Some notes on my Philosophical work:

My discoveries regarding Franz Kafka and the Kafkaesque

A clarifying note

The work of mine displays a distinct answer to the question regarding the uniqueness of Kafka and regarding the concept of the kafkaesque and how Kafka managed to achieve this very effect of the Kafkaeasque through his special technique. My work is an attempt to look for the meaning of the use of the kafkaic style. The uniqueness of the kafkaesque is noticed by many others but here it is explained by reference to the process of creation of the kafkaesque. Through the years this explanation has been missing. Kafka´s uses two unconscious levels in his major works. Sholars like W. Benjamin, Th. Adorno, M. Walser and H. Hiebel have noticed the extraordinary experienced qualities of the kafka text, the strange features owned by the hero, the hero as a mere figure and the “dream-like” universe. But I am displaying a model that can bring these features into a dynamic scheme, explained from an author´s ( albeit unconscious ) view. It is in fact essential for Modern Man to be aware of this technique, to be able to reflect on the picture of Modern Man. Kafka was part of the creation of THE self-conscience in the 20ieth century, marked by a constant dialogue with Freud and his works. Self-conscience as Man knew it since St. Augustine, the Italian renaissance writers, Erasmus, Shakespeare and Montaigne and later with the secular Romantics and Hegel, swiftly in Modernism developed into something much more complex with the appearance of Freud and the publication of the Traumdeautung in the year of 1900. And Kafka fulfilled it all. The works of Kafka appeared as a reaction to 1.) Modern times, to 2.) his own personal alienation and to 3.) Freud. Kafka´s answer to Modernity – to the modern condition – was an astonishingly complex one, but it turned out to be very accurate and accomplished right from the very beginning. When other reactions to the modern condition, like Dada, displayed a picture of a chaotic and a rebel attitude to reason and morals, Kafka, like Rimbaud, showed a far more complex ability to encompass the soul of humans in relation to the Modern society in a universal form. Kafka´s relation to Freud was somewhat like that of a relation of a son to the father. Thus Kafka did not acknowledge Freud´s discoveries, interpretations, methods and notions as truths. But he saw them – ironically – as facts. And in a sense they were. Freud´s views were historical facts in their deep influence on mind and society of the century. Hence Kafka used Freud as part of the Modern Myth. FK did not “believe in” Freud, but he was fascinated by him. He did not study Freud at great extent, but he had – as many – acquired an immediate understanding of his ideas, through everyday osmosis.

Kafka started out as a writer of lyrical prose, short prose poems. But his dream was to write a novel, and it should be a novel like the one Flaubert ( Kafka´s literary idol ) wanted to write: a very beautiful book about nothing at all. It also seems as he wanted to develop the style of Tieck and the Romantics. So it turned out that Kafka now developed a technique for writing novels where he was extending a sole situation into a perfectly static ( i.e. nothing ) drama displaying a struggle between conscious and unconscious. Using his extraordinary ( perhaps autistic ) sensibility his technique, the kafkaic, miraculously was born in 1912 with the writing of the short story of The Verdict. He asked his fiancée Felice for the meaning of it.

Later, with the writing of the unfinished The Process, his technique of displaying the Kafkaesque was already full-fledged. Here he – almost FORCE by his own personal and social catastrophe - introduced a pseudo plot in a kind of pseudo novel displaying a story of a split, a struggle of a conscious instance of a person, shown as a hero-figure battling this person´s OWN unconscious. As it turned out, this battle originated – caused - a second unconscious part to appear in the universe of this fiction. It seems that the hero-figure, devoid of his unconscious, HAD TO develop such an unconscious to be able to handle his surrounding world, which was his original unconscious. Here we thus are having a triadic structure and a strange meeting of two unconscious instances. This fictional condition primarily results in a double exposure of the unconscious and secondly in a strange transcendence of the Ego, which cannot easily be reflected upon, since it has no equivalent in reality. As a result of this kafkaic technique, which probably was unconscious (!) to Kafka himself, we are also – apart from the nausea of double unconscious, a kind of the self-consciousness of the unconscious - experiencing a very intense poetry displaying utter loneliness and in a framwork : a sad pseudo-protest against the super power of civil organization and law in general as well as a melancholy beauty of existence. The like of which never again has been created.

