" Det litteraturen har att lära oss om människorna är, paradoxalt nog, mycket mer intressant än människorna själva."

( K. Bernh. Genell )







Invitation till en gård på landet. Roman. BoD 2024.





Writing the Fiction of Tomorrow, by Kaj Bernh. Genell, 2023, on Amazon!



The Crime Novel "Darkness" by Kaj Bernh. Genell, on Amazon now! $12.00.


     "Även om du bara har en garderob att sitta och spela i, så spela alltid så bra du kan, för om du spelar tillräckligt bra, så kommer förr eller senare någon att se till, att din musik kommer att kunna höras av alla."
Wes Montgomery

Här bjuder vi på en extra text:

Svensk upplaga. Swedish version:

Försäkringsjuristen Franz Kafka - född i Prags Altstadt 1883 på Franz Josef I.s tid - definierade, kanske mer än någon annan modernistisk fictionförfattare, det speciella med 1900-talet. Det skedde inte genom innehållet i vad han skrev, men mer genom ett stilgrepp i novellerna och romanfragmenten, nämligen i stor grad genom det som - så kryptiskt - kallas det "kafkaeska". Men vad är då det kafkaeska? Vad är det för ett slags stilbegrepp, och vad, exakt, denoterar detta begrepp? Hur kom begreppet till? Och hur kunde Kafka skapa något stilistiskt, eller stilistiskt stämningsmässigt, som var så unikt, så att det blev upphovet till ett begrepp?
Det är dessa frågor - och de som visar sig höra samman med dessa - som t.ex. Franz Kafkas egenartade förhållande till Sigmund Freuds verk - som denna bok försöker ge svar på. Även om Kafka stort sett inte läste Freud, mer än två essäer av denne, så tycks han ha tillägnat sig en kusligt djup insikt om vad Freud avsåg med begreppet "det omedvetna".
Boken inleds med ett biografiskt avsnitt om Kafka, som är nödvändigt för förståelsen av alla samband som begreppsförklaringen i sig ger upphov till. Sedan följer ett avsnitt innehållande en mer specifik, och helt teknisk, analys av det kafkaeska och av grundstrukturen i Kafkas litterära teknik. I denna teknik är "det dubbla omedvetna" något centralt. Så centreras bokens analys till detta, och författaren hävdar att just det kafkaeska är det bärande och unika i det författarskap som så tragiskt avbröts med Kafkas död i Österrike 1924.)

ATT VARA FÖRFATTARE

Kapitel Ett

Helvetet är en skrivarkurs.

För att vara en författare måste man till att börja med bli en. För att bli författare behöver man skriva någonting, som har karaktär och rang av litterärt verk. Låt oss säga att vi har att göra med en sådan person, en person som med en viss framgång har publicerat ett verk av en sådan … kaliber. Vem är nu denna - slags - person, och hur är hen och vad är hens relation till de individer som inte är författare, och till samhället i stort, där hen är en del? Att observera är att jag här som ”författare” endast ser de skrivande människor som i fiktionens form beskriver människor. Således utesluter jag ur resonemanget de skrivande människor, som vi kan kalla ”skribenter”, som skriver om allehanda saker, men inte i konstnärlig form gestaltar liv, men mer i resonerande form – likt den ni läser nu … - tar sig an diverse ämnen av olika svårighetsgrad och angelägenhetsgrad och bidrar på ett oförsynt sätt till det överflöd av böcker som hotar att spränga alla världens gränser. Jämför GT, Predikaren: ”Det är ingen ände på det myckna bokskrivandet.” Distinktionen är självklart väsentlig, evident essentiell, eklatant evident, och behöver inte på något sätt diskuteras vidare, vare sig på det ena eller på det andra sättet. Vi har i samhället många kategorier människor, om vi då betänker den vuxna populationen. Dessa kategorier existerar jämsides, och de ses sällan såsom ståendes kvalitativt utanför varandra. De formar tillsammans en gemenskap. Man kan dock urskilja några grupper som rör sig i marginalen, och som kan ses som iakttagare och som speglar åt samhället i övrigt. Dessa kallar vi ofta kulturarbetare. Kanske är inte alla kulturarbetare speglar, men i alla fall de flesta. Några som helt säkert är det, de är de allvarligt syftande författarna, de som skriver om Människan. Så kan man säga att föremålet för vår undersökning, hen som skriver böcker av en viss rang, är som en spegel, och är något av en outsider, ofta en beundrad sådan. Och lika ofta ifrågasatt. Det finns en rikhaltig litteratur om författare och författeri, i dess generella formerer, och bland de vanligaste uppfattningarna om vad som gör en allvarlig författare till en sådan är ett slags tvångsmässigt val. Det behöver inte vara sant. Men låt oss ha det som ingångvärde. Det är ett bra ingångsvärde eftersom det är ett så orimligt påstående. Ett tvångsmässigt val är ju vad man kallar ett contradictio in adjecto. Det är en motsägelse i själva begreppet. Är något ett tvång, så är det inget val. Och vice versa. Men låt oss säga att en s.k. RIKTIG författare är en produkt av detta missfoster till situation. Att författaren, hen vi talar om, just är satt i sin situation genom ett tvångsmässigt val. Vi utgår från det. Och så kan vi – vid behov – revidera det senare. Hela resonemanget kan förefalla otidsenligt. Men detta är givetvis en illusion. Mer ofta är det tiden som är ur led, mer än vad resonemangen är det. Särskilt de resonemang som handlar om författare och författeri. Ty resonemanget, diskussionen, dialogen om dessa företeelser tenderar till att stå över tiden, och vara angelägen, oändligt angelägen, i vilken tid som helst, utom tider där livhanken hänger direkt lös. Och det gör den ju inte just nu, om man ser lite lugnt på det hela. Om man är hysterisk så hänger den alltid lös. Och hysteri kan vara bra om man är författare. Men det är en helt annan historia. I vårt sammanhang, i diskussionen vad som utmärker det att vara författare så försöker vi hålla ett perspektiv så fritt som möjligt från hysteri, såväl makrokulturell som individualpsykopatologisk.

Kapitel Två.

Förnuftets boja.

