TEGELKRONASERIEN

Greve Vaktels äventyr

Kaj Bernh. Genell 2023

Kapitel 1

Hur jag plötsligt blev slottsherre

Starotsken försökte hejda mig, men det var omöjligt. Inom kort hade jag fått tag i en mindre båt – benämnd S/s Vita , en skorv av rödrostig järnplåt - som kunnat föra mig till en öde ö utanför kusten. Jag steg iland och möttes av ett gigantiskt oväder med åska. Väl inne i ett obebott hus slog jag mig till ro, men hörde rätt vad det var några vargar utanför. Jag tog för sannolikt att jag och vargarna var de enda levande däggdjuren på ön. Mitt i åskvädret ställde jag mig den lustiga frågan om jag skulle öppna dörren för vargarna! Det var mot vad jag trodde var mitt eget Själv som jag öppnade. Vargarna smög då försiktigt in och lade sig kring den öppna spisen och slöt ögonen. Efter att ha givit dem och mig själv soppa, så sov vi alla fyra hela natten för att dagen efter anträda en längre resa. ( Jag vet att detta låter otroligt, men det är ingenting mot vad som kommer … ) Vi gick då genom en underjordisk tunnel vars öppning jag hittat av en slump till en annan, en lite större ö, där det då för tiden fanns ett palats , fyllt av figurer i terrakotta samt försett med två tjänare, Elim och Pramalan, av uråldrigt släkte tycktes det, även om de var unga, som förde oss – mig och mina vargar - in i ett bekvämt rum på andra våningen med utsikt över ett hav med blå uppbrutna isflak. Väl inredda här började vargarna och jag ett liv långt ifrån Prexezla - där starotsken och min gamla släkt ( rester av den ) fortfarande bodde – för att utforska och skapa oss ett nytt liv. Jag satte mig vid ett stort skrivbord i mörkt trä och tog en penna och ett papper från en hög som låg där i halvdunklet och började skriva ner mina minnen från Prexezla, allting om dessa stora släkter i dessa kalla länder, farbröder med kindskägg och mostrar, lesbiska med jättebröst, som kom på besök hos oss på Prata 71, allt medan jag , ännu liten, bakom tjocka glasögon, förundrat sög in alla intryck och sparade dem i maggropens själ. ------------------------ Jag hade skickat ut Elim på jakt efter höns åt vargarna och gett båda mina tjänare order om att flytta upp biblioteket ifrån magasinen samt upprätta en telefonlinje till Europa när jag plötsligt hörde en röst utanför dörren till mitt halvupplysta rum, in i vilket en månstråle just kastade sitt sken. Det visade sig nu att det var en lokal berömdhet jag skulle få möta, den prostituerade Baruda, en elegant yppig dam i grå dräkt, vars händer var som liljeblad. Hon slog sig ner i en soffa , anvisad av mig och jag tog fram en flaska portvin ur ett skåp, som inte använts på länge, ty gångjärnen gnisslade förskräckligt , och efter några inledande fraser på det lokala språket, som jag av en slump lärt mig som 10-åring, började nu Baruda lägga fram sin sak. Denna var på intet vis enkelt. Jag såg också i hennes ögon detta tvivel, som jag alltför väl lärt känna i Prexezla som ett tecken på att allt nästan var förlorat: - Gör mig lycklig, herre!
Vid detta tilltal var jag ju tvungen att ta mig en längre funderare. Vem var jag , och vem var hon ? Väl medveten om skillnaden i klädsel. Mina egna kläder var närmast luffarkostym medan hennes var haute couture. Och vem trodde hon att jag var? Härskare över detta slott? Och vem var hon då i relation till denne presumtive härskare, som hon så ampert kallade: ”herre”? Jag ville på intet vis utnyttja min situation utan sade helt enkelt. - Jag kan på inget vis tänka mig hur jag skulle kunna göra Er lycklig. Baruda log ett bländvitt leende och jag betraktade hennes utsökta sinnliga brasilianskt-asiatiska drag. Och - viss om min oförmåga sade jag ändå: - Stanna här och se …. om du trivs!?