Kaj Bernh. Genell 2023

§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§§

ATT TJUVLYSSNA PÅ TILLVARONS HJÄRTA

När en far är på vårpromenad i den stora stadsparken med sin enda dotter, som just fyllt fyra, så händer det inte sällan att han hivar upp henne på sina axlar, och låter henne rida där. Dottern är förtjust. För att ytterligare förstärka dotterns förtjusning, så brukar då fadern ta henne i sina armar och lyfta henne ännu högre. Sen låter han henne falla, för att ta tag i henne när hon närmar sig marken. Dottern hisnar. Känslan i magen får henne att skrika av glädje. Ingenting i världen går upp mot det hisnande.

Jag har själv alltid haft lätt för att bli entusiastisk. Alldeles för lätt. Ja, man kan nog säga att det har blivit något av ett problem för mig, detta med alla översvallande intressen till höger och vänster. Ty det är just så det förhåller sig. Ni kanske inte tycker det verkar vare sig originellt, skadligt eller speciellt märkvärdigt. Men jag kan försäkra er, och ni håller säkert med, om ni bara tänker efter lite, att det finns olika slag av entusiasm, en god sort, och en som är hiskelig. Det är om den hiskeliga formen av entusiasm det här skall handla. ------------------------------------------------- Det skulle vara förmätet av mig ( jag är ju dock en helt okänd författare, ja – knappt författare alls ) att ge råd i konsten att skriva en roman, eller att alls tala om, vad som konstituerar en riktigt bra sådan. Men, som allmän reflexion, kan jag ändå nämna, att en roman, som kommer att stå bland de odödliga prosaverken, som kommer att läsas i generationer, få priser och lända sin skapare både ära och millioner, nästan alltid är av det slaget att den på det ena eller andra sättet sätter ett ämne för sig, ett ämne som romanen sedan effektivt suger ur märgen på, så FULLSTÄNDIGT, att varje roman som därefter söker exploatera samma ämne antingen kommer att stå i skuld till just den romanen, eller kommer att – i sin form av ren upprepning - föra ett tynande liv i bakre regionerna av antikvariatens mest råttätna magasins rum. Så gäller det för den STORA ROMANEN att hitta ett ämne som är NYTT och OUTFORSKAT och lägga rabarber på dess essens, dess signatur, dess väsentliga innehåll, och redovisa det i en spännande intrig och till fullo exploaterande allt som kan sägas om ämnet, på drygt 200 sidor, vilket ju är en ideallängd för en bok. Nu kan ämnet helt enkelt vara en skitsak. Överhuvudtaget är det ju så, att man inte kan bli en bra romanförfattare om man inte är intresserad, patologiskt intresserad, av skitsaker. Det är också en gammal sanning att man behöver ha något mycket begränsat ( kallat ”innehåll” ) i vilket man gör sitt bästa för att spegla samtiden och för samtiden viktiga frågeställningar av etisk eller politisk natur. Förmodligen är det inte så att man vare sig uttömmer skitsaken eller det aktuella principiella problemets sfärer, men det kommer ändå bli så att när man fullbordat romanen, så kan det komma att sägas om romanen – om man då lyckats vill säga – att INGEN har likt NN lyckats skriva så sant om hur denna skitsak förhåller sig. Målet är att avslöja denna skitsak intill dess röda märg. Och det är det som är det hisnande. Det är det vi njuter av. Och det är det som är konstens mening, - att ge oss en hisnande insikt i stort och smått, att avslöja verkligheten och oss själva, i några hisnande detaljer. ----------------------------