Vissa författare – alltså människor som på något sätt blivit författare – säger att de egentligen inte kunde bli något annat, i den meningen att de anser att de faktiskt inte … DÖG till något annat. Detta måste ju slå oss andra – i den mån vi inte är författare, eller om vi råkar tillhöra en kategori författare som tror oss om att ha kunnat bli t.ex. åtminstone fastighetsmäklare – som närapå kränkande; varför i all sin dar skulle vi upplåta platsen att vara en spegel för samhället och individen hos människor som inte klarar av att föra en normal, självständig, anständig tillvaro? ( Som då fastighetsmäklaren. ) Inte kan väl den som så att säga är för vek för ett normalt liv vara värd att ens lägga fem minuters uppmärksamhet på när man är i den stämningen att man vill, i mer eller mindre nödsam form, förkovra sin själ? Det verkar ju absurt. Nä, tacka vet jag de som skriver böcker för pengar. Jag beundrar själv människor som skriver pageturners för pengar, och jag är förbluffad över hur många böcker jag slukat, visserligen till mindre nytta för själen, så vitt jag ser nu i efterhand, som är skrivna av dessa … journalister. Ty det kanske är ett bra namn för dem. De skriver för dagen, pour le jour. Jag tror det var filosofihistorikern och … journalisten …Bryan Maggee som kallade Jean-Paul Sartre för ”journalisten” i ett försök att få mer perspektiv på vad denne rent konstnärligt och filosofiskt stod. Maggee var, som lärd engelsman, givetvis bekant med den långa tradition brödskrivare som befolkade branschen under 1700 och 1800-talet i England. Inte minst betydelsefull var ju den enögde smedsonen med koppärren, den rullande gången och det ofantliga minnet, Samuel Johnson. Allmänt känd under ”termen” Dr Johnson. Denne var helt övertygad, som litteraturälskare och litteraturkännare han var, att ”den är idiot som skriver för annat än pengar”. Som författare var Johnson heller inte särskilt komplex. Han öste ur sig omdömen, inte bara om författare, men även om livet i England, och skapade till och med nya glosor, som träffande gav människor speglar till verkligheten. Hans roman, Prins Rasselas av Abessinien, är inte på minsta vis konstfärdig, men är en endimensionell pamflett vars innehåll kan sägas vara ett direkt sidostycka till Voltaires berömda Candide ou l´optimisme, och det är alltså en melankolisk men skarpsynt historia om människans elände i en brutal värld, där dock en skeptisk heroism bör belönas. Voltaire och Johnson träffades också, i Paris. De söp och de talade bara latin – så att ingen skulle få språkligt överläge. Boken skrevs av Johnson med kniven på strupen. Hans mor hade dött, och han hade inte råd med begravningen. Så svek han sin egen nedärvda blygsamhet och satte historien på pränt. Begravningen gick bra och Johnson kunde leva ett antal år till, under fortsatt arbete med sin encyklopedi, den som gav honom världsrykte. Johnson var en konservativ herre, och hans inflytande på politik var försumbart. Filosofiskt tenderade han att hålla med rationalisterna, men i smyg var han radikal idealist i kunskapsteoretisk bemärkelse. Esse est percipi. Det var det som gällde för den ensamma Johnson. Att vara är att uppfattas, så som de berömde filosofen från Dublin nu formulerat det. Johnson bar livet igenom en skräck. Skräcken nämligen att bli vansinnig. Han bad sina tjänare och sina vänner att vara uppmärksamma på varje tecken till vansinne, och under hans säng låg beredde fotbojor och handfängsel som skulle brukas då. ”Förnuftets boja är skör.” sa Johnson. Kanske därför var det lättsamt att följa med Boswell till öarna utanför Skottland och där iaktta underliga seder och vackra vyer. Johnson älskade – förutom Shakespeare, vilket alls inte var vanligt på hans tid - idyllen. Och allt med Johnson var ganska underligt, eftersom han djupt inom sig var skeptiker. Hur mycket uppsatser han än skrev, essä på essä om brittiska skalder, så blev aldrig Johnson någon skald som kunde spegla och ge lättnad åt någon betryckt själ. I Johnsons essäer om de stackars skalderna fanns troligen mest skalder som hade blivit skalder för att ingenting annat tycktes dem roligt. Många av dessa skalder skrev utsökt vackra små poem, poem som Johnson kunde utantill, nästan allihop. Under hans säng låg bojorna och väntade tyst och tålmodigt. Nu invänder min uppmärksamme läsare: men Samuel Johnson var väl ingen stor författare i den meningen att han gestaltade Människan? Exakt, det är rätt. Bortsett från några längre versepos och begravningsromanen, så var ju Johnson sysselsatt med att skriva en ordbok samt att skriva litteraturhistoria samt att vara … KRITIKER, skribent ( jfr. ovan.). Och det, att vara kritiker, det är ju nästan som en slags tvillingvarelse till författaren. Utan kritiker, hur sorgligt det än är att det finns såna ( som fyllot Dylan Thomas uttryckte saken ) så fungerar det inte att vara sig bli författare, eller att vara en. Således är det nu, när vi skall reda ut hur det är att vara författare, väldigt viktigt att ta med Kritikern i bilden. Vi måste tala om kritiker som Karl Vennberg, Klara Johansson, Georg Brandes och Viktor Svenberg och Ulrika Milles och Ingrid Elam och Julien Benda, Hippolyte Taine, Stephen Spender och Theodor Adorno … och Samuel Johnson. Det är dessa kritiker som är speglar åt de speglande. Det är trots och tack vare denna gigantiska skog av uppmärksamma proffsläsare som de speglande författarna åt oss förmår framställa de verk som på ett så sinnrikt sätt låter oss förflytta oss från oss själva, dyka in i andra universa och sen återfödas i rikare gestalter. ( Något som aldrig sker genom beskådande av filmer, detta avskyvärt tarvliga medium, som aldrig någon människa har lärt sig ett dugg om någonting genom ). Dessa kritiker kan vara begåvade nog. De kan ha insikter och iakttagelseförmåga och formuleringskonst som man kan bli grön av avund vid bekantskap med. Och de kan lära ut mycket. Bara inte på det där djupa sättet! Ty en kritiker sysslar – av eget vällovligt val, eller av oförmåga – inte med GESTALTNING. Inte med den gestaltning som är en av kärnorna i konsten att skriva litteratur. Med kritiker är det något tragiskt. Man läser dem gärna, men till slut faller deras böcker ur ens händer, och man blir less på dem. De är som en Mose som aldrig får tillträde till det förlovade landet. Det får däremot författarna. Och de ger oftast fullständigt fasen i om de får betalt för det!

Att vara författare. ( pdf )

Att vara författare (pdf)

///////////

Kapitel Tre.

Politiagenten.