Baruda log gåtfullt.
- Min familj då? - De är alla välkomna. Vi har – förmodligen ett överflöd här. Av allt. Det är vad jag tror…. Kalla mig …. Greve Vaktel ! ( Det var djärvt sagt, men hon reagerade inte märkbart. ) Jag ringde via en klocksträng på min ledige tjänare, Pramalan, och bad denne göra i ordning en extra middag till Baruda och hennes familj. ( Fadern och modern var visst döende och hennes syster visst dödstum. ) Pramalan lovade att steka upp några höns. Efter detta mellanspel satte jag mig åter vid skrivbordet och skruvade upp ljuset på fotogenlampan, grep penna och skrev: ”Mina tankar går till den lilla charybdiska kvinna som läste sagor för mig som liten.” Nu hördes ett bankande på dörren och Elim kom förskräckt – utan tillåtelse – in med en livs levande papegoja. På dessa breddgrader. Vi tog den gröna fågeln och bäddade ner den i en kartong med bomull och matade den med fikon, som vi hittad i det lilla ålderdomliga köket, där den enda belysningen var just månskenet. Papegojan såg på oss med kärleksfulla ögon och jag undrade i det ögonblicket mycket över reptiler och dinosauriers själsliv. Elim log och jag bjöd honom in till ett glas portvin, även han. När vi satt så som jämlikar – efter att ha möt ett naturens under – så dristade sig Elim, efter en viss vånda, att fråga: - ” Kommer ni att stanna länge här?”
Det tyckte jag var en svår fråga. Men jag sade - ”En man som rymt, trots varningar; en man som besegrat svårigheter större än vad någon annan mänsklig varelse någonsin har gjort, vad skulle han svara på en sådan fråga, som ju i det perspektivet är trivial, annat än: ”Jag har ingen aning!”” Elim log. Han såg – på sitt sätt - ner i golvet och sade sen. - ” Så säger ni , från ert land, när ni vet att ni kommer att stanna för evigt….” Jag stirrade förundrad på portvinsglaset som nu – av någon absurd anledning - antog enorma proportioner. - Se till att vargarna har det bra! Och låt nu ingen störa mig, för det är nu sent på dagen. Och kalla mig för Greve Vaktel! Elim reste sig, leende som alltid, borstade av några dammkorn från sin närapå lysande gröna dräkt och gled ut ur rummet som nu hade en behaglig temperatur kring 20 grader Celsius. Jag gick till den låga bädden över vilken ett simpelt tryck förklarade:” Ingen lever för evigt.”
Så lade jag mig till rätta för att sova – med Barudas blott alltför vackra ansikte på näthinnan - den första dagen på denna nya märkliga ö, långt , behagligt långtifrån Prexezla. Men jag bedrog mig, ty dörren flög upp, ja så hastigt att den genast slog igen av rekylen. Men ändå hade Elim slunkit in och nu böjde han sig flämtande över mig och sade upprört med en stor oro i det annars så lugn ansiktet ( som kröntes av en kal hjässa ): - Nu har trupp landstigit!
- Trupp! - Ja, via patrullbåt! Jag rusade upp, omedveten om min nakenhet och Elim höll fram byxorna åt mig. Tillsammans var vi snart ute på balkongen, som hade ett bröstvärn med små tinnar på. Himlen var mörk men överdragen av ljusbeiga skyar, som aldrig förekom i mina forna hemtrakter. Ljudet från det närbelägna havet hördes som ett jämt brus. Några röster trängde dock igenom… - This way, it must be this way!!!! Pramalan hade – klokt nog - utan vidare släppt in dem på slottsområdet och jag sände ner Elim för att sända in truppen I den stora salen på botten våningen. Jag såg mig om i de övre rummen efter några bättre kläder, letade i skåp och skrymslen. Jag fann en rund svart hatt som jag pressade ner nästan över öronen, tog ner en sabel från väggen och gick så ner för att möta de