Att allting bestäms av en ungdomsdröm, eller ur en eller annan underlig händelse, som man av någon dold orsak inte minns, det tror jag står ganska klart för var och en. Vad jag syftar på är att varje människa, om man inte av yttre faktorer tidigt tvingas till en tillvaro av den ena eller andra sorten, i sin själ och i sina livsval är predestinerad av ett eller några ögonblick i tidiga ungdomen – kanske mellan barndom och ungdom – då man – sneglande in i vuxenvärldens obegripliga mystik, fått syn på något som i ens egna ögon tycks som den ideala tillvaron, som man sedan alltid strävar att uppnå. Det tragiska med detta – ty visst är det tragiskt – är att det kan vara en ganska påver tillvaro, en fattig bild, en bedräglig värdering, som här i den unga människans förvildade fantasi skrudats i idealitetens rubiner och blommiga sidendräkt. Man inser sedan – livet igenom – aldrig vad som pågår, förrän kanske någon gång i nittioårsåldern, när man sitter och dricker sitt kaffe i samma sommar hus där illusionen skapades och man slutligen ställer sig frågan: ”Men vad handlade detta om, egentligen?”
Kanske ställer man frågan, så att ens vän hör vad man säger. Vännen, som heter Tambien, är ju något yngre, och därmed en människa med mindre vetande än man själv, men kanske därför desto piggare i huvudet, ber då att man lite mer utförligt förklarar vad man har för fundering. Man tänker då att det ligger något tragiskt, och även då alltså något komiskt i att allt man strävat efter har sitt ursprung i att man en kväll – då man som elvaåring inte kunde sova – råkade tjuvlyssna, och kika på en grupp vuxna människor som satt och drack te och pratade om livet, på en altan i ett sommarhus. Hur kan det gå till så, att en sådan händelse sätter sådana spår, blir av en sådan dignitet, att denna händelse kan bestämma allting? Jag sneglar på Tambien, som sitter bredvid mig, och som ställt den till synes enkla frågan: ”Vad tänker du på?”
Ofta, när man tycker mycket om en människa, och spenderar en del tid med denna, och man finner att man då och då är tysta i varandras sällskap, så ställer man ju då och då en sådan fråga. Eller just den frågan. Och vad jag tänker på är hur jag tjuvlyssnade på de vuxna, när jag var elva år, och fick en så förförisk blid av livet, att jag sedan skärmades av från mycket som var mycket mer verkligt en just den bilden. Kort sagt, hur min livsillusion, min tankeförtrollning, i ett huj, en sen kväll för länge sen, föddes, utan att jag visste om det, en het sommarafton. Vad hade mitt liv blivit för något, om jag inte – på grund av kissenödighet, eller störd av myggor, eller av någon annan betydelselös orsak – vaknat OCH FAMLAT MIG IVÄG HALVVÄGS UT PÅ ALTANEN, MEN BLVIT SITTANDE BAKOM DRAPERI I HALVMÖRKRTET. Seglarna och luffaren med locken i pannan. Alla hade berättat, men seglarnas havsäventyr hade tagits ner av de reflexioner som den mörklockiga mannen med det spefulla leendet kom med. Ty denne hade presenterat allting med ironi, en ironi som relativiserade de andras berättelser. Allt vad seglarna berättade om stormar, havsvidunder och skeppsbrott blev till detaljer när den, som uppenbarligen aldrig satt sin fot på nån båt, lät sin reflexion behandla alla de händelser som dök upp i seglarnas berättelser. Jag insåg, bakom mitt draperi, att de VERKLIGA händelserna inte betydde något, om de inte sattes i ett meningssammanhang av en man med reflexion. Min dröm, som liten parvel, det blev i det ögonblicket, att bli den orosande, som likt mannen med den svarta locken i pannan, ställde allt på sin spets genom att sätta det i allt nyare och större och märkligare teoretiska sammanhang. SAMTIDIGT trivdes jag bra som tjuvlyssnare. En parallell önskedrtö, var därför att förbli en tjuvlyssnare hela mitt liv, även om jag insåg att detta var fullständigt moraliskt förkastligt. Å andra sidan fanns det ju en mening som man kunde hävda att NÅGON borde avdelas till att just TJUVLYSSNA, för att vara som en samtidsspegel. Fast det där trodde ju ingen på. --------------------------------------
Allting bestäms av en ungdomsdröm. Men sedan bestäms allting EN GÅNG TILL. Hur då?
Jo, genom medvetslösheten efter drogen och uppvaknandet i sängen, naken. Ty vad hände den där gången när jag – en höstdag var det – kommit på besök till Gaston, klarinettisten från Recife – och vi tillsammans med Vera och Charles Sanborn – druckit så mycket whisky, likör och vin att jag rätt vad det var – tydligen – svimmade. Vi hade haft det trevligt, talat om politik, vansinne och musik, och så plötsligt var jag borta. Sen på morgonen vaknade jag, och mådde utmärkt. Problemet var bara att jag låg i en nybäddad säng, i ett av Gastons gästrum, ett rum jag inspekterat och berömt för dess skönhet dan innan. Och jag var spritt naken. Tydligen hade jag blivit buren till sängen av Gaston. Eller av Gaston och Vera. Eller av Gaston, Vera och Sanborn. Och jag mindres ingenting. Absolut ingenting. Jag hade ett minne av något rött. Kanske. Så hade jag än en gång försetts, av ödet, med en medvetslös period, en lakun, en tomhet, där jag visserligen varit levande, och kanske i någon drag alltså agerat, men där jag inte var säker på vad jag upplevt. Först var jag glatt överraskad, sen blev jag blyg. Ty, vad hade dom gjort med mig, när jag var naken. Vad hade dom gjort och sagt? Vad hade dom skrattat åt? Nu var jag ju så god vän med Gaston att jag knappast med all vilja i världen kunde bli arg på honom. Men ändå? Och vad skulle dom ha gjort? Låtit mig ligga avsvimmad intill balkongdörren på det kalla golvet. De var ju ändå höst. Komiskt var det också att jag svimmat intill en balkongdörr. Nästan allt i mitt liv tycktes hänga samman med den egendomliga arkitektoniska uppfinning som, på grund av att den är fäst med BALKAR, kallas ”balkong”. Alldeles intill balkongen hade jag förlorat medvetandet. Men fortfarande existerat. -------------------------------