”Han blev mentalt inte äldre än 14 år.”
( G. Brandes om S. Kierkegaard. )
Kierkegaard var, som ni alla vet, ingen romanförfattare. Han skrev inte poesi heller. Nej, Kierkegaard var givetvis en skriftställare som – för det mesta perifert – berörde religiösa spörsmål, men mer intensivt existentiella. Icke desto mindre var han alltid observant på vad som hände medan han skrev. Han hade en enastående förmåga till observation vad gällde själva kommunikationen. Ja, så snart han hade påstått något – i den form och i det sammanhang detta var påstått – så kunde han ägna en halv dag åt att kommentera just själva NATUREN av påståendet. Kierkegaard - … jag hoppas ni ursäktar denna avvikelse till en del upplysningar om denne man, men det är nu en gång så att avvikelser är en viktig del av förmågan att komma riktigt rätt – levde ensam. Efter en olycklig kärlekshistoria, som förmodligen mest var olycklig för att Kierkegaard var handikappad, efter ett fall från ett träd som femåring – så ägnade Kierkegaard, eller Sören, som vi kan kalla honom, åt att polemisera mot den övre borgerligheten i Köpenhamn, där han, p.g.a. den övre borgerlighetens nedärvda förakt, aldrig fick tillträde. Borgerligheten leddes av en man som hette Heiberg. Övriga föremål för Sörens förakt var Kyrkan, där brodern Peter var biskop. Sedan fanns det en hel del filosofi som inte föll Sören på läppen. Främst inriktade sig Sören på Hegel. Vad var nu Sören FÖR då? Ja, någon slags – anständigt - liv, tror jag. Även om han själv, på grund av sitt handikapp, inte tyckte han fick mycket ut av livet. Så fanns det en längtan efter sanning och efter liv hos Sören. Och efter skönhet. Kunde det då inte tänkas att just författarens yrke kunde vara något? Att gerstalta liv på en författares sätt, och kunna på så sätt smyga sig in i medvetande på människor, på det sätt som jag antytt är själva essensen i författeriet. Jovisst! Sören försökte. Men tyvärr, han hade ingen talang p det området. Sören kunde inte alls GESTALTA. ( Detta nära nog mystiska? ) Och så blev det som det blev. ( Ett fragment av en roman kan dock än idag läsas – utan behållning – och det heter Johannes de Silencio. Bara titeln avskräcker ju. ) Så beslöt sig Sören, efter att ha skrivit en doktorsavhandling om Sokrates´ ironi att DISKUTERA med sin samtid. Diskussionskonsten, … och manipulationskonsten …, hade Sören lärt sig redan som barn. Han, som ärvt av sin far en gedigen begåvning ( samt miljoner danska kronor ) formligen lekte med sina lärare. Så var det för Sören inte svårt att för samtiden lägga fram en enorm bok om livskunskap, som bar titeln Enten-Eller. Där diskuterade Sören, på ett intimt sätt – ungefär som om han hade haffat en på gatan och huggit tag i rockslaget – ämnen som ansvar inför sitt eget och andras liv, om autencitet och om tvivlets oändliga förfärlighet. Det eleganta med Sörens författarskap är inte bara det intima tonfallet, där han intimt och påträngande drar sin läsare tätt intill sig, men den envetenhet, och den obönhörliga logik med vilken han tvingar sin läsare att inse att livet är ETT och att ens beslut också är ETT. Sören hade, genom detektivarbete och liksom en tjuv om natten, genom umgänge med ett FÅTAL person, inte mer än tjugo stycken, lurat ut allt det som var viktigt och friskt med livet, och allt detta det lade han fram, svart på vitt, inför Köpenhamns förvånade menighet, i boken Enten-Eller, som lästes, begapades och missförstods ända långt upp i kungahuset, där drottningen inte ens fick ordning på titeln men livet igenom trodde att boken ifråga hette Enten og Eller. Sörens tankar blev lästa, men stort sett ignorerade. Sören kunde ha blivit en fruktansvärd litteraturkritiker. Han hade en enastående känslighet, av nära nog Rimbaudska mått, men han blev nervös av att följa dagspolitik och modets växlingar, så det blev inte någon journalistik. Bland journalisterna så blev den störste av dem alla, i Danmark, Georg Brandes, väldigt nervös och väldigt begeistrad av Sören Kierkegaards författeri. Brandes fann alltihop på en gång överspänt, infantilt och samtidigt högst fascinerande och vackert. Så han skrev: ” I avgörande mening fanns det bara en författare för mig: Sören Kierkegaard.” Detta är häpnadsväckande, inte minst eftersom Brandes lyft fram Nietzsche, Strindberg och andra. Vad i all sin dar var det för bra med Kierkegaard, en författare som inte ens kunde gestalta, som så till den grad grep Brandes. ( Brandes som ju också är känd för sin gigantiska litteraturhistoria, samt förhållandet (?) med författarinnan till Pengar. ) Hade Kierkegaard kunnat gestalta något mitt i sin envetna polemik. Eller var Brandes bara betagen ändå? Men visst handlade det om litteratur? Visst var Kierkegaard litteratur, även om det inte var romaner. Kanske var det nåra skiktningar som här spelade roll? Kierkegaard i sin tur, ja han gick på teatern, lyssnade på Don Juan, och såg fru Heiberg i skådespel och skrattade åt farserna på teatern,; han läste Bellman och så en roman, som han lät binda in, av en svenska, Rosen på Tistelön. Kierkegaard var medveten om sin unicitet. Helt visst betraktade han sig som sin tids mest begåvade man. Men någon roman skrev han aldrig. Några vänner skaffade han sig aldrig heller. När en barndomskomarat hälsade på honom på dödsbädden där han låg med sin tbc, rosslade han fram:” Hils alle Mennesker!”, som om han själv aldrig tillhört denna egendomliga grupp varelser, men varit medlem någon helt annan stans.
------------------------
Kierkegaard strödde i sitt författarskap omkring sig, på boksidorna, mängder av intressanta iakttagelser om människan och människans illusioner. Han hade en enastående träffsäkerhet. Många tankar finns i hans många verk – och Papirer – om … författare … och en av hans notater om denna grupp människor förtjänar att i detta sammanhang lyftas fram särskilt. Kierkegaard skrev nämligen, etsteds: ”Att vaere Forfatter er at stae til tjenste for Enhver.” Att vara författare är att stå till tjänst för varje annan människa.

Kapitel Fyra.

