ETT ÅR I UNDERJORDEN

( Roman )

Kap. I.
Överfallet

Vi reste från Skara, på en gammal led på väg åt Trollhättan till, och vi reste länge. Solen lyste varmt denna underbara sommardag. Vagnen stannade när solen stod som högst till på slätten en fjärdingsväg från Hunnebergs sluttning invid några almträd, där fjärilar svärmade. Hunneberg är ett berg av modest höjd, och det har egentligen inga alls likheter med till exempel de berg som förgyller så många distrikt i Kina, och vars sockertoppsform ger en sådan sagostämning åt sinnet, vid dess åsyn. Kusken ropade hur som helst i den vindstilla augustidagen något ohörbart till oss. Där stod plötsligt en svartögd man och flinade tafatt, och bredare och bredare på samma tafatta vis flinade han, när vi sedan tvingades, under knivhot, yra av förvåning och förskräckelse, att överlämna våra klockor och hattar till hans son, som såg ut som en förvuxen 13-åring. Allt detta utspelades på den tiden när bilar i Sverige kunde räknas på några få händer, när tågen ännu gick med ånga, när telefoner var en rikemanslyx i storstäder och när ännu inga kvinnor i Sverige hade ens aningen av rösträtt, men bar helt underställda mannen i många viktiga avseenden. Luften var dock ren, på landsbygden, och djuren fanns i överflöd, så till den grad att man inte räknade dem, utom kronodjuren, och man kunde skjuta och fiska så mycket man ville. Även insekter fanns det gott om, så att fåglarna på den tiden aldrig behövde leta. `Tar han då inte bättre vara på sitt barn? `, tänkte vi unga studenter från Skara Gymnasium som satt uppe på schäsen, stirrandes på banditens amatörmässiga förehavanden. Vi var unga och på utflykt, nu fortfarande sittandes i den stora schäsen, irriterat sneglade lite på varandra, och borstade vägdammet av jaketter, byxor, kjolar och parasoller. Kusken – en ung bonde från Grästorp - satt vänd ifrån oss, och jag slogs av misstanken att han – i det att han på det sättet vände ryggen åt oss - kunde vara i maskopi med den ängsligt grinande banditen, vars få gula tänder blänkte till när han gåtfullt – som på ett gammaldags sätt och som för att urskulda sig, och samtidigt på ett dunkelt vis hota – resolut förkunnade: ”Himmelen hjälpe er!” Vad som nu skulle hända visste vi inte. Det ängsliga grinet är ju fattigdomens ansikte. Det var på den tiden visserligen vanligt att folk bara försvann, och sen hittades flytande i Vänern ett år senare, men egentligt rädda var vi inte just då, vi som bara var ute på en utflykt och hade tänkt oss att handla lite moderniteter i Trollhättan. Men till Trollhättan skulle vi inte komma denna dag. Nej, så var icke fallet.. Moln gled emellertid också nu stora, bulliga och flerfärgade upp på den azurblå himlen över skogskanten. Inte långt bort, några hundra meter till höger om oss reste sig det väldiga Hunneberg, med sina många täta risbuskager, sina skred av mörk sten, sina hålp or för räv och iller, och med sina idogt i varandra inslingrade väldiga lövskogsmassor som klädde hela det väldiga bergsmassivet från söder till norr, till det stup, som avskilde Hunneberg mot Halleberg, över vilket man måste klättra i en halv dag, för att nå den stora vida, stormiga Vänern, ty här var skogarna på den tiden så täta, att det fordrades yxor att ta sig igenom. Några vindpustar förde emellertid nu med sig den vänliga och hemstama lukten av soltorkat hö från en äng i närheten, där myrlejon levde på sandiga ställen, medan över nejden en ångvissla ljöd från en kanalbåt i fjärran, uppåt Lidköpingshållet, och svalorna dök från sin plats i skyn, samt en av våra två hästar frustade, i det den blängde så vist som bara hästar kan blänga på banditen, som med handen lätt stödd mot skaftet på kniven som nu satt instucken i hans livrem, fortfarande hotade oss, och alltså i kryptiska ordalag, ytterligare förvrängda av hans tandstatus, där bara hälften av framtänderna återstod, krävde minst hela schäsen, samtidigt som han tycktes nedkalla hotfulla välsignelser över oss. Att bli välsignad är att, för en stund, bli förlamad. Den lille välväxte pojken kisade glatt – och med en air av intelligens mer än klokhet - mot oss där vi satt på vagnen, och han tycktes betrakta det hela med en förtjusning som instrumentellt skulle passa fadern. Han sneglade nämligen kontrollvis hela tiden på sin far. Jag tänkte – chockad som jag var - att han såg ut som om han var på fotbollsmatch och undrade vad fadern tyckte om det vinnande laget. Några skator flaxade nu också semesterlikt förbi, elakt jagande varann, kraxande. Intelligenta även dom. Att vara bland intelligenta varelser är lugnande. Så var jag hela tiden avvaktande i min g hållning, och tog – också för att det var min vana – inga som helst initiativ. Plötsligt, som av ingen orsak alls …, ty vagnen stod ju alldeles stilla, bröts bakre vagnaxeln av med en skarp smäll, varpå hela ekipaget, hyrt hos Schantz Tansport och Förvaring, med ett vajande dunsade åt vänster ner på ända, ner på den hårda, torra marken. Vägen var bara en inkörd, tilltrampad jordväg, med stela valkar av jordkokor, uppressade av vagnhjul i disparata rader, och utan någon vägbeläggning annat än en platt sten här och där, som skydd mot tillfällig gyttjesättning. Vi fyra i vagnen kastades om varann, och Grästorpskusken hamnade i sin tur ovanpå oss, sålunda avkastad bakåt från den minimala rangliga kuskbocken. Vid åsynen av denna för den stackars banditen oväntade kalamitet tappade denne, till sin sons förfäran, helt koncepterna och vände sitt ansikte mot himlen, lyfte näven och skrek för full hals till någon i alla fall för mig osynlig varelse: ”Jag sade dig ju att det skulle gå åt helvete!” Tydligen var det viktigt för honom att vagnen höll isg hel. Kanske han ämnade sälja den neråt landet? Det var nu uppenbart för mig, där jag låg inklämd under en ung flicka, en klasskamrat, vid namn Gloria, en arg flicka som doftade ljuvligt av kanel och mandel, att banditen var religiös, men också att han alltså verkligen även varit ute efter själva vagnen. Inte bara det: han hade nu råkat i tvivel på Guds allsmäktighet och förbannade så nu den allsmäktige. Sådant är ju alltid riskfyllt. Så fort man har med religion att göra bör man tänka två gånger. Flickan – den ena av de två som fanns på vagnen - satte då – pustande i sin åtsnörda mörkröda korsett - resolut sin hand mitt i mitt ansikte i det hon hävde sig upp ur den ramponerade vagnen för att, medveten om att banditen verkligen var religiös, förmodligen pingstvän, skrika åt banditen i gäll falsett: ”För dig finns ingen frälsning!” Detta tycktes mig – även om jag inte var troende, och sannerligen inte har mycket till övers för religion och svartrockar - väl magstarkt. Och man måste ju i såna här lägen också ta speciell hänsyn till närvaron av oskyldiga barn, varför jag – i det jag särade på hennes fingrar – ljudligt i diplomatiska ordalag kved till mannens försvar: ”Han menade inget illa förstår ni väl …..” En av hästarna tycktes delvis hålla med mig, ty den hade nu, lekfullt och småhungrigt, grabbat åt sig banditens skjortärm, som råkade hänga lite lös vid axeln. Kanske försökte hästen hjälpa vårt sällskap genom att distrahera banditen. Jag tillhör den lilla skara människor som anser att hästens vishet är ojämförlig. Min kamrat, student som jag, om han nu var det, Oleg, vars far sedan åratal var inlagd på hospital, såg nu ut som han – slutligen - skulle börja gråta. Ja, i sådana här stunder visar alla vad de i grunden i anden mäktar med. Oleg tillhörde de olyckliga människor som alltid såg ut som om de skulle börja gråta. Han var annars i skolan verkligen begåvad, och skulle förmodligen en dag – om vi nu överlevde detta – bli något stort, professor i Lund eller Biskop. Unga Gloria, som jag hade haft kontakt med i vagnen, stod nu plötsligt i sin resdräkt, och med utslaget rött hår, bredvid denna trasiga tingest, och sa – återigen spefullt och respektlöst - till den laglöse:
”Se där du, Satans barn, är du nöjd nu?!”
… precis som om banditens tilltag och vagnsaxelbrottet hade haft något djupt orsakssamband, förankrat i banditens viljeliv. På den tid som detta handlar om, hade religionen ännu ett fast grepp om samhället, och det var till och med så illa att man ofta blandade samman nationsbegreppet – detta sobert skurkaktiga begrepp – med religionen, så att man inbillade folk att om man inte bad ordentligt i kyrkan, så betraktades man som samhällsomstörtare och terrorist. Biskopen och landshövdingen skålade i hemlighet triumfatoriskt över sitt verk. Skollärarna, från rektor till extra ordinarie adjunkt, tänkte, att detta är det pris man får betala för en blomstrande och fredlig tillvaro.