Jag tänker på hur Kafka i romanen Amerika låter Karl Rossmann, som söker lyckan i Amerika, hamna på en balkong i en storstad. Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda Detta kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, och det var förmodligen i och med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. Ty Amerika” blev aldrig färdigskriven. Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. Karls irrande kan i princip fortsätta i oändlighet! Romanen är anlagd så. Där finns ingen höjdpunkt. Inget byggs upp, och ingenting når en högspänning eller avspänning. Som barn blev Franz Kafka utstängd av sin far på en balkong. Som straff. Kafka glömde aldrig denna fruktansvärda upplevelse. Hur kan en far göra något sådant. Stänga ute sin son på en balkong mitt i gamla stan i Prag, om kvällen? I Bruneldas och Delamarches våning, hennes lilla enrummare, utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. Karl blir då och då misshandlad av Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson, … en personage i tidigare kapitel, som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, samt av sitt enorma alkoholintag. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är märkbart hur ofta Kafkas hjältar hamnar i situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan och förolämpningen? Karl råkar ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara och Brunelda t.ex.. Det brister för ett ögonblick i Pollunderkapitlet för Karl: ” ” Jag kan ju ingenting.” sade Karl sedan han slutat sången, och med tårar i ögonen såg han på Klara.” Över huvud taget så är Karl Rossmann både en frimodig och klarögd hjälte a la David Copperfield, OCH en masochistisk ung man, som tycks njuta av att bli instängd, förnedrad och ställd i hopplösa situationer. Karl är alltså en frimodigt lidande FIGUR.

( Ingen av människorna i Kafkas romaner är, som jag utrett på annan plats, något annat än FIGURER. De är alltså inte alls människor, eller personer.) Karl går emellertid ut på balkongen vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. Han vistas där, undkommande alla krav, är själv där likt ett ingenting. Kafkas hjältar är ofta trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu en balkong. Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. Balkongen kan ju knappast vara ett mål. Balkongen är ju en enda gigantisk karikatyr av ett mål. Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd och de är ju återvändsgrändslika. Balkongen är till för paus, vila och kanske reflexion. Eller en stunds sömn eller ett litet samtal. Men Karl är i denna kravlöshet helt fri och kan skäligen lättad undan de tyranniserande Brunelda och Delamarche samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till läkare.: ”Det var en helt annan värld som han nu inandades.” När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hemlandet ( Tyskland ) . Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt gamla fotografi, som ligger i kofferten han släpar med sig i det nya landet. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens i immanensen, eller ett förebådande ett besvärjande av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet sedan – likt en frälsning - erbjuds en helt annan tillvaro än betjäntens hos Brunelda. ( Redan i första kapitlet, när Karl från morbroderns våning i New York skådar ner på en tätt trafikerad gata, utbrister han: ”Det här gränsar ju till det fantastiska!” Och FANTASTISK är Kafka. Just phantastisk.) Balkongen, och den tillfälliga utanförställningen, är ett interregnum. Ett mellanvara. Balkongen är pausen, fristen. Asylen, är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens eldorado. Vad är desa figurer FRI IFRÅN på balkongen? Behövs det överhuvudtaget en balkong alls i Kafkas värld? Balkongen är pausens, vilans, samtalets, kanske berättandets och ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara en andhämtningspaus. Ett helt liv, levt på en balkong, skimrar här förbi som en absurd vision. Nu finns det visserligen romaner som utspelar sig t.ex. enbart i ett enda badrum. Jag har läst den. Men knappast ett liv. Nå, somliga författare lever hela sina liv nästan bara instängda på ett hotellrum, med nerrullade persienner. OM jag inte är felunderrätad så är det en hel genre inom äldre amerikansk sydstatslitteratur, som går under namnet ”Balkongberättelser”. Det är historier man berättar i skymningen på balkonger, och vars sanningshalt det är sisådär med. Jag vill understryka att det på inget sätt må skyllas på balkongerna som sådana, men enbart på det märkliga att människor tenderar att komma bort sig i huvudet, när de hamnar på balkonger. Efter vad jag har hört.
-------------------------
Tillbaka nu till hur jag avkläddas av mina vänner, Sanborn, Gaston och Vera OCH BÄDDADES NER NAKEN I EN SÄNG, MEDAN JAG VAR AVSVIMMAD, EFTER DET JAG SVIMMAT, INTILL JUST EN BALKONGDÖRR. När jag väl – morgonen därpå, nyvaken i den främamnde sängen – gått upp och klätt på mig kläderna, som låg hopvita på en stol bredvid, så gick jag ut i Gastons kök. Där satt Gaston, Vera och Sanborn.
Gaston var inte någon jag kände särskilt väl. Jag kände honom genom Vera. Det hade då förefallit mig, när jag i vissa stunder blivit ensam med Gaston, som oanständigt gentemot Vera att visa mig alltför intresserad av Gastons förflutna. Kanske skulle Gaston då misstänka att jag undersökte dennes person för Veras räkning….. Alltså visste jag mycket litet om Gaston. Det jag visste var ungefär............