Tjuven som listigt åter tillbakalämnar stöldgodset till andras medvetanden.

det mest häpnadsväckande, existentiellt sett, med det, att vara författare, är det faktum att man knappt är det. Man är, tvärtom, speciellt mer än något annat – som man alltså också är - ett fenomen och ett ARRANGEMANG i andras medvetanden, och i centrum av dessa medvetanden. Så har man, som författare - … som det hette fordomdags, ”qua auktor” - så att säga stulit sig en plats i medvetandet hos alla dem som har läst ens verk. Man är alltså mer en tjuv av andras medvetande-arbete, och medvetande-transformationer, än man är en person som med en förklarande text berättar en påhittad historia. Så är det, att VARA författare, en sinister ( dunkel och ljusskygg ) syssla. Men bör blygas, när man träffar sina läsare. Ty man har – som författare - smugit sig in i deras innersta och där har man ställt frågor, där har man givit ultimatum som har skapat förändring i deras tänkesätt. Först har man nämligen, tjuvaktigt, avlyssnat människorna, avlockat dem deras innersta hemligheter, sedan har man gått hem till skrivarlyan uppe på vindsvåningen och omstöpt allting i en klarare och mer insmickrat skrämmande form för att sedan återbörda, smyga tillbaka tjyvgodset till den intet ont anade läsaren, som så häpen i den skrivna boken finner något som liknar hen själv! Men, nä, detta måtte väl vara en överdrift, tänker varelse av ordning. Trots att man nu blir påverkad, så är det väl ingen tjuv som tagit sig in i ens själ inte!? Och detta kan definitivt inte gälla den senaste boken jag läst, ty den skrattade jag bara åt!!! Behold! Behold! ( Lugn, lugn! ) Jag skall förklara. Först av allt skall jag säga att jag inte är kritiker. Jag tillhör inte dem, vars böcker man med en likgiltig gest efter en stund tappar ner på sina fötter, och tänker ” So what!” ( eftersom man numera i halvmedvetet tillstånd är mer av en engelsktalande person, som svensk …). Nej, jag är en annan person. En kulturanalytiker och något av en … filosof. Och då kommer ju saken i ett annat läge. Då kan nämligen allting uppgraderas från Pour le jour, till Pour le temps…. Jag är en Tidens röst. Jaha. Men till saken. Hur var det med tjuven och medvetandet? Exakt. Det är en bra fråga. Ty det är det som är kärnan. Det är där vi skall ta itu och reda ut en del saker. Beträffande tjuvar, så skall vi först undersöka hur det var med den danske filosofen Kierkegaard och dennes relation till tjuveri och detektivarbete.

Kap. 5.

Den gåtfulla aversionen.

”Att vara författare är att stå till tjänst för varje annan människa.” Jo pytt, och vad händer så med denne tjänstvillige ande. Jo människorna lönar honom eller henne illa. Tänk bara så lätt folk i allmänhet hänger sig åt att beundra främmande människor som sångartister, filmstjärnor, nyhetsuppläsare och till och med meteorologer på tv. Det krävs till exempel inte mycket till vädjande blick från en av dessa den moderna tidens superheroes för att gemene man genast kan tänka sig att donera halva sin förmögenhet till väderflickan, som så raskt berättar om de magra isbjörnarnas ömkliga slut på isflaken. Men författaren, dem älskar man inte så lätt. Dem håller man på armlängds avstånd och betraktar med misstänksamhet. Det första man misstänker en författare för är i första hand inte alls stöld av ens eget medvetande, eller för att de skulle manipulera en. Nej då, man tror att de allihop är drogmissbrukare! Det enda man undrar är vilken drog det handlar om. Och man aktar sig noga för att öppna plånboken för dem. De tjänar nog bra ändå, och gör de inte det så är det bara bra om de svälter för då skriver dom ju bättre romaner. Men bakom denna illa dolda aversion mot författarna måste ligga en omedveten insikt om att något slags brott blivit begånget. Det är bara det att ingen riktigt kan sätta fingret på det. Man är helt visst avundsjuk på dem, författarna. Man föraktar dem samtidigt. Man hatar dem. Man misstror dem. Alla andra människor litar man på. Man litar på sina sångare, sina filmstjärnor, sina nyhetsuppläsare och sina meteorologer men inte på sina författare. Och på sätt och vis är ju detta sunt. Man BÖR INTE lita på främmande människor så där rakt av. Alltså kanske det ligger något hälsosamt i den oerhörde skepsis som man har visavis författarna. Det är som om den skepsis man måste ha vid läsningen av en bok har smittat av sig på de som skriver dem, som personer. Inte vet jag. Hur skulle jag kunna veta? Så förmodar man att författarna egentligen aldrig är hemma, inte har något familjeliv, att deras katter och hundar är avogt inställda till dem, o.s.v., o.s.v.. Man behandlar i allmänhet författarna som ekorren behandlar hasselnötens skal, när nöten är knäckt. Man kastar bort det. MEN, så här sker bara intill det händer, det här med MEDALJEN! När författaren väl har behängts med en medalj, av en jury vars sammansättning och bevekelsegrund ingen har en aning om. Ty en författare som fått ett pris, en medalj, det är inte längre något mystiskt. Då är författaren normaliserad och just som vi, en som kan förstås på, och en som kan värderas med någon slags metall eller en bunt pengar. Då är allt i sin ordning. Praktiskt taget. Och allt detta är ju väldigt spännande. Det är intressant - som skådespelskan och regissören Helena Bergström brukar säga. Och vi skall ha det in mente, för att se om det kan upplysa oss lite senare. Allt detta är en del av det k omplicerade som är vårt ämne, det att vara författare. Alltihop gränsar, som Karl Rossmann sa till sin morbror om det nya skrivbordet i Kafkas roman Amerika, till det fantastiska.