I detta ögonblick lyckades nu märren genom en väldig rörelse av hals och huvud slita hela den mörkgrönrutiga skjortärmen av banditen, vars ansiktsuttryck onekligen var till ytterlighet förändrat. Han hade nu blivit blek, svettades och i hans ögon formligen skymtade det av djup oro. Kanske hade denne bandit ingen riktig religiös övertygelse, men bara ett kluster av tvångstankar i religionens härad. Kanske var han ingen hårdhudad människa alls. Kanske var det därför som sonen ständigt såg åt hans håll, som om han undrade när hans far skulle tappa masken och säga åt honom, att de måste fly upp i Hunneberg istället.
Som jag antytt hade vi ( Gloria, Vendla, Oleg kusken och jag ) på vagnen rest rätt långt, på vår väg till Trollhättan, och det var ju varmt och vi befann oss nu mitt i en gles slyskog, uppe på västgötaslätten, i en situation där ingen alls var tillfreds. Tvärtom, det artade sig till besvärligheter och storgräl, och instrumentellt sett var det ju egentligen vagnens fel. Hur i alla sina dar kan en vagnsaxel gå av så där plötsligt, när vagnen är stillastående till råga på allt? Ja, man kan säga, givetvis kan man det, att det förstås på sätt och vis var tur att det skedde i det läget, då vi till exempel hade befunnit oss, beträffande vårt hälsoläge som levande varelser på vagnen, i sämre utsikter om nu axeln gått av i till exempel i en nerförsbacke LÄNGRE FRAM. Försynen hade alltså egentligen varit framme, i banditens gestalt. Detta insåg vi dock givetvis inte med detsamma. Vi var, alla resandena, så upprörda över röveriet. Särskilt och mest resolut i fallet Gloria. Eftersom jag själv med sinnesnärvaro nu också insåg att banditens möjlighet att snabbt förflytta sig bekvämt från platsen försvunnit, i alla fall ombord på och med vår hyrvagn, krävde jag bums – med en för mig ovanlig sinnesnärvaro - våra klockor och hattar tillbaka. Klockor och hattar var den tidens guld. Vid sidan av silver och guld. Vanligt folk hade under denna hårda tid inte någonting som var mer värdefullt än just klockor och hattar. Fordomdags var just hattmodisten den som satte ett märke på tiden, och man kunde helt enkelt se om en människa var modern, fattig eller från vettet, genom att se på hens hatt. Alla vi fem som kom resande från Skara bar hatt, eller hade burit hatt, innan de ny plockats av oss, och i en liten bunt stuvats ner i en jutesäck, som bars i ena handen av banditens pojk. Denne hade en lång lugg, som han då och då strök bakåt, så att den nästan nådde nacken. Jag krävde alltså högljutt, eftersom jag var den som hyrt vagnen och på ett sätt stod för resan, våra älskade ägodelar tillbaka.
”Och det på momangen!”, sa jag, med hög, om än av ansträngning lite kvävd, röst, jag, som nu stod bredbent inför banditen, som var så kortväxt att jag kunde se skogskanten med dess blandskogsprägel, så typisk för Norra Västgötaslätten, över hans huvud. ”Seså.”, menade denne, överslätande, och sparkade samtidigt, i förtvivlan, som något svor mot hans bönande, lite löst till en svart sombrero, som låg intill hans fot, en huvudprydnad som tillhört Oleg, men som ju faktiskt inte passat hans person, och som ratats av banditsonen, som av för dålig kvalité. Oleg var nu, och detta är viktigt, en av dessa personer som alltid irrar omkring, så att man inte vet var man har dom. Än är de bakom en, än är de framför, än långt utom synhåll. Oroliga andar.
Ingen av oss hade under tiden märkt att vi var observerade. På norra sidan om vägen fanns – som jag redan antytt - en skog, mesta dels med björk och sly, delvis lite brandskadat, och i denna stod nu ett stort brunsvart djur och betraktade scenariot, tyst och utan att med ett ljud avslöja sin närvaro, vilken i sig förmodligen var helt slumpartad. Hur som helst dröjde det inte länge förrän – av oss alla – djuret av pojken, banditbarnet, med en pojkes klara ögon, avslöjats, ty trettonåringen – som såg betydligt äldre ut - gallskrek plötsligt, därmed för andra gången omkastande hela scenen för vår lilla vagnsutflykt: ”En äälg!”
Nu syntes återigen Olegs nerver rejält svikta, ty han tog – ödesdigert, som det skulle visa sig – av, barhuvad och med flaxande byxor, skjorta och svarta kravatt med språng i rakt motsatt riktning mot där älgen faktiskt stod, och syntes snart blott nästan som en liten enbuske invid Hunnebergs väldiga violetta silhuett norröver. Området här var äng, gammal åker, slyskog, klövervall, och åker i träda, men var bitvis och tragiskt nog också snudd på stenig hed. Gloria högg tag i min arm; - hon var mycket fysisk, och hade alltid varit det, visste jag av ljuv erfarenhet. Jag såg då – i det jag snabbt gjorde en rekalkylering - på banditen, stråtrövaren, och frågade med ekvilibristisk simultanitet denne: ”Vad skall vi göra nu?”, eftersom jag trodde att han – vilket var en förnuftig gissning, baserad på hans kläders utseende – var mer naturmänniska än vad jag, och vad Vendla och Gloria var nånstans. Vendla, en blek flicka, medpassagerare, och vän till mig, som var så ytterligt liten och späd och sällan var till varken nytta eller besvär, eller till någonting över huvud taget … syntes inte till. Gloria bar som alltid högklackat och var bjärt dekorerad på alla sätt överallt. Alltid beredd att gå på fest, tycktes det. Men nu var de försvunna, kanske bakom en björk. ”Pappa har … flera gevär hemma.” sa pojken generat.
”Jaha.”, sa jag vänligt, ”var är ´hemma´ då?”
Överhuvudtaget funderade jag mycket på pojkens ålder. Att han ännu inte nått puberteten var jag helt övertygad om. Det sätt han såg på den helt förödande vackra och sensuella Gloria på var mer som det sätt som man betraktar en träsked eller ett vagnshjul. Här avbröt oss nu banditen, som tycks hämtat sig från överraskningarna, och dessutom fann att hela situationen, så att säga. höll på att gå honom ur händerna, allihop, i det han – fantasilöst och desperat - åter tog fram kniven och viftade med denna: ”Gå ni nu upp i vagnen alla fyra! Medsamma!”. Kusken brydde han sig inte om. Jag misstänkte att kusken var betald av skurken. Den unge blonde hästskötaren från Grästrop, med sin finniga näsa och flyende haka, stod vid en häst och strök denna över mulen, medan dragaren sökte helt och hållet tugga i sig den långa ärmen, som släpade lätt neddreglad ner på grusvägen. Den gav dock snart upp, då tyget tycktes motståndskraftigt och även förföll förgiftat med färgpigment. Älgen såg emellertid energiskt på också detta skådespel. Svalorna dök och rundvände av skär lycka i skyn.
En stor ominös rovfågel – en örn - kom loss från Hunnebergs mörka bergsida i norr och svepte över oss, som av ren leda. Ljudet från en ångbåt på Vänern störde oss återigen. Nu tycktes den närmare, som nära på bortom skogskanten. Snart satt vi då – rätt meningslöst - i den starkt lutande vagnen igen, och banditen gjorde en lov kring denna medan han sedan – i ett försök att skrämma iväg älgen - sakta närmade sig skogens konung, som bar en tretaggad krona, vilken den nu sänkte något.
Just i detta ögonblick, som på kommando från en osynlig regissör, en Mauritz Stiller, hördes oväsen på vägen bakom oss, från det håll vi kommit, och så svängde det fram åter en ANNAN lite stiligare men också med hästar förspänd vagn upp bakom det nu ständigt eskalerande lantliga dramat.
--------------------------------
Det nyanlända ekipaget stannade med gnisslanden och frustanden ett femtontal meter från oss. En stor karl med jättelikt huvud, som rimmade illa med den i övrigt ordinära kroppen, skrek med sprucken stämma: ”Axelbrott?” Jag kastade en snabb blick åt den mörkansiktade banditens håll. Denne stod som förstenad. Vad banditen hade upptäckt var nämligen, att den storhuvade, i en av getskinn tillverkad lädersele på ryggen, bar en gigantisk studsare, som såg ut som en sådan Jag sett i månadsmagasin som man fäller elefanter med. Den lille pojken, sonen, som hittills varit idel glädje, samt full av beundran för sin far – med inblandning av skräck, givetvis - blev nu bekymrad, ja barnet – som förresten såg rikt begåvat ut – tycktes sedan falla i djupa tankar mitt i alltihop. Triumferande ropade nu Gloria åt banditen till: ”Ha! Där ser du, din djävla tomte!”
Återigen refererade alltså Gloria till ett orsakssamband och något mystiskt sakförhållande, som hade med något implicit trolldomsaktigt eller andligt att göra.
Vagnen, en halvtäckt schäs också den, som nyss stannat, var av en större mer solid och mer påkostad och mässingsglittrande konstruktion än vår egen. Den var dessutom vackert målad i mörkrött, samt hade fyra stora lanternor på vajande stänger vid vardera sidan. Kusken – en fräck typ med av rebelliskhet vilda blå ögon - bar hög hatt samt hade en lång piska. Vår egen bondske kusk hade bara haft nån slags grå keps. Nu var han barhuvad, och hans hår stod som en rotborste i vädret. De två hästarna var frustande blanksvarta och stora som hus. Våra hästar var däremot små bruna raggiga märrar, som man utan vidare kunnat ta för ponnys. Förutom kusken med den höga hatten och mannen med det stora huvudet och geväret fanns i vagnen endast en herre, som såg ut att vara en äldre godsägare, ett regeringsråd eller dylikt. Denne steg nu ur sin vagn och gick, åtföljd av mannen med den deformerade, eller åtminstone ovanliga, kroppen – det stora huvudet och det stora geväret - fram till banditen, som stannat vid vägrenen ett antal meter från den ystert bligande älgen, som av dess storögdhet att döma inte i hela sitt liv njutit så mycket som nu, så tycktes det, och dessutom – stackars djur! - av ett vagnshaveri. Nu sprang plötsligt då emellertid den halvlilla pojken med utbredda armar mot den mot oss kommande gentlemannen och ropade bevekande: ”Ta inte min pappa! Ta inte min pappa!”
I ögonvrån såg jag – själv chockad över denna hjärtslitande replik - Glorias skadeglada röda flin, medan jag ändå koncentrerad gjorde en ansats att återigen genom att hiva mig i armarna ta mig ur det trasiga lutande ekipaget.
Då hördes på avstånd ett svagt rop. Det var Oleg, som tydligen avlägsnat sig från oss mitt i tumultet, feg som han – mitt i sin begåvning - var. Trots att ropet var svagt, så tycktes just innebörden i orden göra att det nådde allas öron: ”Det ligger en nergång här!” Och för att nu göra en lång historia kort, så stod det inte länge på, förrän vi alla, som just nyss deltagit i ett litet kriminellt vägdrama, och varit så fientliga gentemot varandra, nu samlats ikring ett stort hål i marken, omgivet av en liten cementstruktur, vilket medelst en stensatt gång förde – såvitt man kunde bedöma - ner i underjorden. Kvar på vägen, ett hundratal meter bort, stod nu hästarna och schäsarna samt den tretaggade älgen, som nu satte i sig plymen på Glorias hatt, där denna trillat ur pojkens säck som lämnats av oförsiktighet, vilket alltså blev hattens definitiva slut såsom hatt, och gav älgen dess rättmätiga final på dess egna äventyr. ”Det är en nergång till en grotta, som det verkar!”, sade banditen, och uttryckte här den tanke som slagit oss alla. Och där stod vi nu, mitt på blanka förmiddagen, ett sällskap på tio personer, inför en gåta, vars lösning skulle visa sig så fantastisk att man än idag tvivlar på dess sanningshalt och vilkens hela innebörd enbart kan avtäckas genom en hel diger berättelses djupaste gåtfulla sanning och vidaste implikation. Jag såg på min klocka, och just som vi åter hörde en hes signal från det fjärran lilla fartyg som låg i någon kanal på slätten och hade svårigheter, så tittade jag på min klocka, som jag halat upp ur västfickan. Visarna på denna rova stod denna sommardag nu på 13.11.
Kap.2. Ner i underjorden

”När något skapas, eller begrips, så faller något annat bort, glöms för alltid, och finns inte mer.!” ( Jean-Jacques Orienthielm ) Under det vi i en låååång rad sakta och försiktigt på tåspetsarna tog oss nerför den stensatta gången, trappsteg för trappsteg, avsats efter avsats, ner i det kyliga hålet, eller bergsgången, under ledning av den välklädde mannen med älgstudsaren, och som nu till den förpubertala pojkens förtjusning höll denna osäkrad och i högsta beredskap, kom så den övriga yttervärlden att liksom slutas över oss, och transmogrifieras till något okänt, passé och ovidkommande, och vi fortsatte, som dragna av en osynlig och kanske till och med GOD kraft, neråt i berget, i skenet av de två av de gamla oljelanternorna som plockats av den större vagnen, och vilka nu bars tända av de två bistra – men sinsemellan väldigt olika - kuskarna, som om dessa inte i sina liv sysslat med något annat än speleologi, - d.v.s. grottforskning. Om NI UNDRAR över mitt beskrivningssätt, förresten, och det sätt jag i stora drag tycks ta mig an detta berättande, så kan jag med detsamma erkänna, att detta inte är helt friskt, och jag ber om ursäkt för det, men jag vill gärna op påpeka att det har sina naturliga orsaker, nämligen på det viset att jag under en resa till Götebord, förbi Snåkered, kom i handgemäng med ett par okända personer, vilka jag till den grad slog sönder, så att polisen tillkallades, och jag medelst Svart Maria fraktades till Glansuddens Hospital, där jag emellertid, i det att jag vägrade gå in där, råkade i slagsmål även med poliserna, två stöddiga karlar från Orust, och själv då fick emottaga så många slag från deras batonger att jag till slut medvetslös föll ihop och fick tas till Vänsersborgs Lasarett istället, där man konstaterade att jag fått helt förförliga konkussioner och blodsutgjutelser i hjärnans inre, så att man därför avskrev alla planer på bestraffning och sände mig hem till Skara med en polisbil, under det villkoret, att jag inte fick tala om vad som hänt och aldrig på något sätt göra anspråk på någon ersättning från stasmaktens sida, då det ju varit jag som startat bråket, redan i Snåkered. Så efter den händelsen skriver jag och talar på det sätt som ni nu har den pinsamma äran att direktuppleva, då ni läser detta. Alla som möter mig, märker av resultatet av denna misshandel, och samtliga säger att allt jag säger har karaktären av bisats, och att själva Jaget, eller Själen, stundom fattas, men att denna essentiella del å andra sodan tidvis är det enda man uppfattar.

Andra bokprojekt

HÄMNDEN

En skräckroman

Pers.: Berrau Kahrtfalt = så vacker, att han inte vill röra på sina kinder. Corrollonure Thibast= Prof. Em. i historia. Vankelmodig. Mona Uppkaefta = snäll och blyg, döv flicktant. Herrera Oppolstedt = Med ett snett frtäsckt leende, som skall antyda att han ser skämtsamt på allt, men vilket ansiktsuttryck alltså döljer fullständig tomhet. Bankir Skaepel Halmer = Glad men ointresserad av just det som utsplear sig vi närvarande tid. Visar sig vara ointresserad av allt. Fr. Prestidia Aninander = Skyller sin ständiga olycka på den som är närvarande. Jag själv ( O. Tegelkroona ) = En ständig odåga, smutsig i håret. + en drös dvärghöns.