to be cont. §§§§§

Blooming Grove

Den ofattbara ensamheten, den eländiga isoleringen som professor Jennings endast insåg var ett faktum en gång per dygn, i morgon timmarna, i halvslummer, för att sedan glömma bort, eftersom den var ofattbar, eftersom den bara skymtade i efterdrömmens bildrike, bland drömgestalter som aldrig funnits och aldrig skulle komma att finnas, denna ofattbara ensamhet följde honom såsom absurd som en skugga där ute på landsbygden nära Blooming Grove, Pennsylvania. Man såg honom på vägarna, på ensam, och han skiljde ut sig med den slags aura av medvetenhet som är ovanlig, så att man bland människor som promenerar i en by med ens kan se att en sådan aura är i otakt med tiden. Ty Jennings – den gamle doktorn, professorn emeritus i invärtes medicin såg ut, i sådana folkmängder, som ett fullt utvecklat självmedvetande som rörde sig bland omedvetna, bland folk av enkla avsikter. Han såg ut som en varelse som såg sig själv, medan andra såg ut som de som såg en annan i taget.

Jennings bodde strax utanför en by, Blooming Grove, Pennsylvania, i en liten villa i en backe ovanför ett lite större gods, the Conolly Mansion. Så gammal han nu var, dryga 74, i sin slitna grå trenchcoat, och med artros i höften, sökte han sig ut att promenera vid den långsträckta Lake Wallenpaupack – med alla dess vikar och broar över tillströmmande små vattendrag - varje morgon för att ….söka gå fri från sig själv. Ty självmedvetande är en börda. Även denna dag, idag, när han väntade besök ända från New York gick han där och spanande över det stilla vattnet och noterade då att ett par svanar dröjt sig kvar i sjön i februari detta år – beroende på den uppenbara förändringen i klimatsystemet som på en gång var påfallande, skrämmande, intressant och obegriplig och en massa annat.
Lake Wallenpaupack hade ett drag av autism över sig, medan kullarna ikring som vanligen var kädda med en massiv lövskog mer lutade åt det ironiska hållet, men nu närmast i en violett sinnesstämning viskade ett tyst ”allt är förbi” via sina grenverk…. Himlen var genomgripande , hjärtslitande sorgset grå och regnet formligen ”lurade” i luften. William D. Jennings sneglade då med sina gammelmansögon upp över gärdgården mot Knavely Mansion , som var löjliga namnet på ett stort gult hus med brutet tak, och såg där hur den unga Beth skakade en antik matta ifrån det vackra husets övertäckta altan. Beth var Mr. Knaves hushållerska. Den vackra flickan med de ljusgrå ögonen och alltför bleka hyn vinkade glatt åt honom efter att hon lagt mattan över det lackade spjälräcket, sprang snabbt ner för trappstegen och via grusgången mellan törnrosbuskarna, som nu stod spretiga, stora och trasiga och risiga, - förbi en död kråka - och ut genom den vita grinden där hon till sist nådde kanten av den smala vägen , där gubben gick den långa sjörundan. - God dag, professorn. Jag hörde att ni skulle få besök idag? - Jo , Beth.
- Och det är vem? log Beth med hon pustade och flämtade ordentligt. Hon var liksom lite grå runt ögonen. Nu kom också Mr. Erwin Knave gående tillsammans med sin stora blodhund, Oscar, och även sin kusin, som stadigt bodde och alltid, så länge någon kunde minnas hade bott, på Conolly Mansion, Mr Scheen Om Jennings snabbt skulle kunna beskrivas såsom en gammal förtorkad get, så såg Mr. Knave blomstrande ut vid sina 65 år och liknade mer en nöjd stor nöjd galt med polisonger och rödvinsnäsa. Mr. Scheen å andra sidan kunde förväxlas med en sorgsen Abraham Lincoln , som denne såg ut på äldre dar. De tre herrarna var alla vad man skulle kunna säga: ”retired but not tired” , - de hade dragit sig tillbaka från det offentliga och odlade nu sina privata intressen. Mr. Knave skrev en bok om cirkuselefanter, Scheen läste historia – italensk renässans - och vad Jennings nu beträffar så var hans intressen vitt skilda och växlade från dag till dag, men kanske var skrivandet av en farmakopé som dominerade medan det var oljemåleriet som beredde honom det största lugnet. Jennings umgicks egentligen inte med folket på Conolly Mansion. Han betraktade huset med misstänksamhet och hade inte varit därinne sedan Mrs. Knave hastigt – och på sätt och vis oförklarligt - dött för ett halvår sedan och den lilla vackra Beth – som såg ut att lida av brist på alla vitaminer som namngetts i någon farmakopé – , hon var en flicka nerifrån byn , anställts. - Oh, min systerdotter, miss Anna Bell Lee. svarade Jennings den unga flickan. - Miss Anna Bell Lee? undrade Beth, som trodde att det var namnet på en schlager eller något ditåt, som hon hört som barn. Ty – även Beth Andersen hade ett förflutet, och detta var i hennes fall icke avlägset, och hennes accesstider till minnena var också mycket kortare än de, som fordrades av de tre äldre männen: - Är inte det en melodi? undrade den gråbleka kaukasiskan muntert, vars ansikte diskret granskades av den gamle doktorn med van diagnostistisk nogrannhet.( Jennings var dock aldrig frikostig med ordinationer .) - Jo. Säg, mår ni bra fröken Beth ? Jag tycker ni ser blek ut. - Flickan han alltid sett sådan ut. Hela släkten Andersen också, sa Mr. Knave. De har en elegant blekhet i hyn. Jag känner dem ju, ni känner ju Beth…. Här blandade sig Mr Scheen allvarligt i samtalet – till Knaves förtret. - Vi skall skicka flickan till doktorn i Blooming Grove tycker jag. Blodhunden Oscar blandade sig i med ett stort meningslöst skall, som inte betydde någonting. Beth , som blivit upprörd över allt intresse för henne, sade att hon måste upp till köket, där hon höll på att laga frukost och sprang upp till huset igen. De tre männens granskande blickar följde hennes steg.