=========================================

Darkness

K. Bernh. Genell
© Kaj Bernh. Genell 2023
"We make an idol of truth itself; for truth apart from charity is not God, but His image and idol, which we must neither love nor worship; and still less must we love or worship its opposite, namely, falsehood. I can easily love total darkness, but if God keeps me in a state of semi-darkness, such partial darkness displeases me, and because I do not see therein the advantage of total darkness, it is unpleasant to me. This is a fault and a sign that I make for myself an idol of darkness, apart from the order of God. Now only His order must be worshipped." Blaise Pascal, Pensées.
CHAPTER ONE
I. Since I was a small boy, I have found it hard to fall asleep at night if my room was not entirely dark. Of course, that was very rare to the condition as my family lived in the middle of a city and did not have the money to buy but very cheap, very ordinary blinds for the windows. However, when I got a little older and eventually started to live independently, one might think that I might have outgrown this desire for darkness at night. But that has not at all been the case. Entirely on the contrary, it is as if my need for darkness at night only has magnified. And now, I suffer every night if I cannot get complete darkness. And my thought rarely leaves this subject, and I am generally miserable. Darkness is, as you may know yourself, not entirely an outward thing. Darkness at night could just as well depend on one's eyes and nervous system. Perhaps you, as I have done, notice that there is some light beneath our eyelids or hidden in the design of nerves that should transport light signals to the brain. For example, it is a classic that you can produce light sensations in your eyes by pressing gently on the eye bulbs. Thus darkness at night is not a simple thing if anyone thought so, but I must admit that the problem has gone completely over my head. I barely meet someone before asking them for advice regarding darkness at night. Some people tell me that there have been wonderfully effective blinds invented that I should try to get hold of. Others suggest I should have a room without windows, sleep in the basement, hall, or bath. But then I tell them I have an unwanted inner light source that does not disappear. Then they always stare at me as if I had lost my mind. My problem is also very seldom taken seriously by other people, and the nature of it has spilled over in a not unsubstantial way on my character. When I tell people I want darkness at night, it is as if I am a heretic, a sinner. I very often have to emphasize that I am not searching for SPIRITUAL DARKNESS, but physical. I think I am an enlightened soul, and I have always sought rational knowledge in every possible way in all matters at hand. Mysticism is not for me; it has never been and shall not come to be. I just find myself exceptionally susceptible to light when I am supposed to sleep. Many friends and acquaintances don't believe me when I say this. People regarding this matter think I am mocking them, that I am ironic, and that I am just playing a game. Others suggest I am the victim of a DELUSION or a TRAUMA. Very rarely do I meet someone who takes my problem seriously. And that – as you know – is a huge problem per se. People don't realize that I have insomnia. I simply cannot fall asleep! And sleep is – as you also know – the foundation upon which we all live our lives. II. Deep inside every human being, there is a deep desire, and a strong need, to belong, to share experiences and beliefs. Everyone wants to be able to feel safe, surrounded by others that share their values. And there is always a need for love. Thus it is not strange that I also, from my very early years, dreamt of a companion who also was in search of darkness, in the same way that I was. I thought of this person as a young girl, a ( pretty ) girl, and a very intellectual one, and I soon sought after her practically everywhere. But she was nowhere to be found. No girl in my town was looking for complete darkness. Thus I found myself very lonely, and I soon fell mentally ill and had to set up an appointment with a psychologist. All this happened when I was in my early twenties, and the psychologist I met was a long, well-built man in his forties who happened to have written a book about the right to love whoever you wanted to love. I had read this book. It was on a bright summer's day, and I walked into his office, a little tense, as I frequently was. I did not speak until I was admonished to do so by the very practitioner. - Tell me why you think you need a psychologist! he asked in an alluring fashion, grabbing a pencil with his strong left hand. - Well, some people think I am making this up. But I, of course, know there is no such thing as making things up, psychologically speaking…. - Why is there no such thing? - Oh, because everything real for oneself is actual. - I'm afraid I have to disagree. Of course, one can make things up. But let me know what thoughts you experience! - My problem is … oh, I am so sorry, I am self-diagnosing… - Carry on; it does not matter if one is wrong or says silly things. We are all wrong now and then. - Thank you! Yes, my problem is that I cannot sleep, and I think it is because I am supersensitive to light. - But you DO sleep, don't you? - Oh yes, eventually. At last, when I am dead exhausted from trying to evoke darkness before my sight, I usually doze off in some half-slumber. - Then, you DO sleep. - Yes. - So, what is the problem? - That is a good question, that one! I said with a broad smile. I like that question. - I generally pose it because it is relevant. - The problem, perhaps, is that I am obsessed with the thought that it has to be darkness before my eyes when I am about to go to sleep. Or? - That seems to be a reasonable conclusion. - The psychologist, Mr. Rumsden, clean-shaven, sat behind his desk, wearing just a black t-shirt and jeans, and looked a little like an overgrown teenager. Why were there psychologists, I suddenly thought. How could anybody be a psychologist? Was that a profession? Was psychology a science? - The whole thing destroys my life. I said laconically. - That seems clear. But you may not be completely clear whether it is about a delusion. Are you not confident that it is not a physical condition that harms you from going to sleep very easily at night? - You put it so well, Mr. Rumsden. - You are putting things rather well yourself too, Mr. Aberdeen. ("Aberdeen" is my surname.) I thanked him with an elaborate nod. - Exactly. I think I am different. Sometimes I think so. I generally fancy that I am extraordinarily susceptible. Due to my sensitivity, I often think I will eventually come up with some great scientific idea or someday create some remarkable piece of art, like a massive novel of Modern Man or something. - And is that a problem that you have these thoughts? - No, not much. One has to have dreams, hasn't one? - I see. Now, what do you want me to do? What do you think should be done? I looked at him. Somehow he looked like he was on vacation, in that t-shirt and all. Did he take his work seriously? I answered almost as if I was an automaton: - Is there a scientific way to determine if there is too much light before my eyes, even if my room is point black? - Do you think that there is any scientific method around to determine that? - No. - Neither do I. You are a very clever guy, Mr. Aberdeen, only that you are not oriented toward anything meaningful. What do you want with your life, Mr. Aberdeen? What do you want to DO? - I don't think you are taking my problem seriously, Mr. Rumsden. I don't come here to talk about my career. - You know, Mr. Aberdeen. I will tell you about my profession. - I sat back in my chair, content that I had made the psychologist try to explain himself. I was, at the moment, the leader of the relatively trivial intellectual game. - Mr. Aberdeen. Most of my patients, in the depth of their souls, enjoy having their problems. They actually cannot live without their favorite pain. I suggest you take a turn and try to fancy what life would be for you if you had no more thoughts about darkness. Would life be empty? I realized that I should leave. So I paid him his thirty dollars and left. I thought about how he, in his book "Love Indefinitely," even opened up for loving dead corpses. When I was going down in the elevator, I thought one might just as well be socially permitted to love darkness. When Rumsden took the money, he left me with some advice: -You are a brilliant person. Your reasoning is very adept and capable, but when you come close to conclusions, you suddenly divert from the subject, so I don't think you have ever drawn a conclusion in your whole life. III I often compare physical darkness to a spiritual one, even though I know it has nothing to do with my situation at all. Sometimes I do think there is some connection. I am not sure. Perhaps there is an inner-outer aspect to this. It can be suggested that people overly interested in seeking concrete darkness have this as a cover or a replacement for the wish for spiritual darkness or interests in shadowy philosophy. It is wise, at least that was what Kierkegaard thought, always to suspect oneself of having very shady intentions. My loneliness can most clearly be illustrated by how I feel and behave when making love to a woman because those things happen. Generally, I feel guilty when I am in bed with a girl of my age ( late twenties ). I think that I don't belong there. I like it, or: I should like it because I want sex. But at the same time, I feel I do not belong in such a situation. Naturally, this ruins everything. After the sex act, I might start a conversation with my darling about darkness. This, of course, destroys the situation further, if this is possible at all. - Yeah, I reckon it is not COMPLETELY dark, but if I notice that, I leave it