engelsktalande. Det visade sig vara fem amerikaner. En av dem, som hade fler stjärnor i mössan än andra steg fram och tog mig i hand. Han förklarade med omsorg att de var ute efter en viss Herr Belfrage. Elim , som förstod engelska, sade till mig att det var slottets förutvarande herre, som just förra månaden givit sig av. Jag meddelade officeren detta. Han såg tvivlande ut på ett lustigt vis. - He has left? But who are you? Jag förklarade inte detta utan ljög. - Jag är ägaren. - Jaha, ni är chef för I.V.O.R.A ? skrattade han med sina blixtrande vita tänder glatt fientligt synliga. - Inte chef, jag är ägare till slottet. - Men det är I.V.O.R.A s slott. Påstod den unge mannen med texasdialekt. - Jojo. Jag vet. Jag blev utsedd igår till permanent upprustare här. Nu suckade amerikanen och tog fram en mobiltelefon. - Jag måste kontrollera.
- Sen åker ni, sade jag och visade sabeln. Den telefonerande mannen sneglade under samtalet på det antika vapnet som jag höll lite fram mot honom. I mitt stilla sinne tänkte jag hur jag betvingat de tre grå ulvarna med blotta viljestyrkan. - Jaha, sade den unge insatschefen slutligen. Om inte Belfrage är här så drar vi! De gjorde så utan att genomsöka slottet. När de gått skrattade Pramalan för första gången. - Så är dom alltid, jänkarna! Bara buss på…. - Är dom det? Frågade jag med en viss tillrättavisning varpå Pramalan blev sitt ”vanliga” buttra jag igen, plutade med de breda läpparna och sa: - De faller mig inte i smaken. Elim kom till min hjälp. - Vad vet vi?
- Ja, vad vet ni? Sa jag och började gå mot trappan till övervåningen. I ett hörn vid trappan låg vargarna och halvsov, flämtande , mätta av höns. Medan detta pågick hade Baruda hållit sig i sin svit i ett av slottets tre röda torn med sin familj. Hon dök nu upp. Klockan var två på natten den första dagen. Hon hade med sig den gåtfulla Elena, den dövstumma, som var förfärligt påpaltad, antingen för att dölja sin magerhet eller för att hon helt enkelt frös. - Elena har huvudvärk. Har du en tablett? - Hur vet du att hon har huvudvärk? Hon kan ju inte prata! - Hon kan peka! Svarade Baruda argt medan hon iakttog mina bara blåa anklar som syntes för att jag inte haft tid att sätta på mig strumpor. Alltid detta trakasseri angående klädsel just från hennes sida! - Jag har inga tabletter. Inte en enda ! Fråga Elim eller den andre! - Det har jag redan. Jag har bott här i tre år och här finns inte minsta tillstymmelse till medicin. - Du kunde ju varit här när amerikanarna var här. Varför gömmer du dig? - Jaja. Skall det vara på det viset, så får det duga med portvin! - Nå, det var ju sjutton, sa jag och körde ut henne ur rummet. Hon tog med portvinet. - Djävla fnask!!! skrek jag efter henne. Varför jag då såg Elena snabbt vända sig om, det hade jag ingen säker aning om. Hon visade då och då upp ett röt äpple hon gömt i kappan. Så var det. Jag misstänkte att hon hörde. Folk ljög tydligen här. Och här var fullt av höns. Jag gick nu och lade mig för andra gången den första dan. Vinden ven utanför det enkelglasade fönstret. Det syntes bli ett ganska besvärligt grevskap. Men så hade ju också starotsken i det trygga gamla Prexezla försökt hejda mig….. Snart sov jag. Nere i hallen sov även vargarna tätt intill varann, kanske av en dunkel rädsla för något för dem inte helt obekant. I klacken på min högra läderstövel fanns den stora släktdiamanten (”Brenda”, som den hette) inmonterad. Om jag skakade stöveln på ett speciellt invecklat vis, så kune jag höra den rulla i klacken. En stor del av min resa gick ut på att föra denna diamant till Paris. Paris var just då en viktig stad.