Då sade Dr. Jennings avledande med en blick på den långe Scheen: - Ett par svanar ligger därute på sjön. Mr.Knave inbröt: - Det kan dom gott göra! och skrattade gott åt vad han uppfattade som roligt, och drog med sig Scheen upp till frukosten. Mr. Knave efterlämnade en svag doft av whisky i morgonluften, genomträngande den relativt höga relativa luftfuktigheten. Svanarna drog sig äktenskapligt ut till mitten av sjön. Det grånade, mörknade än mer. Snart skulle regnet komma och vattra sjöns yta. Doktor Jennings gick vidare i sina svarta stora gummistövlar, funderande på varför inte ens detta samtal kunde få honom att se ljusare på tillvaron. Han tyckte sig nu efter ett par minuter ensammare än nånsin, besviken över att samtal med människor var som de var, och att alla människor gick som i egna skal, och att allt man kunde göra vara att måla av dem i porträtt efter porträtt, för att försäkra sig om att de – i alla fall – levat. Han skakade på huvudet, och tänkte att han numera var ganska övertygad om att själv led av - bland allt en gammal man kunde lida av – vad som på läkarspråk kallades propagnosi: d.v.s. oförmåga att känna igen och framför allt konfigurera ansikten – och därför inte kunde delta i det sociala spelet eftersom han hade lagt ner sin mimik. ”Jag har en hjärnskada.” tänkte han med en viss resignation inför denna tyvärr blott alltför riktiga iakttagelse. ”Men jag får väl klara mig ändå. De flesta människor har en hjärnskada”. Sedan lyste plötsligt han upp, som träffad av en meteorit och efter att i en liten stund försökt låta bli, så började Jennings skratta. Han skrattade och upprepade högt för sig själv om och om igen: ”Det kan dom gott göra!” Jennings var övertygad om att han numera fick ha roligt i ensamhet. Så att säga. Regnet började så smått falla över Pennsylvania – svanarna sökte sig in mot stranden och sökte skydd under ett klippöverhäng bland alar och vass i vattenbrynet - och han skyndade sig hem för att – ändå med viss glädje -invänta den märkliga systerdottern fröken Anna Bell Lee, som bett att få komma ut på landet ett slag – hon hade meddelat helt kort att det var ”av hjärtesorg”. Han trodde inte att hon kom för att be om vare sig linfrö eller opium….