at that and just fall asleep, she says. - You know, I read something by Blaise Pascal, the man who discovered air pressure, that sounded a bit like this: "I can easily love total darkness; but if God keeps me in a state of semi-darkness, such partial darkness displeases me, and, because I do not see therein the advantage of total darkness, it is unpleasant to me. This is a fault and a sign that I make myself an idol of darkness, apart from the order of God. "… - I am an agnostic, you know…. I am looking at Eunice. Her eyes are blue, her hair is like bronze, and her skin is too. She is stark naked and is lying on her elbow facing towards me. One of her breasts has crumpled a bit under her. Her body is gorgeous. It is so gorgeous that I don't know what to do with her. When I tell her, she is offended. She wants me to be interested in HER, not her BODY. I suddenly come to think of Jonathan Swift, the author of Lilliputania, and how women repelled him, since he had experienced that if you came infinitely close to them, they were just pores and sweat and nasty odors. Swift finally ended up in an asylum. - I see. I am a bit obsessed, you know. Maybe I got something that I found a way to real greatness. Perhaps… - Greatness?? - Yeah… - Greatness?? - I want to do something great. She then says that she recognizes this. Many of her former boyfriends have said the same thing. She says it seems to be a culturally dependent mental disease going on, she said. All men want to do GREAT things. And generally, they don't achieve anything, she says and sweeps the blanket around her, so I can no longer enjoy her beauty. She turns away and looks for her phone. I am looking at her neck. Nothing in the world is so cute as a girl's neck. I don't know why. The neck of a girl is the last thing you get tired of a girl. Because what can you do with a girl's body? After you have grabbed her here and grabbed her there, there is really not much more to do with a female body, no matter how beautiful it is from certain angles. Not so with darkness. With darkness, there are always new things, new possibilities. That is also why I love darkness. But why am I feeling this way? Because it is more of a feel than an intellectual recognition. I am sure of that. This has nothing to do with conclusions and is a feeling and an inner urge. Or is it something else? I am so sorry that I have nobody to talk to about these issues. I will go mad if I have nobody to talk to about darkness. I wish I got hung up on something other than darkness. But you don't choose those things. Do you? Eunice is in love with me. She wants to marry me. She has told her mom over the phone so. I happened to overhear her call. She is a medical student and has a degree in Chemistry. Her IQ is something like Einstein's. However, she intends to be a practitioner and is not involved in research. I don't know if she will become a good doctor. But I admire her boundlessly. Admiration is not a solid base upon which one might build any close relationship. I know that. Eunice is in the last term of her studies. She is 26 years of age and younger than me. IV My apartment on the fifth floor at a student's accommodation center in Tampa, Florida, where I was born and always have been living, was tiny but up to date. It would be a great host for my thoughts about darkness. Almost immediately, I met Rauol Aronson. He was ventilating his apartment, next to mine, on the fifth floor, of a considerable twelve-story building in a suburb of Eitelham. It was spring, and the weather was superb. I had managed to get my furniture from the storage, where all my belongings had been taken care of during my time at Saint Monica Hospital, where my psychologist had sent me. They did not think I was sick or anything, so they decided to send me home without any medication at all. Thus I resaw my dear piano, large bed, books, and wardrobe, not the least my bicycle. It felt as if life had begun. I had got rid of a lot of unnecessary garbage before I was away, and now I would have a clean start. If it weren't t for the thoughts of the darkness. Raoul – who seemed a little younger than me - waved from across the space in the hallway. - A new neighbor? He shouted, and his maltrituioned teeth glowed ominously. I was in the poorer quarters. But I didn't mind. I wasn't rich either. All I wanted was a friend. Maybe a girl too. If he perhaps knew some. He let me into his place and gave me a cup of coffee and a cigarette. I had quit smoking, but I didn't think a couple of cigarettes would harm me. After all: I had survived Sancta Monica's. Raoul was slender, a Jew, and had a darkish hue and black, almost curly hair. He seemed enormously intelligent with his giant, coal-black eyes and ever-smiling mouth and knew math and lots about nature, as well as all the details about every computer in the world. I never met anybody who would not want to be like Raul, except maybe having his teeth. They were nearly not existent. The marvelous thing about Raul was that you knew what you did with yourself was alright after meeting him. His love made you feel that you were entitled to your own greatness. I did not have to pretend. - I am focused on my sleep, I told him, and I let my own dozen of ugly teeth show. - You don't have to tell me anything, he said. - The following day, we had a picnic in the small harbor north of Tampa Bay. It was 35 degrees C and sunny. I had brought biscuits and coffee, and he had only a tiny book. We were dressed in a t-shirt and trousers, and I felt almost like a teenager again, although I was 28 years old. The book was called "The green firestorm" by Unknown. We sat on a cliff overhanging the portside, overlooked by seagulls and tortoises, and Raul read aloud – his dark eyes glittering - while we both drank our coffee and had our cigarettes, which were French-made. The best thing on earth is a comrade. The book, which I never heard of before, was an odyssey through paradise, in a hallucinatory fashion, like Rimbaud or something. It started exceptionally fervently: "All our luggage bags are bent and broken, All our limbs are sore, But our hearts are swollen with the fire of glory And we have drunk the majesty of Unforgotten." I wondered who Unknown was, but Raul just showed his teeth. When I was fifteen years old, I remembered how I bought a book of classical poetry, and the poems that I loved the most were not by Philip Sydney or Burns, but those written by a strange fellow called "Anon." He was always super. Raoul and I laughed. Then Raul got a little bored and told me he wanted to read another book for a while. He took out a book on the mathematical foundation for quantum mechanics, and without further ado, he was wholly absorbed by it, and it seemed as if he had forgotten that I was present in the room. I spent my time thinking a little about Eunice, but I was soon distracted by a headache and decided to watch the telly, something entertaining, like an old movie or something. V. With problems like these, like the one I have with light at night, one tends to try to find reasons for them. How come nobody, almost like me, had SUCH ENORMOUS issues concerning lack of darkness by sleep? Since I – as I already have made you aware, I am psychologically inclined and a big fan of Sigmund Freud. I thought my problem might result from childhood trauma, some unpleasant experience linked to sleep and darkness. I suddenly thought that my problem might have originated with the tales my grandaunt Nena used to tell me when I was just a toddler. This day was a Tuesday and still August. I woke up with my local radio station, WFLA, which I am a great fan of. They are progressive like I am. I phoned my sister to find out if anybody remembered what kind of tales it was because I had forgotten all of them, and I thought this was a Freudian Verdrängung, hysterical amnesia. My sister did not remember that Nena had told any goodnight stories. When I hung up on Bettie, my sister, good old Raul, rang and said he would like to take me on a fishing trip. I wanted a divertimento, so I agreed. An hour later, with a small backpack on my shoulder, I met him at the bus station nearby to hop on a bus that would take us to the small marina, where Raul had his motorboat. Raul knew all about the sea, and he brought his dog today. It had been away at his brother's house in Ingham. It was a black bastard, a little like a Rottweiler, but it was no Rottweiler. The animal was called a "Bandit." A friendly creature, but rather significant, just like a Rottweiler. I forgot to tell you that it did not seem like Raoul was interested in girls. He was thrilled that I liked Eunice, but I noticed that he looked at boys and girls similarly. It was as if he was not very much for marriage and family but loved when other people started a family. I soon discovered, too, that Raoul was in love with me. It did not bother me much at first, though. I was, in a way, used to it. I have excellent looks, and since I was about five years old, I have always attracted almost everybody, equal sex. Raoul had a very nasty habit when he was with me. It was shocking. You see, he wore pants but with the zipper open. When I pointed out that it was open, he looked not much concerned but said that the zipper had got stuck. He wondered if I could help him with the zipper. I refused and told him that he was, if not downright crazy, so utterly abnormal. People did not have their zippers open, I growled. Thus, Raoul did not refrain from playing games to get what he wanted, I concluded. And boy, how right my hunch turned out to be! When we embarked on the bus at the bus central on the east side of Tampa, we heard a cry from behind, and there, in a red summer suit, suddenly was Eunice, all alone. She was nearly always alone because she did not have any friends. The girl had put her bronze hair in a horsetail on top of her head, vainly trying to look sporty. She always looked more like a university lecturer