---------------------------

Kapitel 2.

Där jag äter min första frukost på ön - och finner en uppgift

Följande morgon – omkring klockan 11 AM, lokal tid , ( vad skulle det annars vara ) – släntrade jag ner för den branta stentrappan till bottenvåningen, nu uppklädd i en av Belfrages kvarglömda kostymer, en helsvart tunn rödfodrad dress, och fann därnere ett dignande frukostbord, belamrat med rostat bröd och lite lingon. Vid bordet satt de som kunde förväntas sitta just där,d.v.s. Elim, Pramalan, Baruda och Elena. ( Barudas föräldrar var för svaga att ta sig ner från den västra tornet, där de legat – som det berättades – det senaste året.) Jag drack mitt thé under livlig konversation med mina undersåtar och de hade en märklig förmåga, grundad i öns ordnings- och rättssystem att få mig att axla denna roll tvärt och med pondus. Jag exekverade mina order. - Jag skulle vilja ta mig en titt på ön. Går det att färdas runt den på en dag? Pramalan svarade buttert. - Det går på fem timmar. - Elim, som var något mindre till växten – en helt annan typ – sade å sin sida: - Cirka sju timmar till fots. - Till fots? Har vi ingen häst eller något? - Nej, Sir, vi har ingen häst. Sade Pramalan och svalde en smörgås hel. Som jag då såg att vädret var vackert; det lyste ljust av sol genom de något otvättade fönstren, så bestämde jag att vi skulle sätta oss på framsidan av Slottet, där jag hade sett några solstolar under ett par kakifärgade baldakiner. Så snart befann vi oss alla utomhus, njutande av den vackra utsikten över havet, som låg glittrande några hundra meter snett nedför vårt röda sandstensslott. - Något nytt från Europa? frågade jag rakt ut i luften. - Börsen stängde ned i Hongkong. Sade Pramalan. - Jaha. Hur mycket då? - 1,5. - I see. Nå, jag har en viss huvudvärk och jag förstår inte hur ni klarar er här utan apotek… - Vi har ju vår handelsman, Jenisej, som kommer en gång i veckan med sin båt med varor. - - Nå det var ju bra. Egentligen – jag strök här med handen över mitt trötta, bleka ansikte – vet jag inte om jag skall vandra runt ön idag eller kontrollera räkenskaperna. Elm, som ofta var föredömligt diskret, sköt då in: - De är i sin ordning! - Jaha. Vad lever vi av då? - Vi har tillgångar, svarade Elim med ett litet leende, assets, och Greven skulle bli förvånad om Greven visste hur mycket vi faktiskt ägde. - Ja men det kan du väl tala om på direkten! Sade jag irriterat. - 122 miljoner Australiensiska dollar. - Jaha. ( Jag visste inte vad jag skulle göra med upplysningen, men det tycktes som om vi hade pengar.) Då tror jag att vi tar oss en titt på ön. Finns det en karta? - Ja, den här ön ser ut som detta födelsemärket jag har på armen, sade Pramalan och pekade på sin vänstra arm, där det mycket riktigt fanns en brun fläck , något avlång. - Jaha. Jag tackar, jag tackar. Här skrattade nu Elena. Baruda , klädd i en vit dräkt, läppjade på lite däven morgonchampagne och skrattade torrt. Jag betraktade de båda. Elena var inte ett dugg lik sin mor. Elena var en spröd artistnatur, medan Baruda var robust och köttslig.
- Skall jag göra i ordning en vagn, Sir? Frågade Elim. - En vagn. - Ja, vi drar våra gäster runt ön. - Det här förstår jag inte. Det tar alltså fem timmar får Pramalan och sju för dig. Var kommer då vagnen in ? - Den kommer fram på sex timmar, sade Elim, som för mig framstod som urtypen för det diplomatiska geniet, som en sån människa som gör att allting fungerar, att allt till slut ordnar sig, och jag tänkte att utan detta faktotum skulle ön snart stå öde, kall och obefolkad. Säkerligen skötte han allting, med Guds hjälp. - Skall vi följa med? Frågade Baruda, som nu började verka lite småfull. - Nej. Jag hade tänkt be dig tvätta fönstren i slottet under tiden. svarade jag och spände blicken i hennes svarta ögon. - Ha! var svaret. Nu bar det sig inte bättre än att en höna hade kommit upp på