KAPITEL ETT

Mitt namn är Octavius. Octavius Tegelkroona.( Just for the record.) Detta var det mest egendomliga projekt, sett ur vilken aspekt som helst. Jag har aldrig förut – vare sig nykter eller under inflytande av opiater eller hallucinogener - ens drömt något så hemskt, frånstötande och vidrigt. Och dessutom ganska komplext. Och jag måste säga: jag förstår det inte ens rudimentärt, själv. Och ändå är jag förvissad om att detta – just det här - är det RÄTTA. INTE NOG MED DET! Författaren till dessa rader är dessutom ganska säker på att du, min käre älskade läsare, aldrig heller har stött på något så här fullständigt stinkande avskyvärt, brottsligt. Och det är förstås lika bra att genast avslöja vad det handlar om, så att vi kan börja nysta i denna vådliga härva, innan allt av misstag, åtminstone i denna dokumenterade form, försvinner. Det handlar om hämnd, förstår ni. Vengeance. Jag skall hämnas! Men det stora problemet är bara att jag inte vet för vad, eller på vem! Än. Det är detta, som är hemskt. Men samtidigt oändligt lockande. Och på något sätt friskt. Varför inte en gång för alla reda ut vad som har förevarit? Ty – nu måste jag bekänna – hela mitt liv har jag levt med känslan av att jag blivit illa behandlad. Och visst har det varit än den ena än den andra konkreta personen som satt sig på mig, men jag har ändå alltid tänkt att det där får man ta itu med senare, och så har jag nu bara denna stora, allt omslutande känsla av att man har snott hela mitt liv, mitt framför ögonen på mig, och jag har alltså beslutat mig för att ge igen. Några tankar först, om hämnd. Rent generellt. Inget kan vara viktigare än detta, att behandla ämnet tankemässigt, logiskt och utförligt, då ett viktigt element i hämnden SJÄLV är den intellektuella delen, - att med en konkret akt få satt en annan akt i stor skugga. Och sådant sker endast genom insikt. Således är hämnd, kanske mer än något annat man företar sig – om man förtar sig detta – en INTELLEKTUELL HANDLING. En uppfinning, vilken som helst, eller ett arbete, vilket som helst, eller en seger på en sportarena, vilken som helst, behöver inte begripas intellektuellt för att ha värde för en. Det spela ingen roll om man begriper sitt arbete som lokförare eller läkare, bara man utför det väl. Och så är det med nästan alla andra handlingar i livet. Man kan njuta av dem och få heder av dem, även om man inte förstår ett dyft av vad saken handlar om. Ja de flesta människor går ju genom livet på det viset: utan att nånsin få klar för sig meningen med allt agerande. Men så är det alltså INTE med HÄMNDEN. Hämnden måste man begripa. In i den allra minsta detalj. Annars är den ingen hämnd. För att kunna sätta hämnden, som generellt fenomen, i relief, kan vi ju först i korthet betrakta hämnd hos andra djur än människan. Här finner vi en myckenhet av intressantheter. -------

När jag skriver dessa rader, kan jag passa på att säga, sitter jag i det lilla en och en halvvåningshus, som ligger på en bergssida i en lund, strax söder om staden, en ganska fallfärdig stuga, med tillhörande litet hönshus, som jag köpt för pengarna jag fick i stipendium förra våren, och där jag trivs mycket bra. Utanför är det nu vår igen, en härlig, blomstrande senvår, med syren och magnolia, och jag har ett fönster öppet mot den lilla trädgården, som sluttar brant ner mot ett björnbärsbuskage, bortom vilket det ligger två rödgrusade tennisbanor, där det just nu på morgonkvisten dykt upp två ungdomar, pojkar, som börjat spela. Således har nu mitt skrivande fått ett ljudligt ackompanjemang av bollstudsar. Det hade jag ju inte räknat med. Förmodligen får jag då och då gå och stänga fönstret, åtminstone vid särskilt invecklade resonemang och känsliga passager. Men, givetvis: jag kan inte ha fönstret stängt HELA tiden. Det blir alltför kvavt. Det är nu mycket varmt ute, och jag svettas inte riktigt lika bra som förr. Nu skall tilläggas att huset inte är helt mitt. Stipendiet räckte ju inte till köpeskillingen. Så jag – företagsam som jag trots allt blivit på äldre dar – tågade iväg till en bankir – bankir Holmer, en gammal bekant till mig - på Drottninggatan och framlade min önskan om ett eget hus. Så fick jag pengarna, - mot att bankiren äger huset. Stipendiet försvann, så att säga, in i bankirens kalkyler och försäkringar, och ut kom jag från hans kontor med ett kontrakt i vilket det framgick att jag skulle få leva resten av mitt liv i det lilla huset, utan några som helst omkostnader, men att alltihop efter mitt frånfälle skulle tillfalla bankiren. Nå till ämnet. Vi skulle tala om hämnande djur. Här kommer man då genast att tänka på elefanter, apor, delfiner, hästar och hundar. Känt för alla är ju de vilda demoleringar som både afrikanska och indiska elefanter kan bestå hela små byar, om de känt sig förorättade. Det kallar jag hämnd, att utplåna en by. Så känner man ju till att andra högtstående djur, som apor, mycket noga håller reda på vilka som är vänner och fiender, och ett anfall från en artfrände kommer väldigt ofta att åtgärdas med ett kompletterande anfall, om tillfälle ges. Det är viktigt att poängtera att hämnd hos djur är ganska enkla, och att man sällan ser den hätska bitterhet, som kan utvecklas hos en människa i dessa fall av hämnd hos djur. Hämnden exekveras nära nog helt tanklöst av apan, som sedan förmodligen glömmer hela saken och således aldrig kommer på tanken att njuta av hämnden. Inte så som en människa kan göra. I några enstaka fall kan hämnden betyda mycket för ett djur. Särskilt vacker är ju historien om den holländske muskulösa badälskaande mannen som brukade ta sin rottweiler till stranden var dag, och där reta hunden och bånka till den med en tjock träkäpp varje förmiddag, för att få hunden att lyda. Efter varje träningspass tog sig mannen ett dopp genom att vada ut i det långgrunda vattnet utanför Zuiderzee. Hunden brukade då stå och titta på när husse simmade något femtiotal meter ut i vatten, där denne inte bottnade. Mannen var illa sedd av de andra badgästerna, vilka vanligtvis var ett tjugotal där på stranden. Ty vem blir inte sur på en djurplågare. En särskild förmiddag, när vädret var osedvanligt vackert, var mannen extra uppiggad av solen och slog därför hunden så hårt med käppen att hundens ragg färgades röd av blod. Sedan begav han sig ut i böljorna. Hunden stod som vanligt kvar på stranden. Men denna dag smalande rottweilerögonen något extra, och så fort mannen nått så långt ut att han inte bottnade, så begav sig hunden ut i vattnet med några ofantliga språng. De övriga badgästerna skrattade och skrek. Snart var hunden ute vid mannen och med en beslutsamhet, som kunde hedrat en general, satte hunden frambenenen över sin husses huvud och tryckte detta under vatten. Varje gång mannen kom lös så blev han återigen nedtryckt. Till slut – ni förstår det själva – kom mannen inte upp, och endast hunden simmade iland, flämtande och med skum kring tänderna. När väl polisutredning och begravning var över, så var det en av de övriga badgästerna, en fru Foller, som kom till arresten och hämtade ut hunden, som – enligt berättelsen – fick ett gott liv efter hämnden. Jag återkommer till denna historia. ------ Men hämnden hos människor är ju ändå en helt annan historia. Kanske främst för att den är så sällsynt. Man kan nog säga att det ärt en av den mänskliga civilisationens största bragder, att få hämnden att vara något som man kan söka undvika. Visserligen finns det diverse ökenreligioner, och föreställningar i de Isländska sagorna, och berättelser hos folk på tundran, som uppmuntrar till hämnd, men dessa mytiska redogörelser har ju ingen djup förankring i det verkliga förhållandet kring hämnden. Myten är alltid konstruerad av makten, och ur maktens perspektiv finns det ingen anledning att hämma sådant som hämndlystnad. Tvärtom. Makten har bara fördelar av att tossa ihop folk till bataljer och lönnmord. Annorlunda är det, som sagt, i verkligheten. Det är nämligen så att människor ofta sväljer önskan att hämnas. Man sväljer den långt ner i magen. Hämnden är en primitiv åtgärd, som oftast slår tillbaka på hämnaren själv. Hämnden är suicidal.

KAPITEL TVÅ När jag vaknar om morgnarna /// to be continued

DET BEIGA HUSET

Kapitel ett.