2 Inne i det varma och trygga Conolly Mansion , där gamla Mrs. Knaves broderier ännu låg på stolar här och där, satte sig Knave och hans kusin, Abe Lincolns dubbelgångare, till bords för att äta Kellogg´s cornflakes. Oscar låg vid öppna spisen och sov. Scheen, som alltid såg ut som om han inväntade en John William Booth, en mördare, väntade med att ta till Mr. Knave hade tagit. Beth satt med och betraktade Mr. Scheen. Så vände hon sig till sin välgörare, elefantexperten: - Varför inte bjuda in Doktor Jennings och hans släkting nån kväll? frågade Beth försiktigt Regnet piskade nu rutorna och det rök in lite från den öppna spisen. - Jennings föredrar att vara hemma nuförtiden. sade Erwin Knave av Conolly Mansion tonlöst och svalde snabbt en klunk kaffe. - Men för miss Lee´s skull ? försökte Beth. Och min ? Och Mr. Scheen´s? Nu skrattade Mr. Knave till. - Jaja. Du är ju enorm. Jag skall , jag skall bjuda, - men dom kommer inte att komma! Det slår jag vad om. - Hur mycket då? Frågade plötsligt Mr. Scheen, vars förnamn var Aberethwyth….. - Vaddå, Aberethwyth? Sade Knave. - Hur mycket slår du vad om ? - Hundra dollar.
- Nej men Mr. Knave! Sade Beth argt, fast hon log, glad åt varje spänningsmoment. - Gott, sade Scheen, som i och med detta också självmant tycktes vakna upp. Beth tyckte sig höra en bil och gick till fönstret för att, diskret vid fönstergardinen, spana. - Det kommer en taxi, meddelade hon från sin gardinposition. Å herre Gud, tillade hon, det är en NewYork-taxi ! Hon har tagit taxi hela vägen! - Jag slår vad om att jag vinner vadet, sade Aberetwyth, som nu tycktes mer viss om att ingen mördare fanns i närheten – eller mer oviss om faran. - Lägg av. svarade Mr. Knave. Glöm inte att vi har Beth som vittne. Och jag har själv ett minne som en elefant. Jag kommer att vinna vadet. Jennings, du såg väl, karln såg inte pigg ut.” - Ah. sade Abe – som vi kan kalla honom för enkelhetens skull :” - Han har ju alltid sett ut sådan, som om han vore död i morgon. Det skall jag säga, att han blir 100 år, den mannen. Han är som en gammal seg kardinal som släpar sig fram med piller, örter och böcker, magi och promenader, alltid motsols, runt sjön som den helige Bernhard av Clairvaux…...” Beth rapporterade vidare, och man kunde se Jennings stuga från fönstret på Conolly Mansion: - Hon har en blå karlkavaj på sig ! Och blommig klänning under. - Det är väl taxichaufförns kavaj, sade Abe med klar blick. - Nej, ropade Beth över axeln, nu med lite färg i sitt ansikte, chauffören har sin svarta kavaj på. Hon har en jättelik läderväska. Hon är vacker, Mr. Knave! - Varför säger du så:” Hon är vacker, Mr. Knave.” sade Mr. Erwin Knave, - som vi i fortsättningen för enkelhetens skull , och nu när vi känner hon en smula, kan kalla för Erwin: - ”Jag är inte intresserad av fruntimmer! Mitt intresse är uteslutande inritat, förlåt ….inriktat på elefanter ….” Beth Andersen lämnade fönstret och började duka av medan hon mumsade på en bit apelsin. Man var inte så noga med etiketten på detta lilla Mansion. Oscar kom fram till henne och nosade under kjolarna. - Vad var det ni sa att hon hette? undrade nu Abe, som ofta hade ett drag av envetenhet över sig. - Anna Bell Lee. sade den unga Beth och balanserade ut med tallrikarna. Oscar följde efter henne, på jakt efter en matbit. Öronen