than a hefty coed. Raul and I were equally baffled, but we told her it was alright if she came along. I never found out how she had found out that we were going to the sea. We were set to the marina Don Carlos after an hour's ride on the small community bus. Raoul had during the ride an intense conversation with Eunice about medicine. Raoul was widely read, and he often – when it came to medicine – referred to a textbook he owned, Cecil's Essentials of Medicine, that he almost knew by heart. I almost trusted Raoul more than Eunice in health matters because I relied on the Cecil book. Eunice often got irritated when it came to talking about disease. I don't know why. It was as if she wouldn't want to be in love with someone who was subject to disease. If I told Euince I had a sore throat, she merely got angry. I concluded that Eunice had an enormous ego, and I thought that one had to put up with things like that. If one did not accept other people's weaknesses, one probably would wind up in complete solitude. I noticed that the conversation between Eunice and Raoul now and then got my person as a subject. The two of them discussed a suitable occupation for me in the future. I broke in and told them I wouldn't say I liked that they talked about me as if I had not been present. They might instead ask me what I intended to do with my life. Neither Raoul nor Eunice had much humor, and they ogled at each other earnestly. Bandit, the Rottweiler-look-alike, sat on the bus all the time very close to Raoul, and every minute is e seemed, the big dog glanced up towards his master's face as if to read the will of Raoul. In my book, Bandit seemed overly well trained, which was outright disturbing. They were, in a way, very much alike in that they were focused. They both knew they were, and they also knew that I was not. I was in great enthusiasm over the beauty of the landscape. The nearer we got to the coast, the more fantastic the landscape became, in contrast to the inner parts close to Tampa, which were comparatively more swamp-like. I appreciate beauty, and in some instances, like when I am with friends, I often get immensely interested in the landscape instead of them. I never experience so much beauty as when I am with friends or with people I think are my friends. The colors of the sky across the Big Gulf are extraordinary. VI It was already 2 PM when we arrived at Don Carlos Marina. On this Tuesday, people mostly gathered around a big auction in the small harbor nearby, where items from a small navy vessel – a mine sweeper from WWII - were auctioned out. Thus we found out that we pretty much had the beach to ourselves. Because before we set out to the dolphins at sea, out in the Gulf, we would swim by the beach north of the Don Carlos marina. Don Carlos was run by old Navy veterans in their 70ies and 80ies, but they had been adamant about taking care of the beach, which was white, and had excellent waters, shark-free, to swim into. I never saw such a well-tended beach ever, even if it was a small one. The wind was going from the beach on this day, and we were alone, the three of us. Eunice swiftly got into her bathing suit, and Raoul played with the dog while I took out some coffee cups and can and tried to set up a mall table and chairs, which I found in the shrubs. A seagull came and sat a few yard sfrom me, and the wind ruffled my hair. It was a fine day! Eunice ran into the water, and Raoul told her he wouldn't rescue her since he couldn't swim. I did not believe he could not swim. He just was not in the mood for swimming. Bandit lay on his guard, monitoring the entire beach from a vantage point on a small grassy knoll. - Bandit could play with you in the water! Raoul yelled out at Eunice. - Oh no! she yelled back, violently shaking her head. Nevertheless, Raoul laughed and admonished Banit to get out in the water and to swim to Eunice. The soulless creature did so. Muscular and in great speed, Bandit soon was out fifty yards into the sea and closed up on Eunice, who cried out in pure terror. - NOT THE DOG! But Bandot lay his paws on her shoulders. - GET AWAY!! Eunice shouted, and her fists pounded on Bandit's head. But the dog shifted his paws from her shoulders to her head. And the black beast pushed Eunice underwater. It was not long before she was not seen anymore. Raoul and I had done nothing. We stood side by side, me with the coffee pot in my left hand, and looked upon the drama. I understood absolutely nothing. Why did Bandit do this? WHY? I suddenly shouted to Raoul: - WHAT ARE YOU DOING? THIS IS YOUR FAULT. Then I threw myself out in the waves and swam out to rescue my love. On the way out I met Bandit, who looked very concerned but refused to llook me in the eye. It looked as if even he did not understand what had occurred. I did not find Eunice. Finally, an hour later, the police and the divers from the fire apartment found Eunice floating dead a mile to the south. She had bite marks on her throat. VII I NEVER SAW any human being in greater sorrow than Eunice's mom. Eunice Hampsteads mom, Caledonia Hampstead, was like a trembling ghost, dressed in layer upon layer of black chiffon. - Ooh, my darling daughter, my darling daughter, she cried. Eunice's three sisters, Abogaria, Debbie, and Blessing, were devastated too. They all blamed me. From Raoul, not much was heard. The police had questioned him, and after not finding out anything other than that the dog had gone mad, it had been decided by a judge that they should euthanatize the dog. This also happened. I could not stand to see Rauol, and I moved out of my student apartment on the Campus to a cheap motel, where I tried to compose myself and find solace from the loss of my bride in spe. I got a long letter from Eunice's mother explaining how utterly useless, stupid, and ugly I was. I understood Caledonia very well and would have done almost anything to make friends with her. I even dreamt – and I am ashamed to admit it - I made love to Caledonia. I had told the police that I thought that Eunice's death was a result of a crime and that Raoul was the killer who had used Bandit as a weapon. They did not believe me. They had found out that I had been on a sejour to a Mental Hospital in Santa Monica and that I might be a little out of my mind since it was my girlfriend that was the one that had wound up dead. I assured them that I was not crazy, but that I just had some insomnia troubles and that Raoul was an extremely clever and dangerous person who also was in love with me. Hence I was sure of the motive, too, and I explained it to them. The first officer, Hampton Bird, just shook his head. - We have to have proof. We have no proof. It is just your word. It might be just fantasies. Why couldn´t we just admit that even a dog might go crazy? - Bandit was NOT crazy. I never saw a dog LESS crazy. The police investigation lead to nothing. They even nearly did not question Raoul. Raoul had just flatly denied that he had had any communication with the dog concerning any attempt of committing any drowning. VIII In the following weeks, my sleep deteriorated further. I have NEVER understood why Mother Nature did not make the eyelids of humans thick enough to shut out ANY light. Maybe Mother Nature had her reasons, of course. Perhaps it was a precaution of some sort. One might be safer if one had a clue o what is happening around oneself. If there was a bolt of lightning or fire, one would be able to perceive that, even with closed eyelids. During this time, however, I had some Skype conversations with Deborah, Euinices younger sister, who lived in Sacramento, Texas. She also had grown very suspicious of Raoul and couldn´t believe that the dog had come up with the idea of drowning her sister by himself. But we had no real means, and no method either, in proceeding in this matter. Raoul was nowhere to be found, and without him, his help, and the support of the Police, neither Deborah nor me thought that we would come nearer to the truth. Deborah seemed very sensible, and besides that, she had humor, and nights after I had talked to her, my sleep was nearly as good as it should have been. I even thought that if Eunice had had as much humor as Deborah, or if she had had any humor at all, she would not have been murdered. Some people would say that I looked a lot more healthy after the death of Eunice. This is, of course, the epitome of meanness. True is, though, that I was a bit relieved. Eunice´s mother was right in that I was not nearly as clever as her eldest daughter and that the marriage between her and me would have been unequal in every way, and it would have ended in some sort of despair, only unsure what sort. I don´t know about you, but at least it is so for me that I think that people are emitting signals, or even attitudes, feelings, and moods, silently, without words, and that we are all communicating in an infinite number of ways, besides the verbal one. Thus Deborah and I had a way of breathing together, which made us rather jolly, both of us. We almost giggled together. But this is off the record, of course. We were both deeply troubled by the loss of Eunice. Deborah and I had some sort of virtual sex meeting via Skype. It was a disaster, though, sexually speaking, but we had. Anyhow, it did not take more than five weeks before I heard from Raoul. This confirmed my suspicion. He had not given me up. Part of his plan was to get ME - at any cost. After the disastrous Skype sex, Deborah and I decided not to socialize anymore, and I was alone again. Raoul seemed to be able to use this, and soon he had talked me into meeting him in Baltimore, where he now resided. I took a plane to Baltimore for money he had transferred, and soon I was sitting in his apartment in Fell´s Point, Baltimore, sipping on a cup of herbal tea served by his room-mate, Andra, who was a Jewish girl who studied art in a school in the neighborhood. IX Andrea had great cheeks. X xxxxxxxxxxxxx - -