Här noterar vi vad Slim Valentin på Grönholmen anser om gubben Cantrell Damian, och…...---
Gubben Damian bodde i svängen ner mot havsviken, en fjärdingsväg ifrån där Slims, i ett beigefärgat hus. Huset, en solid trettiotalsvilla med brutet tak, kunde förmodligen varit vackert om det inte hade haft just den fadda, beigea tonen. Någon hade ansträngt sig för att få fram den absolut mest gräsligt beigea kulör som var möjlig i hela det färgspektra som är uppfattbart för det normala trikroma mänskliga ögat. Det fanns bara en sådan ton. Så tänkte i alla fall Slim, när han cyklade förbi på sin gamla Crescent, vilken var ljusgrön. Slim – en blek 19-årig pojke med uttryckslöst ansikte och som aldrig nånsin gjort nån människa glad - tyckte så illa om Damian att han nästan kräktes vid tanken på gubben. Denne äldre inbyggare på Grönholmen var rik, hade titel och anseende, men var definitivt ett kräk, tänkte Slim. Och så hade gubben förolämpat honom nere vid hamnen igår. Det var det som var det värsta. Damian hade gjort det enda dumma man inte fick göra här i livet, tänkte Slim, - nämligen att håna just Slim själv. Slim, som alltså genast tycks oss vara osedvanligt reflekterande till sin natur, hade just inlett sina matematikstudier på universitet, och det var nu, i inledningen av den första höstterminen på Chalmers i Göteborg, som det skulle visa sig om han var kapabel att bli en riktig chalmerist eller om han var en av dem som sorterades ut, och som sedan hela sitt liv sedan skulle få leva i skuggan av det faktum, att han inte ens klarat Chalmers…. Att han ändå bodde kvar på landet, med en resväg på en timme med en snabb 1958 babyblå MG MGM Cabriolet, men alltså fortfarande kunde titt som tätt cykla omkring i den lilla semesterbyn, där blott ett fåtal residerade året om, det berodde på en tillfällighet i kombination med hans egna val. Slim Valentins familj hade nämligen sedan ett halvt sekel ägt ett somarställe på Grönholmen, som inte var nån holme, men mer en halvö, men efter föräldrarnas död i en motorbåtsolycka när Slim var femton år, så hade Slim och hans bror Skarpheden tagits om hand av moster Elisabeta, som, i det att hon ville låta allt vara som vanligt, hade insisterat på att de skulle alla tre skulle bo kvar på Grönholmen på somrarna. Så skedde. Skarpheden, som var tre år äldre än Slim, hade nu gift sig och Elisabeta hade hamnat på ett sjukhem, som hon drabbats av strupcancer, som nu bragt henne till slutstadiet i en lång kamp för livet. Slim hade just igår fått besked om att mostern sannolikt inte alls skulle komma hem mer till Grönholmen. Han planerade att i morgon åka och besöka henne på Sahlgrenska. Hon hade sms:at, som hon gjort var dag sedan hon kom in på onkologen, men nu stod det bara: ”Mår apa. E. / Kram.”, vilket tycktes Slim vara optimalt kort. Så var Slim kvar – nu som åretruntboende, av ekonomiska skäl - ensam i den sommarbostad som fadern byggt på en klippa i havsbandet, och där varje morgon solens strålar förgyllde det gjutna balkongräcket i det lilla idylliska sommarslottet. Rödmålat, pyttelitet och pittoreskt, försett med krimskrams och snickarglädje, med horder med tinnar och torn i alla regnbådens färger, kom det alla förbifarande seglare att i kör utbrista i ett förälskat: ”Åååååh!”. Så sött var det lilla träslottet. Ehuru somliga såg det som smaklöst. Pappan, Ericus, hade verkligen varit en träkonstnär, förut att han haft det gott ställt som vd för en arkitektbyrå och delägare i en trä- och masonitfabrik. Mamman, Desiré, ( född Karlsson ) var en mer obetydlig person, som endast haft sinne för romankonst och som försummade allting för nöjet att sitta och skriva ändlösa historier hela dagarna i den lilla rotundan, alster, som hon publicerade i olika nordiska veckotidningar som följetänger. Men dessa familjens kärntrupper var alltså alla försvunna. Skarpheden bodde nu i Amerika där han försörjde sig med affärer och med våghalsiga intrång in på elbilsmarknaden, med en prototyp han utvecklat redan som fjortonåring. Slim och brodern hade ingen kontakt, och de tyckte illa om varandra sedan tidiga år, då fadern favoriserat snillet Skarpheden, medan Slim ( eller Homer, som han var döpt till ) mer gick under radarn och – utan större intressen och obegåvad, som han ansågs av alla – läts ränna omkring och agera åskådare till alla sina kamrater, som snabbt skapade sig karriärer inom alla de olika områden som ett modernt samhälle erbjuder unga människor att blomma ut inom. I Grönholmen var dessutom nästan alla människor Moderater eller Folkpartister, och de slet som djur och intrigerade och rushade och drog i alla upptänkliga tåtar, för att deras telningar skulle få en chans att behålla en plats i den halvövre medelklass, vilken de själva fann vara såsom ett förstadium till paradiset, och ett rättmätigt sådant. Ty alla människor i Grönholmen såg sig som hederliga och anständiga. Och sådant borde belönas med en plats på Kristi trons sockel. Religiositeten stod annars lågt. Slim Valentin hade inte en endaste talang. Skarpheden var, förutom elektrotekniskt geni, en utmärkt pianist och förtjänade i sina tonår en mindre förmögenhet på at spela i olika band i storstaden. Slim, som, vilket ni redan gissat, kallades ”Slim” på grund av sin nära nog bisarrt smala och taniga kroppshydda, kunde inte ta en ton och var trög i nära nog allting. Om fadern, Ericus Valentin, dragit en vits mitt i allt snickerierna, så hade Slim dels inte förstått vitsen, men också ofta ansett vitsen vara ämnad att få honom sluta att blanda sig i husbygget, där Skarpheden då ofta kommit på nån originell idé om en yttre trappa från övre sovrummet eller tips på nån genial stupränna av tarpaulin. Det var till detta hus, som Slim nu cyklade hem, medan han hatade både det hus och dess inbyggare, som vi just nämnt, huset i svängen, det beigea. Detta låg skuggigt i sin vägkrök bakom grind, brevlåda och buxbomshäck och väntade på den kommande katastrofen, medan höstlöven i de kringliggande lövträden började singla ner bland äppelträden och på de gräspartier runt den stora villan, som nu endast kunde kallas rester av en gräsmatta, sedan vildsvinen lyckats böka upp alltihop, hungriga och glada.
Kapitel två.
Här presenteras Cantrell Damian, Grönholmens egne kommersielle vishetslärare och disputerade estet. Cantrell Damian var lektor i filosofi, runt 75 år gammal, samt Riddare av Nordstjärne-orden. Han var en robust och massivt byggd ensling, som bott i Villa Havanna i över ett halvt sekel. Han var av medellängd och kraftigt byggd, med ett fyrkantigt skalligt huvud. Skäggbotten och ögon var mörka, och man skulle kunna säga att han såg lite prästlik ut, om det inte var för leendet. Detta kunde i viss belysning synas elakt, i annan belysning tyckas småvänligt, men det fanns alltid där. Damian var tankfull, vänlig men tillbakadragen. Inget charmtroll, men en artikulerad och respekterad lektor i en skola i Exbacka. Damians tomt låg i ett kuperat område, i den äldre delen av Grönholmen, där vägen alltifrån början hade varit tvungen att slingra sig fram mellan diverse ganska stora moss- och idegransbevuxna bergsknallar ned mot det flackare kustlandskapet där det nya ”sommar”-Grönholmen låg i två armar i en giv ut mot bryggor och hav. Dessa två armar kallades Västra och Östra stranden. Slim Valentins pappa hade byggt sitt hus, som en av de första i det området, på en stentunga långt ute på Västra Stranden, så att det lilla röda träslottet halvt liknade en fyr, halvt densammas fyrvaktarstuga. Slim hade alltid undrat varför man bygger ett hybridhus, när man bestämt sig för att bygga ett hus. Fadern hade aldrig lyckats förklara sitt tilltag. Lektor Damians hus var mer av en grosshandlarvilla. Den stod på en kuperad tomt, fyra hektar stor, varav diverse klippformationer utgjorde en tredjedel. Upp till klipphöjderna ledde på barmark några små, slingrande stigar, vilka här och där var små cementgjutna trappor. Stigarna ledde på ett ställe upp till en slags rastplats, där det tronade ett antikt solur av järn på granitsockel. På ett annat ställe leddes man till ett åt öster bland böjda, fnasiga dvärgtallar halvt dolt duvslag, vilket alltid varit mycket sparsamt använt. Ja, nära nog alla fåglar tycks ha undvikit det. Inga duvor trivs väl i havsbandet, på grund av rovfågelsrisken och då de inte tycker om salt luft. Ibland kunde man dock se en havssula sitta på det svarta tjärpappstaket och knacka. Förmodligen var det något i tjäran som var nyttigt för matsmältningen. Om man tog sig in i det vindpinade, av grånat, vindtorkat, tunt ospåntat virke sammanfogade huset, så kunde man i halvmörket ännu se spår av hanteringen. Gamla säckar, där bös från majskorn och havre fortfarande täckte golvet. Diverse väggfasyta burar av hönsnät fanns också kvar, och genom två flerfaldigt spräckta glasrutor kunde man genom damm och spindelväv skönja konturen av en kustlinje mot mörkblått hav, långt, långt i fjärran. Det var Kattegatt. Någon lukt av fåglar eller av andra djur fanns inte heller kvar i det bräckliga lilla huset, och det höll sig kvar just invid klippkrönet endast med nostalgins kraft. Nästa snöstorm skulle troligen riva ner alltihop och göra kaffeved av det. I skydd av bergsknallar och diverse martallar och cederdungar, samt en jättepoppel, vilken härrörde från 1800-talet, i vars topp var synlig åtta sjömil ut till havs, låg så själva kaptensvillan i vad som föreföll mest som en ogallrad äppelträdgård med en för tillfället av vildsvin förstörd gräsmatta. Här var det närmast lite sankt, ruttet och osunt och trädgården stupade sedan raskt via en slänt med ormbunkssnår brant ner mot en bäck, som rann upp tre kilometer bort hos en bonde, vars märgelgrav var den dubiösa silen igenom vilken traktens åkrars spillvatten letade sig ner mot lägre områden. Utdömda brunnar längs den lilla ån var sedan länge en visa i trakten. Men nu var ju slagsrutemännens tid hur som helst förbi, då samtliga hushåll i Grönholmen sedan tjugofem år var anslutna till ett dyrt kommunalt vattennät, vars vatten kom långväga ifrån, närmare bestämt ifrån Lygnern. Damians hus var solitt byggt, under tidigt trettiotal, med en redig källare av granitblock, inrymmande gillestuga och sedan öververk av prima småländsk fur. Det var alltså ett trähus i ett och ett halvt plan, och således inte särskilt högt, men med en ansenlig bredd. Rummen och svalgången runt huset, som hade ett jättelikt brutet tegeltak, var aningen för stora, så att man, när man väl tagit sig igenom trapp och hall, syntes stå i utrymmen som mer liknade små salar till konsthall eller bibliotek. Den ursprunglige ägaren och byggaren var ättling till en kaptensfamilj, som hade ägt denna tomt i århundraden, och familjen var befryndad med kustkapare, smugglar och slavhandlare som gjort sig förmögenheter med kontakter med det gamla brittiska imperiet och danska banditer sedan Magnus Gabriel de la Gardies tid. -----. Om svunnen lycka och om ursprunglig bebyggelse från 1700-talet vittnade en gammal skeppskanon som, halvt övervuxen av murgröna låg framför entrén till huset och riktade sin mynning ner mot grävelbäcken, som om den väntade på att det där skulle dyka upp en kanin eller en vaktel å vilken man kunde öppna eld. Hela trädgården hade något trolskt, sadistiskt och unket över sig och föreföll djupt sakna den trädgårdsmästare som en gång – med livlig imagination – hade planerat alltihop med stöd av den enorma variation som tomtens anatomi redan från början erbjöd. Kort sagt, så var det en drömtomt. Läget kunde inte på något sätt vara bättre, om man sökte en tomt, i vilken man kunde samla västsvensk idyll, både i dess kustformer och dess mera inländska kulturellt färgade borgerliga horto- och hortensiekultur. Så hade både häckar, buskage och fruktträd som ympats med tunga engelska sorter såväl som mer vilda urskogsvarianter här fått en fristad, där deras prunkande ordlösa trivsel tycktes vara en hyllning till den vänlighet och humanism som tillät dem alla att i fred och anständighet stå och vänslas med varandras rötter i orörd humus under det den salta vinden från Nordsjön. Härdade under seklers vindpustar, stormar och piskande regn tycktes all växlighet här i detta landskap, som var en så tydlig evolutionär syntes av det bästa både ifrån Bohusländskt och Halländskt, besjunga deras kravlösa och blygsamma vänskap med de varelser som då och då klippte och ansade i deras kronor och stammar, då och då lät dem vara som de bäst gitte, i århundraden. Cantrell var alltså en lycklig man i det hänseendet, att han ärvt allt detta från sin far. Och i förbund med det faktum att han var frisk, bildad och försedd med ett icke oväsentligt skarpsinne och ett åtminstone delvis fungerande socialt liv – som lärare – kan man säga att Cantrell var en människa vars förutsättningar för att skapa sig ett gott och lyckligt liv föreföll alldeles sällsynt gynnsamma. Så hade dock inte riktigt blivit fallet. Kanske hade detta att göra med fader, Elias, som, född som son till en Bohusländsk redare av Holländskt ursprung, under sin ungdom dragits in i diverse lugubra kretsar i Ungsvenskarna och Tysksvenska Riksvänskapsförbundet, där vänskapen till Tyskland mer var ett svepskäl för att införa slaveri i Sverige. Så kom det sig att Cantrell blev föremål för en uppfostran, där han, som enda barnet, uppvuxen i denna trollträdgård av en far som var nazist och en mor som dyrkade denne far, utvecklades, under svår tukt och bisarr etik, till intelligensaristokrat och till predator och utsugare. Ja, man kan nog säga att uppfostran helt enkelt var en uppfostran till nysvensk, till nazist. När fadern – som ägt Villa Havanna sedan 1935 - lämnade jordelivet, mördad av en partikamrat, fann sig Cantrell inte bara som ägare till Villa Havanna och aktier svensk skogsindustri, men även ägare till buskmarker, savanner och gruvor i Tyska Västafrika, till vilka marker även hörde ansenliga läger komplex fyllda med mörkhyat folk som arbetade gratis om man blott höll dem vid liv med diverse avfall från slakterier samt öl från byggerier i Kapstaden samt lite getmjölk då och då. Obekymrad om sakernas tillstånd hade Cantrell emellertid skaffat sig en god humanistisk utbildning vid Göteborgs universitet och disputerat i Estetikens Historia och Färgens filosofi samt tagit upp en stillsam och i många stycken hedervärd karriär som gymnasielärare i Svenska Språket och Litteraturen samt Filosofi och härunder blivit en del av en borgarklass, som, i det den höll på att dö ut, sannskyldigt njöt av de privilegier de förmådde smussla undan och bibehålla i den nya tid som med socialdemokratisk och digital kraft sköljde över västvärlden. Man gjorde kort sagt så att man såg om sina tillgångar på börsen, samt höll i sina jord- och skogsegendomar, stenfastigheter och vårdade sina krypterade kopplingar till utländska slavplantager. Mycket litet av denna ekonomiska grundval för det välstånd, som Cantrell åtnjöt, var emellertid alltså till öppet beskådande. Ack nej. Det såg gamla Europeiska affärsbanker till. Gemene man i Grönholmen såg endast Cantrell Damian som en excentrisk gymnasielärare, med faiblesse för färglära och diverse perceptionsfilosofi, som dessutom så till den grad hade blivit kollrig av sina filosofistudier och av studier i fenomenologi och perceptionens filosofi att han låtit sitt magnifika hus erhålla den mest intetsägande, platta och förvillande färg, vilken finns på planeten jorden, nämligen: beige. Notera nu att vi inte talar om orange. Beige är en helt annan historia än orange, och den som hittar en flagga åt mig, där det finns något beigt, den får visa den för mig, så skall jag betala en daler silvermynt! Ty Cantrell Damian hade ju bevars disputerat i färgens filosofi från Goethe till Husserl. Och blivit Med Beröm Godkänd av sina kollegor, vilka, likaledes de, med sina namn i adelskalendern och övre inkomstindex, vilade på gamla lagrar och hade aktier i solida ägarkonsortier, framgångsrika investeringsfonder samt konstsamlingar i kassavalv i Fort Knox. De lyckligaste åren i Cantrells liv var förmodligen de på 1960-talet med studier i konsthistoria på Institutionen för Konstvetenskap i Göteborg på Skyttegatan, alldeles bakom Konstmuséet, som Ericson ritat där åt Götaplatsen och Göteborgsutställningen 1923. Samt alla åren på Södra Vägen, i det Gröna Huset, där Institutionen för Teoretiskt och Praktisk Filosofi fanns, ledd av den vänlige, intresserade och av energi i alla lemmar skakande professorn i Teoretisk filosofi, Ivar Segelberg, ävenledes ( och kanske mer ) känd som botanist, expert på Italienska violer. Mer om allt detta nedan. Det var hur som helst efter mönster av Skyttegatans påkostade Konsthistoriska Institution som mycket av Villa Havanna transformerats, och definitivt därför som den långa glasveranden var försedd med så stiliga antikt blyinfattade fönster, där dock själva blyet var ersatt med material mer ägnat åt att hedra Hygeia, hälsans gudinna i Antikens Grekland..
Kapitel tre.
Om Slim Valentin, datateknik och filmen Pretty Woman. Samt om en dödlig kränkning. Slim hade ett intensivt förhållande till datateknik. Den matematik man mest lärde ut på Chalmers var av ett generellt slag, vilken oroade Slim. Denne hade lyckats komma in på Chalmers enbart genom utnyttjande av diverse appar på internet, VPN och avancerad AI, samt bruk av hjälp från kamrater i Orten via hörsnäcka. Slim var mest intresserad av matematik UTAN paradoxer och utan inblandning av negativa tal, imaginära tal och annat konstigt. En sådan enklare form av matematik kunde man finna inom datateknik. Detta var en enkel matematik, och knappt ens matematik. Kodning till exempel var ju mer ett chiffer, samt en serie kommandon om vad man ville ett protokoll skulle utföra. Lätt som en plätt. Och ganska så lätt att komma ihåg, då allt var skäligen endimensionellt. Alla siffror och symboler man använde var strikt bundna till funktioner, till praktiska resultat som framkom i dataströmmar, i loggar, datakluster, i figurer och texter på en skärm. Inte heller serverteknologi var något som krävde någon Einstein. Så var Slim en produkt av det nya samhället. Datasamhället. Ingenting föreföll för Slim egentligen krångligt, så länge det fanns på internet. Allting som var IRL, hade stämpeln IRL på sig eller luktade IRL var för SLIM, liksom vad det föreföll, alla Slims nätkamrater, helt förkastligt. Drömmen om kommunikation och en ideell tillvaro var för Slim visserligen inte alls Flashback. Drömmen som var ett med Verkligheten var att suveränt flyta fram i ett universum där algoritmer blandades med digitala ryggdunkar och där skämt om dem, som inte var närvarande i den digitala festen, var själva syret i den tillvaro, som – i kraft av den digitala matematiken – föreföll vara den nya Vågen, vars koppling till ett yttre liv var behagligt vag, och därigenom helt försumlig. Slim kände sig alltså BEFRYNDAD med sina kamrater, de å den digitala surfvågen seglande nya conquistadorerna, där målet för de ständiga upptäckterna inom kodningens område var – förutom den exkluderande exklusiviteten, vilken förmodligen var ett övergående stadium - en värld av oändlig transparens, oändlig tillgänglighet och förgörande av de fiender som inte tillät denna genomskinlighet. Man föreställde sig, i Slim och Slims kamraters krets, World Wide, att hela världens lycka hängde på utrotandet av okunskapen om digitala hinder. Om okunskap i kryptering, och att om bara alla en gång blivit medvetna om krypteringen så kom man på så vis att simma i salighetens nejder. En hjälp på vägen var givetvis kryptovalutan, som skulle utrota kapitalismen och ge alla lika möjligheter till en gigantisk förmögenhet. Att detta på flera sätt och vis var ologiskt, det hade ännu ingen kommit på. Inte ens Slim. Han visste inte om den nya datavärldens mål var att möjliggöra att kartlägga all mänsklig verksamhet, intill minsta signalsubstans hos minsta kryp på vilken himlakropp som helst i vilket solsystem som helst. Han visste inte om att det var byggandet av detta enorma bibliotek, som var det yttersta målet för all digital forskning och utveckling. Nej. Var insamlingen av data skulle stoppas visste ingen. Han hänfördes – liksom alla sina fränder online – av de möjligheter, som det senaste programmeringsspråket erbjöd. Hur eleganta var inte de nya lösningarna, då man kunde så lätt sekvensera bilder som erhölls ultrasnabbt, bilder med en så gigantisk skärpa. Otroliga informationsmängder. Om den digitala världens tankeinnehåll, i den mån det fanns något, brydde sig inte Slim. Datavärlden var liberalismens karikatyr, och han kunde inte bry sig mindre. Slim var nämligen inte bildad – i motsats till Cantrell Damian - och skulle förmodligen om någon påmint honom om det sagt att han inte heller hade någon önskan om att bli det heller. Eftersom bildning var något för den gamla världen. I nutida kunskap existerade ingenting som benämndes ”bildning”. Man var helt enkelt kunnig, eller inte kunnig. Av eller på. --------- NU satt han emellertid ensam i vardagsrummet på bottenvåningen i den egendomliga ”fyrvaktarvillan”, som hans far konstruerat och såg på den klassiska filmen med Julia Roberts, Pretty Woman, för 57:de gången på tv-skärmen. Han hade aldrig kommit att uppskatta någonting i livet mera, än just den filmen. Om han dog medan han såg den filmen, så var allt okey. Tänkte han. I och för sig så fann han Gere outhärdlig. Fjantig och mjäkig. Men det var okey också det. För då framstod ju Julia i allt mer härlig dager. Om ändå allt var som i Pretty Woman. Ljuvligheters ljuvligheter! Att historien var barnslig insåg han, men förlät detta omedelbart. Att åse Julia, när hon ser ner på scenen, där man sjunger en kärleksduett, och tårar stiger upp i Julias ögon och Richards leende sneglar på henne! Är inte detta lycka. Men, … vad i all sin dar är det Richard gör i den scenen? Slim var inte säker. Parsiterar han eller hånar han? Älskar han Julia mer, eller älskar han sin upplevelse av att se fattiga Julia? Slim kunde inte för sitt liv komma underfund med vad som händer i scenen. Till slut gav han upp. Stängde av filmen med en tryckning på Samsung-remoten och gick ut i köket för att steka sig två ägg. --------
Klockan var nu fem på eftermiddagen en fredag i oktober. Tankarna flög från det ena till det andra. Bilen, MG:n stod i garaget och cykeln var lutad mot den med lila grodor dekorerade garagedörren. Den lilla motorbåten i Grönholmshamnen skulle i och för sig forslas till varvet i Exbacka för vintern, och det var massor han borde läsa inför nästa tenta. Som tur var så hade han undsluppit den fåniga nollningen, som alla chalmerister utsattes för. Han skyllde på att han deltog i ett experiment anordnat av Försvarsmakten, och måste vara redo med en kvarts varsel för diverse uppgifter. Men det var inte Chalmers som upptog Slims hjärnverksamhet. Alltihop kretsade kring den förhatlige Cantrell Damian. Och dennes ord om honom nere vid bryggan häromdan. ”Vad i all sin dar skall du studera för?” I sitt sammanhang var detta något oerhört. Två pojkar från Östra Stranden hade dessutom hört delar av samtalet. Gaston och Troels, som liksom de alltid var troligen höll på med ornitologiska studier, försedda med kikare och kameror som de var. Föraktet från Cantrell – som ju dessutom var en äldre man, med mogen erfarenhet - kunde bara betyda en sak. Cantrell såg på honom, på Slim, som en komplett idiot, som slösade bort skattebetalarnas pengar i onödan och som borde ägna sig åt att ta ett jobb som trappstädare på Volvo. Och som var allmänt löjlig. Cantrell tyckte det.( Det lät, tyckte Slim, ungefär som frasen: ”Du har väl tagit dina mediciner nu?” ) Slims vrede bringade hans anemiska blod att koka. Hans ansikte blev eldrött och armarna ömsom skakade, ömsom kändes som gelé. Varför skulle man alls fortsätta leva, om det var så människor, bildade människor omkring en såg på en? VARFÖR? ( NU fanns plötsligt ”bildade” människor. ) Det var lika bra att man dog. Länge hade han funderat över vad en kränkning var för något. Varför blev man så fullständigt bragt ur fattningen, at man nästan inte ville leva, efter det att man blivit kränkt. Han var säker på att det fanns ett svar på detta, bara att han just nu inte var kylig nog att producera något. Antagligen är det typiskt för den kränkte, tänkte Slim, att denne blir så ryckt ut ur sin tillvaro, att den normala analysförmågan är temporärt deletad. Slim tänkte att orsaken till att han hade det så svårt också var att han tidigt hade mist sina föräldrar. Ofta hade han tänkt att han mött människor som hade det svårt, eller läst om dem, och nästan alltid visade det sig, att dom inte hade haft några föräldrar…. Slim tog äggen av stekplattan, la dem på en tallrik, och med darrande händer bar han tallriken in i vardagsrummet i det egendomliga huset på Grönholmen igen och satt sig för att där och då förtära sin middag. Medan han åt, tänkte han på om han skulle ta en av sina vanliga distraktionsrundor med sin MG. Han brukade – iklädd en stor motorkeps - fara runt på småvägar i landskapet för att tita efter förändringar och för att beskåda skönheten. Ty skönhetssinne hade han, det visste han, då han kunde erfara skönhet med både smärta och hisning. Landskapet älskade han. Och det tycktes nästan älska honom tillbaka. Ty det gav honom frid. Lycka är att vara där man kan andas lätt, hade någon sagt. Det var bra. Andas lätt. ”Ett andetag djupt är livet”, som en bok hette. Av nån Andersson. Vi måste kanske beskriva detta landskap lite mer, för att ge en aning om i vilken omgivning Slim levde, och vad det var, som gav honom frid i hans dystra tillvaro. Vad hans lycka och skönhetsträngtan härrörde ifrån. Den som just nu trängdes med harmen, hatet och föraktet i hans bröst. Skönhet, ja. Ty så är det ju: den som aldrig upplevt skönhet, den saknar den sällan. Men den som upplevt skönhet, för hen blir livet en oändlig jakt efter mer. Kanske.
Kapitel fyra.