släpade med ett ljud som av mjukt sandpapper i golvet. - Hon har faktiskt skrivit i New York Times. sade Abe som hade hästminne. - Jaha. suckade den otymplige Erwin tungt. Nu blir det politik också….. Jag tål inte politik! Det vet du! Det är ett djävla fram o tillbaka och tar aldrig slut. - Jag tänkte inte tala politik. Faktum var att hon skrev om Hollywood. - Det är väl för fan politik…. - Jojo. sa Abe snabbt och lyfte upp Willow Grove News från soffbordet och slog sig ner i Mrs. Knaves gamla gungstol för att läsa bygdeskvaller. - Kantorn har dött. sade han efter att - på för honom sedvanligt sätt - börjat med dödsannonserna. - Hodges? frågade Knave upprört. - Ja, Hodges. - Puh. Erwin såg uppriktigt ledsen och lätt chockad ut. -” Jag tycker inte om när folk dör. Inte de unga. Och framför allt inte när dom kan spela. Jag hörde Hodges i söndags. Så han spelade ! Jag stannade kvar och lyssnade till hur utgångspsalmen liksom aldrig ville ta slut – den fortsatte i variation efter variation, tonart upp o tonart ner. Det är bara svarta som kan spela. Svarta åsså judar. Dom andra kan helt enkelt inte. Det var faktiskt många andra som inte heller kunde gå därifrån. Hur gammal blev han då ?” - Fyrtiofem. Den f.d. koppargrossisten , musikälskaren Erwin Knave, som just skulle plocka till sig ett större specialverk om cirkusdjur, ändrade nu kurs och var snart vid barskåpet, där han fyllde upp en stor whisky åt sig. Eftersom han visste att Abe aldrig drack, frågade han inget, men sade bara: - ”Cheers! Hodges. Blessings on your curly pow! Why did you die?” och svepte drinken hel. - Jag skall skicka änkan Hodges en check, sade han sedan och ställde sig vid fönstret och suckade med en suck, som var betydligt förstärkt av whiskyn. Oscar kom in och ställde sig i dörröppningen för att en bra stund blicka tomt framför sig. Sedan gick han och lade sig med en duns vid den öppna spisen. Oscar var – inom parentes sagt – så långt ifrån en cirkushund som man nånsin kunde komma. Nu hade regnet upphört och från köket hördes Beth under diskandet sjunga Isn´t she lovely med en så skärande falskhet och dålig inbyggd equalizer att skatorna under motskri lyfte från taknocken och begav sig till det betydligt mindre tak, som skyddade och prydde det hus, som nu inneslöt professor William D. Jennings och hans nyss komna , efterlängtade kavajklädda kvinnliga gäst, - miss MA., skribenten och romanförfattarinnan in spe, Anna Bell Lee. Anna Bell hade anlänt till trakterna av …….Blooming Grove . Beth kände sig inte sjuk. Hon hade tagit ett år off. Hon ville nog gå på college, men hon och familjen hade ont om pengar. Som artonåring kan det vara trevligt att prova på ett arbete. Hon kom klockan åtta och stannade till fyra fem dar i veckan.
Just för tillfället saknades en familjemedlem, Roger. Denne, som var Knave´s son och enda barnet, befann sig på resa med skolan till Detroit. Han var 15 år och spenderade sin mesta tid framför datorn. När modern dog hade det blivit ännu värrre med den saken. Knave hade räknat med att Beth skulle åtminstone något distrahera den unge mannen. Flickan var dock samtidigt strängt instruerad att inte på några villkor förföra ynglingen, då denne, som Mr. Knave kort uttryckte saken ”ju var bakom flötet”. Detta var ju inte alls något korrekt omdöme om pojken.

to be cont.