Edward Tegelkrona? En figur i en crime-historia?

    TEGELKRONASERIEN består av tre romaner, crimehistorier, med samma huvudperson, en runt sjuttio år gammal herre vid namn Edward Tegelkrona. Handlingen i samtliga böcker utspelar sig i Göteborg, och i nutid. Så är böckerna ganska originella, i det att huvudpersonen är en senior. ”Tavelstölden” handlar om en tavelstöld från Göteborgs Konstmuseum, begången av Tegelkrona och en vän till honom. ”Tegelkrona och skönheten” handlar om ett mord på ung flicka i den fastighet där Tegelkrona bor, i Göteborg. Och ”Höstdrama” är också den en mordhistoria, där groteskerierna snart hopar sig på varandra.
Samtliga dessa böcker har en säregen ton, och kan läsas blott en, eller allesammans. De finns att köpa i de stora svenska nätbokhandlarna, som Adlibris samt på Amazon .



Bland andra böcker, skrivna av mig, kan här nämnas crimehistorien "Skjuta sig fri", som har många goda kvalitéer utöver sin titel.



Besök gärna min andra site: kajgenell.com


På engelska har jag utgivit två romaner:"Fell´s Point" ( under - den fantasieggande - pseudonymen ´Bill Clactoe´,


samt "The Lion´s Disease", ( under eget namn ) - vilken också finns på svenska, "Lejonsjukan" , en nutidsroman om en sjukdom som bryter ut på ett oceangående bulkfartyg, varifrån den hotar att sprida sig pandemiskt.

--------------------
About:

Kaj Bernh. Genell

was born in Gothenburg, Sweden, in 1944, as the son of a Kofferdist Captain.After an adventurous youth he became interested in philosophy and, in 1983, published a small book exclusively on Irony - “Ironi och existens.” A Swedish classic, almost. ;) Soon hereafter, Genell, who had a great interest in one of the creators of Modernism, Franz Kafka, wrote a series of papers at the University of Gothenburg related to Kafka. This would later result in “Kafka och det Kafkaeska” (2018), an essay in Swedish on the Literary Technique of Kafka, later also published in English as “Kafka” (2021). As a fiction writer Genell started out with several books in the Swedish language, such as “Pistolen”, “Tavelstölden”, “Tegelkrona och skönheten”, ”Höstdrama” and “Skjuta sig fri”( 2022) - all on BooksOnDemand (BoD). Under the pseudo “Bill Clactoe,” his first novel in English appeared in 2021,” Fell´s Point,” a small crime story set in Baltimore, USA. With “The Lion´s Disease,” Genell has created a psychological and philosophical comment on pandemics by describing an odyssey to Indonesia on a Bulk Cargo Carrier.---


In 2022, in December, after having recieved a large scolarship ( författarstipendium ) from Sveriges Författarfond, G published two more books, now on Amazon, "Med koffert och paraply", om Franz Kafka, aas well as a collection of short stories, a very small one, called "Noveller".

More about and by Kaj Bernh. Genell on his sites www.kajgenell.com as well as www.tegelkrona.com

Göteborg. Different locations.

Mejl: kajgenell@gmail.com