I vilket det berättas lite om landskapet i Fjärred med tonvikt på trakten ikring Grönholmen. Landskapet var, i det landskap som Grönholmen var kustremsa till, d.v.s Fjärred (!) – var, på grund av den rika frekvensen morän – enbart fläckvis uppodlat. Det var som om bygdens folk aldrig riktigt ”bestämt sig för” om det var någon idé att alls odla något på åkrarna. I alla de små skogspartierna tryckte sig vildsvinen stirrande och randiga, och i olika storlekar, tillsammans inför höstovädret, som fredagseftermiddagen nu plötsligt hotade med. Skenbart rädda och genuint nyckfulla harar hade snabbt och med ändorna i vädret lämnat de stora fälten, där säden för länge sen var bärgad,. De långbenta jössarna hade sedan sprungit till skogs och gömt sig, utan att en enda gång stanna, när de väl fått upp farten. Biffkorna stod som alltid trygga, varma och ångande i höstrusket, och i stunden blickstilla, på fälten, och de vred ståtligt sina skulpturala huvuden och spanade i grådiset så vitorna glänste och släppte rök ur sina mular innan även de långsamt tågade iväg för att söka skydd. De ställde sig till sist under träden i kanten av det magra betet, där ängen sluttade den mot den med oleander och spretigt buskris försedda hafsiga dikningen, medan solen mellan talrika mörka molntrasor sände glimtar av varningsljus ner över nejden. Kanske de poserade för en lanskapsmålare, som glömt att infinna sig på avtalad tid och lämnat kossorna att framställa sig i sina fåfänga poser utan minsta åskådare annat än fyrbenta och befjädrade. Alla djur, alltifrån dyngbaggar, daggmaskar, pilfinkar, råbockar och näbbmöss till korpar, steglitsor och örnar, på Fjärredhalvöns magra, ömsom direkt steniga och leriga, utmarker, var goda, lugna och nära nog religiösa i sinnet. Fälten var visserligen här och där stora och välskötta, med säd i räta rader, men landskapet låg så nära intill kusten och var så flackt att det inte fanns större åar men bara några enstaka ringlande grunda bäckar. Mest utmärkande var en huvudbäck, kallad Fjärreds Knarrbäck, som visserligen aldrig torkade ut, men som heller aldrig svämmade över sina bräddar. Så var hela landskapet inte bara vindpinat, men också torrt och odramatiskt. All fukt som fanns kom med vinden, och den räckte ju inte på långt när. Moln släpper inte sitt regn hipp som happ. Ofta behöver de en sjuss upp i vädret, av en liten bergshöjd, för att allt skall komma igång. Nederbörden i denna landsdel hade alltså alltid varit ett problem, och överallt hade man dammar och även rader med tunnor för vatten, som man ibland fick hämta från inlandet. Eller bara drömma om vatten. Analogt med landskapets odramatiska, triviala, fattiga och skoglösa utseende, så formades här i Fjärred också själva folket sedan gammalt till att bli ganska enkla varelser. Enkla, om än med ett visst smålistigt drag, dessa grova, bleka människor som inte visste vad en vision var för något, eller nånsin ägnade sig åt något översvallande eller särskilt minnesvärt. Ingen skald eller uppfinnare, eller politisk agitator, präst eller härförare hade sitt ursprung här. I dessa trakter var det i själva verket så prosaiskt och lugnt att till exempel en pingstkyrka aldrig nånsin en vågat sända hit sin skickligaste och mest diplomatiske eller för den delen ens enklaste pastor. Nej, för spiritister och själsorgiastiker likt Zinzendorfare och andra blodsromantiker, var här alla dörrar sedan urminnes tider stängda. Och man hade heller aldrig sett skymten av nån socialist anarkist eller godtemplare här. Här lovades vare sig någon större rikedom eller hotades man egentligen av några allvarligare problem, annat än magerhets, torkans och tristessens. Detta var kort sagt inte den sortens land och mark som någon startade krig för att erövra. Jorden i dessa marker var mager, lerig och fattig. Människorna som bodde här hade av olika skäl vikit av från allfarvägen och letat sig ut på en halvö, där man stretade med sina liv under erbarmlig tråkighet, närapå helt utan fest och glam. Fjärred var en utmark i ordets genuina betydelse, en peninsula som stack ut i havet, i Nordsjön, den gröna och kalla och delfinfria. Hade Caesar eller Napoleon kommit hit så hade de inte blivit besegrade med svärd, men dött av leda. Det särskilda och speciella med utmarker är att de alla ensidigt vetter ut mot något, som inte har något påtagligt värde, mot något anonymt och något närapå försumbart. En utmark vetter mot ett intet. En utmark är ett område man aldrig tänker sig investera särskilt i. Bortom utmarken finns i stort sett ingenting. Ett fisklöst hav. Ett hav utan skatter. Om man någonsin skall finna frid på jorden, ett Napoleonfritt land, så skall det förmodligen ske i en utmark, en mark vari ingen rör sig intresserat, på vakt eller på spaning. Det är intresset som göder och föröder jorden. Ur intresset föds profiten. Här i utmarken halvsover allting i tidlös väntan på ingenting, på det stora Intet och den eviga sömnen. En utmark är likt Dödsskuggans dal. Och när samhällena i den stora världen förändras, ja, då förändras utmarken bara långsamt och motvilligt, som en trött, omusikalisk, haltande försening och efterklang, om överhuvudtaget alls. I utmarken står tiden helst still. När den kan, om den kan. Ett herresäte i en utmark är nära nog en självmotsägelse, en contradictio en motsägelse i själva begreppet. Vindarna här bar visserligen salt och lite fukt då och då, men egentligen inte direkt saltdoft, ja, så lite kraft hade denna utmark, att den inte ens kunde dra till sig den doft av hav, som egentligen borde varit dess främsta kännemärke och stora stolthet, men man kände ändå givetvis vagt på sig, att man var nära det stora västerhavet. Här syntes nämligen för den skarpögde åt öster böjda enar och låga, krokiga strandtallar som med ena handen stödde sig mot granithällen med den andra svepte sina barr omkring sig. Liksom på alla ställen i landet, där man länge haft jordbruksfastigheter, men inte haft någon större framgång med förräntningen av utsädet, och där tiden passerat mången gång över tegägarnas huvuden, så var de gamla vagnslidren fulla med utslitna kärror och harvar och plogar och pinaler som brukats genom århundradena. I Fjärred var det dessutom så illa, att det egentligen saknades stora skogar för att inte tala om djupa vatten att dumpa det gamla skräpet, och så var tusentals lador och schapp som stod och lutade sig i alla väderstreck, helt omöjliga att ta sig in i, då de var smockfulla med gammal bråte av detta slag. Samt åtskilligt annat, som det skulle ta månader att räkna upp. Ibland disputerade drängar glatt om vad det var för pryttlar man hittat i skjulen, och tillresta skrattade vid åsynen av dessa myriader av tråg, trallor, grepar, ystkar, hovtänger, hästskor, potatisämbar, skovlar, narskrapor, skaklar, ässjor, sågklingor, plogdelar, tenar, hovtänger, hästschabrak, ostsilar, vagnshjul och vagnsdäck, hammare och spik och tenar, tjurselar, treuddar, mjölbingar, havresäckar och mjölkmaskiner och fan och hans mormor, som låg huller om buller, och intrasslade i varandra i skjul efter skjul. Månne man inte hellre skullat satt eld på alltihop, bara för att en gång för alla bli kvitt det! Många påstod att man kunde ringa Antikrundan, men få bland folket här ville ha hit Antikrundan. Man var lite folkskygga. Och vägnätet var inte något man inom kommunen var särskilt stolt över. Inte långt från nerfarten till Grönholmens villa och kuststadsområde löpte den smala ensamma grusvägen, där en grönorange buss fortfarande passerade ett par gånger i månaden – en eftergift mest till några av den lilla socknens äldre och fattiga. Det var en mycket antik grönorange buss, med rostfläckar – ja hela rostränder - på sidorna. Förutom oljudet från bussen, - det lät som om kardanhuset släpades i marken - vid dessa enstaka tillfällen om fredagsförmiddagarna när bussen passerade, var det alldeles tyst kring godset. Åkrarna hade mestadels växt igen och allt var på sina ställen blott stubb och ogräs. Kråkorna, som ofta satt på de tre höga skorstenarna av mörkrött tegel, förhöll sig liksom småfåglarna i allmänhet, alldeles tysta. Man hade här, med sitt trötta ansikte vänt mot Kattegatt, få naturliga hamnar, men lät folk utifrån, från Bohuslän, Norge, Danmark och Holland ta den magra fisken utanför kusten. Man hade alltså aldrig startat något fiske här, och från trakten hade utvandrat, bland annat till Amerika, Brasilien och Nya Zeeland, en mängd människor, av vilka de flesta förmodligen ansett halvön vara på gränsen till obeboelig, på grund av den magra jorden och den eklatanta bristen på övriga naturtillgångar. De företagsamma hade lämnat Fjärred. Nu var det akut brist på folk i alla dessa socknar, och mest i Fjärred. Det var inte i dessa trakter som kondomfabrikanterna hade sina bästa kunder. Då kom maskintekniken och de nya brukningsmetoderna, de nya mjölkmaskinerna, de nya tröskorna och nya sädessilos. Sen kom all biffkouppfödning. Sen, bevars – i fas 2 - alla dessa sommargäster och – i fas 3 – de nya fastboende, pendlarfolket! De byggde under blott några årtionden upp hela rader av enklare hus, och sen mer avancerade, drog till nysprängda hamnar segelbåtar i hundratal och satte sprätt på den bygd som så länge legat i dvala, för fäfot och inför hot om avfolkning. Nu blev det liv i luckan! Och så kom Valentins, och alla Valentins likar, och så fick lektor Cantrell grannar i sådana mängder att hans syn på fertilitet och på markvärden helt omtumlades. Nu var denna bygd inte desto mindre ( trots alla brister, och alla förändringar ) en HEMBYGD, med hela den mystik som begreppet ”hem” har för oss alla, för många människor. Hem, säger vi ofta, är där vi kommer ifrån, eller dit vi hör, den plats vi är lugna på, där vi andas lätt, där vi hänger vår hatt. Ursprunget är målet, skrev en gång Schleiermacher. Vad ett hem är kan alltså varierar med olika människor, men ofta är en hembygd något enkelt och självklart, som Fjärred för en som är född i Fjärred. Överhuvudtaget är ”hem” ett begrepp som vilar i en slagsenkelhet, och som växer i en enkel, föga reflekterad atmosfär. ”Herm” är ett vilans begrepp, medan ”hem” sällan står för äventyr. Äventyret utspelar sig sällan i hemmets lugna vrå. Men ofta spirar det och frodas en djup kärlek i ett hem. Kanske den djupaste kärleken av alla finns just i ett hem.
Kapitel Fem.
I vilket vi får reda på en del om Slim och om en väninna till denne, Sofi, som hastigt kommer på besök. Slim hade nu förtärt sina två ägg och såg sig om i sitt vardagsrum efter en plats att ställa tallriken. Allt var i ordning. Överallt böcker, papper, datordelar och påsar, kläder och skor och stövlar och gamla strumpor. Då ringde det på dörren. Det var Sofi Gustavsson. Detta var en flicka exakt jämnårig med Slim. De hade gått i samma skolor, och varit vänner sedan lekskolan. Hon bodde medsyster och far och mor på Östra Stranden och var storväxt som en hulk. Hon var inte alls obes, fet, men istället ytterst vältränad, och vänsternia i handbollslaget på orten. Hennes muskulatur var närmast jättelik och det svällde här och där och allt på de rätta ställena, så att hon, iförd elastadräkt, var som en plansch å vilken man kunde peka ut de viktigaste muskler å den mänskliga kroppen. Om man hade velat. Hon var inte alls alldeles för lång, men sträckte sig modesta 192 centrimeter över havet. Ja, hennes kropp var som en skulptur, en blandning mellan vitalistisk och futuristisk skulptur, där alla kurvor var överdrivna för att uttrycka kraft och livsvilja. I jämförelse med Slim, som bara mätte 172 cm och var byggd som en spaljé, verkade denna kvinna OFANTLIG och som tagen ur en mytologisk sagobok. En jättekvinna ur asasagan, en monsterkvinna man kunde skrämma barn med. Låren var breda och muskulösa, med en omkrets som visserligen inte nära nog var oljefat, men inte långt därifrån. På den kraftiga halsen, om vilken visserligen intevar som en mansmidja, men som i alla fall var otroligt massiv, satt ett litet vänligt huvud, omgivet av kort, svart rakt hår. Mitt i ansiktet satt en liten nordisk trubbnäsa. Munnen var, likaså den, minimal och underläppen var alltid lite våt. Hennes ögon var blå och ärliga, och vitorna likt snö. Då och då fanns även en glimt i dessa, och hela människan var mer änglalik än någon annan levande varelse på jorden. Så tyckte flera pojkar i Grönholmen. Slim studsade till inför åsynen av muskelberget. Trots att han känt henne i evigheter, och de alltid varit på varandras födelsedagar, och tyckte bra om varann, så blev han alltid rädd när han såg henne. Om han fruktade att hon skulle sitta ihjäl honom eller varför, det visste man inte. ”Hej!”, sa Sofi.
”Åh, kom in, kom in!”, ropade Slim till och rättade till sin t-shirt, en röd med svart bård, på vilken namnet BAILEY´s omotiverat skrek ut ett för alla okänt budskap. T-shirten hade dålig passform. Han kunde inte köpa ordentliga kläder, av nån anledning. ”Hur är det?”, frågade flickan enkelt medan hon försiktigt satte sig på kanten av en snurrstol i Slims kombinerade vardags- och arbetsrum, på bottenvåningen i det lustiga huset, där det stod datorer och låg boktravar huller om buller. Han bodde ju numera ensam där, med moster Elisabeta. Sofi var verkligen opretentiös. Okonstlad ( naturligt ) och enkel. ”Hellre generös än pretentiös”, brukade Slim också säga till sig själv, som peppning. Han uppskattade stort ärlighet, rakhet och snällhet. Han hade nästan gråtit häromkvällen, då han tittade på en video med Mohammed Ali på YouTube, där denne hyllade Elvis, som gentle anhumble, samt Sonny Liston som gentle. Snäll. ”I don´t admire anybody.”, hade Ali också sagt. Detta beundrade Slim Ali för. ( ”Admire” måste väl ha att göra med ”ad” plus ”mirare”, att ”se upp på någon” …. Tänkte Slim, som häpnade över sina egna latinkunskaper. Så mycket man kunde snappa upp, utan att det var nån avsikt ….) Sofi kunde aldrig riktigt vänja sig vid att det var så stökigt hos Slim, och hon fann det underligt, då alla de vänner hon hade, som nördat in sig på datavärdlens mysterier, vanligen föredrog en asketisk stil, med ett mycket litet bord i ett hörn med en laptop på, och för övrigt ett helt kalt, tomt rum med vita väggar, v ars enda dekoration var elledningen i nederkanten av långväggen. ”Ja, så däär….”, sa Slim, halvt motvilligt. ”Hur då?”, undrade Sofi, vars ögon nu växte till blanka tallrikar, fulla av sympati. Slim, vars ansikte utmärkte sig för sin smalhet, sina gråaktiga ögon, som syntes skela lätt, och den ganska långa näsan i vars inre en förtätning hindrade all manlig klang i stämman, svarade: ”Jo,” och han satt sig i en rutmönstrad soffa, där han brukade ligga och tänka,” hur skulle du göra om du var trakasserad av nån? Och kränkt?” Detta yppade han, eftersom han under dagen blivit alltmer skeptisk till idén att ta livet av Cantrell Damian. Han mådde i själva verket illa av blotta tanken, och grunnade nu över något annat sätt att hantera sina känslor visavis denne man. Sofi tänkte efter, och hon lutade huvudet lite framåt. Hennes hållning var vanligen helt rak och stolt, men i känsliga lägen ( och dessa inträffade rätt ofta för Sofi ) lät hon hela staturen kollapsa, och huvudet lät, i en liten sid- och framböjning förstå att hon engagerade sig i vad som var å färde. Detta avslöjade ju i själva verket en konflikt inom Sofi. Som alla vet så är människor med inre konflikkter de enda människor som man kan lita på och de enda varom hopp finnes. Om detta visste dock knappt Slim något alls, ty han var ännu för ung för det. ”Man kan väl markera…” sa Sofi.
Slim nickade. Det var ju en tanke. Sofi fortsatte: ”Man kan sägas till personen: Hit men inte längre! Och sen kanske be dom att ta tillbaka vad dom sagt.” Detta var visserligen helt ologiskt, men kontentan var ju att man borde prata och inte slå. ”Alltså först fråga varför hen kränker, och om hen inte svarar på det så då markera!”, förtydligade Sofi med en röst som andades försiktighet, men samtidigt beslutsamhet. Slim nickade och såg i golvet. Sofi hade antagligen rätt. Ur stånd att diskutera saken vidare så övergick Slim till att fråga hur det var med Sofi. ”Hur e de själv?” frågade han. ”De e okey! Match ikväll i Exbacka. Mot Heim.” ”Ååh!” sa Slim. Det lät ju roligt. Han stirrade på Sofi. Han hade nästan glömt att han hade vänner. Detta med Cantrell hade fullständigt sugit upp all energi. ”Jag kommer!” nästan skrek han. Utan att ha den vanliga datastunden tillsammans vid laptopen, när de brukade sitta och konstruera websidor med CSS3 för att se om layouter fungerade lika bra i Explorer som i Firefox, då de ofta nuddade tinningarna mot varann, så bestämdes att Slim skulle komma och heja kl. 20.00 i Bragehallen. Sofi tog sin mountainbike, som, skångrande under den väldiga tyngden, tog sin ägare över grusvägar hem till det lilla blå huset på Östra Stranden, där hon nu skulle packa sin Pumaväska inför kvällens strid. Hela hennes familj var en vänlig skock människor, som allihop tvättade strumpor åt varandra ocvh slogs om vem som skulle gå ut med hunden, rottweilern Simba. Att det fanns människor som endast nuddade tinningarna mot varann, det låter som något ur sagans värld, men det är det inte. Massor av människor låter just tinning- och pann-nudd vara den ömsesidiga sällhetens mirakel. Så var det med Slim och Sofi i Grönholmen. Slim insåg att han varit överspänd. Han hade ju till och med funderat på att MÖRDA Cantrell. Så jävla dumt! En sån idé!! Slim såg nu ut genom fönstret. Det hade börjat regna. Just detta höstregn var av den sorten som föll rakt ner. Sådana regn är ju alltid lugnande. Men han var nu tvungen att gå och fälla upp taket på sin cabriolet, annars skulle han bli våt när han körde in till Exbacka. Så gjorde han så, gick till garaget, via dörren från hallen, och såg till sin duvblå lilla bil. När detta var klart hade han två timmar på sig. Han kollade sin mobil. Inga mejl eller sms från Elisabeta i eftermiddag. Han beslöt att gå till hennes rum, som ju stod tomt, men möblerat, efter det att hon hamnat på sjukhuset. Rummet var propert, och stod där snyggt och vädrat och med sin varma inbjudande atmosfär. Hennes tre höga bokhylor var sprängfulla med böcker, mest deckare på engelska och spanska. Slim gick fram till en byrå, och tänkte att nu kanske han fick röja ut alltihop, om Elisabeta inte kom hem mer. Det var outsägligt sorgligt. Hon hade ju tagit hand om bröderna, och tagit hand så väl. Elisabeta hade inte haft det så lätt, med sin manodepressivitet och Litium och allt! Slim suckade. Han lät sin hand fara bland Elisabetas skära korsetter i lådan. En kråka kraxade på fönsterblecket utanför, där den sökt skydd mot regnet. Då plötsligt stötte Slims hand på något kallt i lådan. Han tittade efter. Det var en PISTOL! Slims hjärta började dunka. VAD VAR DETTA? En pistol! En Luger, med fem röda lådor med patroner. Han gömde snabbt alltihop åter under korsetterna, och smet ur rummet och nedför vindeltrappan till sitt kära vardagsrum igen. Vad i all sin dar hade hon en pistol till? Det var ju fullständigt crazy! Men nu måste han göra sig i ordning för färden till Exbacka. Han funderade på om han skulle ringa Oswald, som ibland följde med och såg på handboll. Men det var för kort notis, så det fick vara. Oswald Moody var annars reko, - han var postanställd och jobbade på ett postkontor invid Fjärreds Kyrkby. Snabbt gick han till badrummet, där han tvättade av sig hjälpligt, och beskådade sitt ansikte, för att se att han såg ut som vanligt. Han fingrade på den antydan till mustasch som han hade haft under näsan sen han var fjorton år. Nån riktigt mustasch blev det visst aldrig. Men det fick vara som det var. Han strök med pekfingret på de små mörka stråna och lät dem vara. ”Moder Natur.”, sa han lågt. Somliga män, som Skarpheden och gamle Cantrell hade fått all Testosteron. Han hade bara fått en liten slatt. Sofi hade hur som helst muntrat upp honom åtskilligt. Han lämnade badrummet, tog på rena kläder och gick sen och öppnade garagedörren, och gick sen och startade sitt lilla vrålåk. Med ett leende, och en tacksam tanke till Sofi svängde han ner på vägen och satt fart mot Exbacka. Gruset sprutade under däcken och regnet avtog i takt med att mörkret föll. Inter en själ syntes på vägen, och när bilen passerad Cantrells sväng, så såg Slim hur det lyste på glasverandan, men såg ingen människa därinne. Ungefär vid Fjärreds K:a ringde det i mobilen. Medan han svängde in till vägrenen lyfte han mobilen och svarade. ”Hallå.” Det var från hemligt nummer. ”Ja, är detta Homer Valentin?” ”Ja.” sa Slim. ”Ja, det är syster Lena. Från Onkologen.” Slims strupe snördes samman. ”Ja va e de?” viskade han. ”Jag måste tyvärr meddela att din moster har dött.”, sa hon.
Kapitel sex.
Där vi får ytterligare mer reda på den gåtfulle lektorn, Cantrell Damian. -------. Damian stod på sin inbyggda glasveranda. Han såg i halvmörkret ner på resterna av sin gräsmatta. Den som tack vare ett oändligt arbete av en trädgårdsfirma hade bibringats i så fint skick att därpå bara för ett år sedan kunde kräla omkring en modern robotgräsklippare, som kostat flera tusen. Denna lilla mörkgröna robot stod nu och glodde inunder en gammal syren, och misströstade troligen ordentligt beträffande utsikten till fler åkturer. Den kände nog rosten börja krypa i maskineriet. Efter en stund gick han snabbt ( ty han var mycket snabb och rörlig ) till sin öronlappsfåtölj som stod i ett hörn av glasveranden och satte sig. Där stod en liten flaska Bell´s på bordet intill. Cantrell, vars ansikte vid åsynen av flaskan fick en sällsam glöd, hällde upp ett litet glas, som var dekorerade med en engelsk rävjägare i röd jacka och svart hatt, och tömde glaset i en rapp rörelse. ”Ack!” tänkte han. Sen började han tänka på hur rolig hans studietid varit. Hur han, som artonåring, hade kommit till Göteborgs Universitet, och skrivit in sig på två Institutioner för att parallellt läsa Konsthistoria och Filosofi. På den gamla goda tiden gick detta för sig, nämligen. Man bara gick till respektive institution och visade upp sin tentamensbok ( tom eller inte, på meriter ) och så vart man inskriven och kunde få en ASSA-nyckel till institutionens lilla läsesal, intill lärarrummen. Medan Cantrell mindes resta han sig nu och gick in i sitt bibliotek, som låg innanför dörren från glasverandan, ett mörkt och sobert möblerat rum. Där stod till höger musikanläggningen, en Sony receiver med en Kenwood CD-spelare. Han tog fram en cd med Stravinsky och snart dånade Stråkkvartett No.4. ut i hela den forna nazistborgen. Cantrell suckade av välbehag. Han noterade sucken själv. ”Dessa färger, dessa färger….”, mumlade han, refererande till de färger han tyckte sig förnimma ur musiken. Så återvände han till öronlappsfåtöljen på veranden, där han nyss sett Slims lilla bil fara förbi. Jo, alltså, forna härliga dagar!, återtog nu hans drömmande tanke. Hur ljuvligt var det inte, då, en gång för länge sen att upptäcka världen ifrån dessa institutioner, och med de lärarna och de kamraterna! Damian gnodde skäggstubben vid minnet. ”Men det är ju klart. Det var en förfärlig samling människor. Alla upptagna av en enda sak. Sin egen (eventuella) begåvning. Om man träffade någon på institutionen, så började man oftast omedelbart genast diskustera en tredje person. Inte något ämne eller problem. Men en person. Och frågan var då:”Är han ( eller, mer sällan, hon ) begåvad? Det visade sig för den unge Cantrell, ganska snart, att akademin i själva verket inte alls var befolkad med människor som var intresserade av sina ämnen. ICKE! Man var i allmänhet enbart förtjusta över LIVET och över sin EGEN BEGÅVNING. Allt annat var adiafora. (Strunt.) Så befanns det att de flesta lärare och professorer i filosofi o. likn. egentligen hade helt andra intressen än just filosofi. Man var botaniker, ornitologer, fredsvänner, miljöaktivister, författare, sexualatleter eller något ditåt….. Docenturer och professurer var bara en subterfuge – en avledande manöver eller täckmantel, ett villospår - för de hemliga lasterna. De filosofiska problemen var den lek man ägnade dagarnas ljusaste timmar åt, för att fördriva dem, för att de timmar, som erbjöd de mer måleriska skuggorna, skulle kunna användas på bästa och friaste sätt, och av en själv i avslappnat och piggt tillstånd. Det var i själva verket både rörande och hänförande att betrakta hur alla studenter och lärare fascinerades av sig själva. Ingenting beredde Cantrell så stort nöje som att se den njutning med vilken samtliga å Akademin bevakade sina i varierande grad patologiska ståndpunkter. Man var alla medvetna om att inom humaniora fanns ingenting som objektiv sanning, och så kom man till den genvägsartade slutsatsen att för att göra tillvaron i en sådan intellektuell sjösjuketillvaro uthärdlig, så måste man grunda sina ståndpunkter i något som var i alla fall någorlunda fast och beständigt. Detta fasta och beständiga visade sig då i 99% av fallen vara just den egna patologin. Ämnen och ståndpunkter ur filosofi och historia och vitterhet valdes således ENBART utifrån den egna fobin, hysterien, melankolin, det egna traumat, den fadersbindning, den livshotande sjukdom eller whatever man nu drabbats av. På detta sätt blev det i alla fall en VISS ORDNING i det sammelsurium som den humanistiska Forskningen erbjöd, som (subterfug-)tillvaro. Om sanning inte fanns i det yttre, så fanns den det inre. Den inre vägen. Många alluderade öppet till Freud. Den som däremot hänvisade till Jung blev givetvis utfryst. Inom akademin tålde man inga andra antisemiter och metafysiker än … sig själva. Det slumpade sig så att Cantrell, den unge C., utvidgade sina studieområden, så att vänkretsen snart inrymde även professorn i litteraturhistoria, Breitholtz, vars intresse visserligen tycktes vara just ( faktiskt ) poesi, fransk sådan, av uråldrigt slag. Så var Akademin något helt annat än var gymnasiet varit. Den genuina orättvisa i allt, som gymnasiet var ett prov på, övergick i den mest absurda ordningen på akademins skyddade verkstad. Medan gymnasiet var ett renodlat konservativt projekt, som skulle hindra ungdomar från att engagera sig politiskt, dels genom att det var reserverat för de rikaste 10%s barn, dels genom att gymnasiet tillhälften serverade en s.k. ”klassisk skolning”. Vilket innebar det ödesdigra valet mellan å ena sidan ( meningslöshet ett ) helklassisk gren och ( meningslöshet två ) halvklassisk gren. Den STORA frågan för den tidens ungdomar var alltså om de skulle lära sig LATIN ( ett dött språk ) eller LATIN OCH FORNGREKISKA…. På fritiden förutsattes man sätta sig lite in i HEBREISKA, ( ett dött språk, som inte ens Theodor Herzl – sionismens skapare - för sitt liv trodde att man nånsin skulle ta upp och damma av …. Det talades på 1940-talat enbart av Rabbis i diaspora och enstaka ökenlevande eremiter i Palestina ….. ) så att man skulle förstå vad Gud sade mer direkt. Nära nog ingen lärare inom humaniora på universitetet visade någon slags normalitet, men det var regel att man kunde sätta en eller ett par allvarliga psykiatriska diagnoser på var och en. Det var det man också gjorde. Man log och skrattade åt varann. Huvudnumren var professorernas beteende mot varann på postseminarierna. Hur Lennart Breitholtz behandlade sina docenter, hur Ingemar Hedenius - på besök från Uppsala - behandlade Segelberg, och hur Segelberg behandlade Furberg osv osv. Dessa ”behandlingar” behövde inte var a oförskämda eller kränkande, men de var alltid intressanta. Mindre intressanta var professorernas verk. Det rörde sig nära nog alltid om obetydliga uppsatser, publicerade i de festskrifter till varandra, som man tvingade skattebetalarna att trycka och publicera. Hedenius var väl förhållandevis intressant, liksom Sveriges genom tiderna störste filosof, dennes föregångare, Hägerström, vars Rätten och staten än idag är läsbar. Och vad Breitholtz aldrig, i sin omfattande föreläsningsserie i den Homeriska Frågan i Kontoristföreningens gamla hus vid Bastionsplatsen, aldrig riktigt fick fram var ju den att det Trojanska Kriget närmast var att likna vid ett kvarterslagsmål, utfört med påkar från skogsbrynet, besjunget av traktens synskadade pojke, som inte fick vara med och slåss. Den pålitliga källan till att det i själva verket rörde sig om ett sådant mindre slagsmål är ju uppgiften hos Herodotos´ ( d. 425 f.Kr .) Historia om Spartas befolkningsnumerär. Staden rymde alltså enl. H. 2000 invånare. Om man räknar bort morsor, farföräldrar och barn, så blir det ju ungefär ett kvartersgäng kvar. Några vapen att tala om hade man ju inte. Några påkar, ( jämför Homeros: ”Pelionslansen”, alltså ett förhållande vis rakt träd på berget Pelion, som man resolut huggit ner, för att förgylla sin status lite grann ….) några gamla hästar och ett par roddbåtar försedda med en mastliknande stör, det var det hela. Jaja. Gudarna i denna historia var så klart alla de vuxna i kvarteret, mostrar och farbröder, morfäder och morsmostrar och arbetslösa inackorderingar med invandrarbakgrund som ville lägga sig i slagsmålet och oupphörligen kom med råd om hur man skulle få fast i lille Hektor, som ju var sällsynt dåligt sedd i grannskapet, sen han jagat moster Adas bastardhund ner i en kloak. Men visst, det blev en vacker historia, om man är blind som Homeros och sitter och fantiserar under ett nödår. Den hjälmomstrålade Hektor belyst av den rosenfingrade Eos! Jojo. Man riktigt ser sketungarna som rusar omkring med sköldpaddskal på huvet! ----- . Men Breitholtz förmådde alltså inte se dessa proportioner riktigt. Man hittade på. Det var mytens väsen. Den förfärliga myten. Och skulle han, Damian, nånsin skriva en bok – vilket han dock knappast var fåfäng nog att nånsin göra, eller plågad av dåligt självförtroende – så skulle den behandla ämnet ”myt” och heta ”Myten om myten”, eller hellre ”Mythe de la Mythe”, eller ”Metamythology” och beskriva hur den härskande klassen i alla tider, ifrån Java- och Denisovamänniskornas tid, hade skapat myter för att kontrollera slavklassen. Mata dem med myter! Det var tricket. Det fanns naturligtvis inte en enda myt i hela världen som uppstått ur nåt djävla folkdjup. Det fanns inget sånt som folkdjup! Folkdjupet var en myt. Man skapade myter, för att hålla samman folk, och hålla dem i schack, och för att utmåla den Andre som fan själv. All historia är historia om makt. Det säger sig egentligen självt. Alla Kafkas böcker handlar om makt. Bara det! Inget annat. Få böcker var så meningslösa som t.ex. den ”lärda” Karen Armstrongs bok om mytens historia. Hon hade inte begripit någonting. Men hon trodde att myter bara uppstod, som ur askan vid lägerelden. Så enfaldigt. Myten var ett maktmedel bland alla andra. Liksom att Homeros Iliaden var en myt om ett grig, som i själva verket var ett gängkrig om den vackra flickan i porten intill. Ett jädra ”hedersvåld” om Lillstinta. Afrodite… ( Den mest insiktsfulla bok om myten han läst var av Lecek Kolakowski, men den var inte bra den heller. K. var ju religiös. Katolik. ) Cantrell log snett. Han försjönk sen i sitt förakt för Akademin och skulle väl ältat detta i många timmar om han inte kommit på att han hade ett event att besöka på godset intill, samma kväll, på denna fredag. Rupert Box på Barkholm hade inviterat lektor Damian, för att möta en konstnär som just besökte Fjärred. Målaren och originalet Mastersson. Deontay Mastersson. Fox och Damian var de enda någorlunda bildade människorna i Fjärred. Inga utom dessa två hade minsta aning om vad postmodernism och fenomenologi och modaliteter var för något. Så reste sin Cantrell, borstade av sina byxor och gick för att byta skjorta inför kvällen. Musiken stängde han av, genom att pressa ner en liten metallknapp på Kenwooden. Huset föll i tystnad. Endast skrapet av Damians skor hördes, och några regnstänk på de små rutorna på den exklusiva verandan. Han sneglade upp på väggen, på porträttet av fadern, som glad, iklädd naziuniform, log mot kameran och – i förlängningen – Cantrell, sonen. Cantrell märkte inte att på den höga tallen, som stod utanför huset, tillsammans med andra raka ståtliga exemplar, moterats av någon en liten videokamera, som spelade in varje hans minsta rörelse på hela den stora glasverandan. Dag som natt.
Kapitel sju.
Slim i den duvblå bilen, på väg till Exbacka. ----- Slim, som fått det förkrossande samtalet strax invid Fjärreds K:a, satt som bedövad i sin lilla bil. Han hade svårt att ta in vad som hänt. Var Elisabeta verkligen dö?! Varför då? Hans strupe snördes samman. Vad hade han nu ställt till med? Han skulkle ju hälsat på henne! Det var i själva verket flera dagar sen han var på Sahlgrenska, och han hade inte riktigt tänkt på Elisabeta på flera dagar, på grund av allt detta med Damians kränkande ord. Så upptagen hade han varit av detta, att han glömt Elisabeta, den enda människa, kanske, efter hans barndoms far, som älskat honom. Och nu var hon borta. Borta. Borta. Borta. Utanför bilrutorna var det nu mörkt. Ljusen från några fönster i hus längre bort, från vapenhuset i kyrkan och från prästgården glimmade svagt. ”Älskade Elisabeta! Vad skall jag göra nu, Elisabeta?”, sa han högt, med armarna utefter sidorna, där han satt i förarsätet på sin blå MG. Det slog honom att han borde ringa Skarpheden. Moster Elisabeta var inte deras riktiga moster. Herbert Och Miranda Strid, Slims och Skarphedens morsföräldrar hade adopterat Elisabeta från Tyskland en gång i tiden. Elisabeta var föräldralös, och man visste inget om hennes förflutna. Hon hade aldrig gift sig, men utbildat sig till hovmästare och en gång ägt ett hotell i Varberg. Slims mor, Désirée, hade ofta rest tillsammans med Elisabeta i Tyskland, på jakt efter hennes ursprung. Allt de hade att gå på var en liten egendomlig medaljon i silver, med ett gulnat ovalt foto i. Inget spår hade dock lett någonstans, och när nu Elisabeta var död, så var det osannolikt att hon någon gång ens anat vem hennes egen far och mor var. Slim kunde inte förmå sig till att ringa Skarpheden. Det fick vara till i morgon. Han såg på sin klocka. Lite originell som Slim nu ändå var, så hade han ett armbandsur, en enkel Regal klocka, som visade 19.40. Han skulle alltså bli sen till Sofi´s match. Men dit skulle han i alla fall, beslöt han, lade in en växel och startade färden mot Exbacka. Tankar på Elisabeta kom tårar att stötvis fylla hans ögon under färden, och när han väl var framme vid sporthallen, en kvart senare, så kände han sig tom och urlakad i hela kroppen. Med några gamla körhandskar torkade han sig i ansiktet, och sprang sedan in i den lilla träsporthallen, där ett öronbedövande jubel förkunnade att ett lag gjort mål.
Kapitel åtta. HTN, ( Hunting the Nazis ) hade vid denna tid inte mänga medlemmar, men de var ändå i denna del av landet en viktig del av alla de antifascistiska och antinazistiska rörelser, som parallellt med miljörörelsen är så viktiga för att hålla medvetenheten uppe om grova brott mot mänskligheten. HTNs lilla Fjärredsavdelning sköttes till stor del av två medlemmar som råkade på på Östra Stranden i Grönholmen, och som länge haft sin uppmärksamhet riktad mot deet beiga huset. Avdelningen, som var en av 11 avdelningar runt landet, hade på Flashback och Twitter redan publicerat länkar till ett vidsträckt material på Bitchute, där det beigea husets historia var klarlagd, där Cantrells fars verksamhet fanns redogjord för i minsta detalj. De två Fjärredsjägarna, Gaston Burbank och Troels Hampton hade också inriktat sig på att utröna vad som nuförtiden möjligtvis kunde utspela sig i den lilla granitkällaren, där det under naziåren så mänga viktiga förbund stöpts. Gaston och Troells hade inte bara kartlagt Damians far, man hade även luskat i Batrkholms historia, och funnit multum. Så hade man kontaktat en jurist, Osip Nachmanson, vilken man ville skulle ta reda på lite mer om Herbert Fox på Barkholm. Så hade man även kontinuerlig bevakning på Cantrell, och på reguljär basis genomsökte man det beigea huset, både med digital teknologi och rena IRL undersökningar genom hittills obemärkta inbrott. Som Gaston och Troels denna kväll visste om att Cantrell skulle åka till Barkholm för att närvara vid en testamentsärende, så hade man beslutat sig för att genomföra den mest omfattande raiden just denna kväll. Och till yttermera visso, så var kvällens raid ärnad att upptäckas. Man VILLE skapa ett stort hallå kring den gamla Fjärredsnazismen. Det skulle genljuda genom hela riket vad som utspelat sig i Fjärred under så lång tid, och KANSKE ÄVEN IDAG! Damian stod nu i sitt sovrum, en trappa upp, och såg sig i spegeln ovan chiffonjén i päronträ. Trots att han såg en gammal gubbe, så såg han dock en stark alert herre, uppsträckt i en blå, kritstrecksrandig kostym, vit skjorta och illröd slips. Flinten glänste i lampskenet, och det långa ärret, som löpte från pannan upp över halva hjässan, som han fått efter en båtolycka i Göteborgs Hamn en gång, kyste praktfullt även det.
Kapitel nio. Här presenteras vi för godsägare Box, traktens störste markägare, ( d.v.s. mångmiljonär ) och dennes gods, Barkholm. I all dess härlighet.-- Markerna kring Godsägare Box´ gods, Sydvästra Fjärreds stolthet, låg något blöta en blöt hösts alla regn. En ensam hare vände öronen i skogsbrynet, de spröda darrgräsaxen darrade under daggdropparna och den kyliga morgondimman lättade i dalen. Himlen över den leriga slätten välvde sig grå, tyst, genomlyst och skimrade över det gamla herresätet, ett gult sjangserat – men pietetsfullt bevarat - trevånings träslott. Det var urmodigt i allt, med sina flagnade fasader, och med sin av krusbärsbuskar och ljuslila aspar kringgärdade trånga gårdsplan, där en väldig, årsrik tårpil stod och grät, sorgmodigt och mer patetiskt än värdigt. Godset var sanslöst gammalt och hade alltså det snustorra namnet Barkholm. Nu blåste det upp lite grann. De vindade i de halvtorra buskarna. Det var inte helt lugnt denna sensommardag, och snart nog kom det ytterligare en vass vind och slet och drog över trädtopparna ute på Fjärredslätten. Klockan var nu snart fem. Den gamla hederliga västvinden, numera skäligen sällsynt sedan Golfströmmen försvagats något, ja mer än på tusen år, ryckte bort gamla löv från kastanjer, aspar och lindar, och över den vida himlen tumlade stora gråblåa sjok av moln nästan groteskt fram, som på en målning av Velasquez. I den åtminstone svagt saltmättade luften kändes att det snart som om det skulle komma in en tyfon in över landskapet, där vi nu befann oss, liksom över de städer som flankerade Fjärreds slätter i söder och norr. Gamla herresäten som överlevt och som – av det tvång som det innebär att följa med tiden – blivit som nya, de har antingen restaurerats till oigenkännlighet, blivit försedda med massvis av moderniteter, nya silos, nya ladugårdar ( som inte ens kallas ladugårdar ), moderna uthus i ljus cement, eller – som i Barkholms fall – nogsamt bibehållit all sin gamla prakt, likt ett föremål på bygdemuséum. När man kom närmare det gamla godset fick man därför – när man passerat den väldiga häck som omslöt själva den trädgård som inneslöt huvudbyggnaden - en känsla av att det gamla träslottet helt enkelt – likt en årsrik människa - var skört. Dess stomme tycktes tunn, som urgröpt av århundraden av insektangrepp. Ja, kanske hade även den saltmängda vinden från havet gjort sitt till och till sist lyckats att blåsa tvärs igenom huset, genom varenda bräda, utan att man på något sätt kunde förklara varför. Så ytterligt på nåder stod det på sin plats, fullt av snickarglädje, trappor, altaner, tinnar och torn och med massor av rum i vilka det knäppte, stönade, suckade och viskade. Det gamla virket tycktes alltså levande i sin sekelgamla murkenhet, och alltihop var sannerligen en konservators mardröm. Likt ett regalskepp som aldrig helt varit under vatten, men enbart i vind, genom århundraden, stod Barkholm på den omvittnat fattiga Fjärredska slätten och andades evighet – inte utan en viss stolthet, blandad med hjärtsviktslik trötthet. På Barkholms långsträckta framsida, som vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet, som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog. Denna doft skulle inte stanna länge, det visste Tutor, godsets unge dräng och alltiallo. Han kollade i den två tunnor som godsägaren själv släpat fram och ställt på ömse sidor om trappen. Ute på gården, vaktade av taxen Pontius III, som drev ett fjorton tal gäss fram och tillbaka, vilka syntes druckna av törst i sommarvärmen. Gäss, som vankar så till den grad som dessa, syntes ibland besökare från staden, som att de var dubbelvarelser, som hade två medvetanden, ett när de stod på vänster, ett när de stod på höger fot. Altanen, liksom hela huset, vette rakt åt öster, givetvis, och det var den allra vackraste syn när solen lät sin strålar belysa denna upphöjda altan, denna parnass, om kvällarna genom vårdträdet, den stora bok, med flera stammar, vars lövverk prunkade under den varma årstiden. Över huvudingången som var placerad mitt i den mellersta byggnaden var monterad en stilig skylt av ekträ där bokstäverna syntes särdeles sinnrikt skulpterade, som klossar, och den var målad blå, men som i alla fall löd: ”BOX” i vita bokstäver. Skylten tvättades då och då, och för detta ändamål stod invid ingången en lång, skranglig omålad stege lutad mot den gula träpanelen. Godsägaren Herbert Box, 75, en kortväxt, spänstig, mager man med markerad näsa, flint omgärdad av flottigt svart hår och skarp blick stod ett i en alldeles för stor vit skjorta uppe vid altanräcket och var i färd med, att falla av sin träbalkong på andra våningen i den stora manbyggnaden på sitt arvgods Barkholm. Om Herbert fallit, - ett fall på c:a tio meter -, ty själva byggnaden var onekligen hög, så skulle han, som var förhållandevis klent byggd, och till åren, och hade ömtåliga inre vitala organ, dött på fläcken. Men i sista ögonblicket grep han om räcket med en förvånansvärt stark hand, och bände tillbaka hela den majoritet av kroppen som redan var tyngdpunktsmässigt över räcket. Så dunsade han tillbaka på sin träaltan, ner på klackarna, och utbrast i ett lättat hostande: ”Det var ju en jävla tur!” Han såg på klockan. Snart skulle gästerna komma!
Kapitel
fffffffffffffffffffffffffff xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx GREVE VAKTELS ÄVENTYR