hennes bord och av misstag stjälpte omkull hennes höga kristallglas. Det som var kvar av champagnen strömmade nu över duken och ner i knät på den sydländska skönheten. Inte utan en viss beundran hörde jag hennes reaktion: - Ciau! Jag förstod att dessa människor, som jag nu av en slump, som det verkade, hade träffat, inte var några ordinära människor. Kanske hade de slipats till det de var på just denna ö, eller så förhöll det sig på något annat sätt, som jag omöjligen kunde reda ut. Men det var en annan klass, ett annat stuk på dessa fyra ”kamrater” än vad jag var van vid från Prexezla . Jag beslöt att avsluta efterfrukosten och beordrade så att Pramalan skulle stanna i Slottet med damerna och föräldrarna – som vinkade upp ifrån tornet med sina vita hårtestar vajande i vinden – medan Elim och jag till fots, utan kärra skulle ta oss runt ön medförande en del små rökta korvar samt vars sin flaska vatten. Elena tog fram sitt äpple och erbjöd detta som ytterligare färdkost. När jag tog i det märkte jag att det –naturligtvis – var av trä, och lyckades pressa fram ett leende. Jag förstod nu till fullo att jag helt enkelt var satt att utföra en gigantisk pedagogisk uppgift. Det var det det handlade om. Jag hade kommit till denna ö med förseglade order, men nu var förseglingen bruten och alltstod klart: jag skulle uppfostra fyra , nå tre… - jag undantog den förträfflige Elim – till hyggliga människor, - alternativt gå under! - Om inte fönstren är tvättade när vi är tillbaka så kommer jag banne mig att låta dig slita spö! Sade jag argt till Baruda. - Det är väl inte mitt fel att Elena lurade dig med det där äpplet. svarade Baruda listigt. - Vem är jag om inte Greve Vaktel? Skrek jag med mina lungors fulla kraft. - Fönstren tål inte vatten. Sade den yppiga åldriga snärtan i den nedfläckade dräkten.( Jag förstod inte att hon inte hånade min titel istället.) Den rakryggade Pramalan lovade då att tvätta fönstren. Efter bara en kvart var nu jag och den kvicktänkte Elim på väg på en svart sandstig iförda fotriktiga skor – kostymen hade jag på - och med en hagelbössa utan ammunition med oss. Det skulle för mig visa sig att denna ö var en pärla, en gnistrande oas på det norra halvklotet, en Guds gåva till mänskligheten och till mig ( som jag brukade skämta). Ön var alltså mestadels svart. En vulkanö, svart som sot under solen. Runtom låg en bit av Stilla Havet, grönt. Några kondorer seglade lojt i vinden. I fjärran syntes en amerikansk patrullbåt, då och då avlossande en liten kanon, förmodligen mot kondorerna. Allt var som nytt och som en fantastisk dröm. Eller som Elim sa i det han gående motade bort några förvirrade höns från vägen: - Ni måste förstå, Herr Greve, …att denna ö behöver Er! Ja, jag kände mig , för första gången i mitt liv faktiskt, behövd, en slumrande förmåga …… ”Trääpple”, tänkte jag och slängde muskedundret i ett visset hagtornsbuskage. Jag gillade – då som nu, när jag skriver detta, vilket är senare, mycket, mycket senare, - inte skjutvapen.

Kapitel 3

Öns beskaffenhet och en lärarutnämning.

Min ö – om jag nu kallar den så – var tvivelsutan mycket vacker. Här blomstrade det tistel och vallmo på den svarta marken, som emellertid inte överallt var lika jämnsvart, ty på vissa ställen på denna ovala ö hade förmultnade växter givit upphov till små marker och diverse ängar och det fanns i norrlägen även bland några snörester ( det var maj ) några ringblommor och mittibland dem vandrade faktiskt en liten blåstjärt omkring och vid sidan av en björk på en liten bergssida kunde jag även, genom att kisa, se en fetknopp av den mindre och norra sorten. Vi – Elim och jag – hade lyckan – som det heter – att även ”upptäcka” ytterligare en ö, utanför vår egen. En mycket mindre. Till bådas vår förvåning syntes på denna vara ett litet kastell byggt, i samma röda sandsten som vårt eget slott… och hur denna sten kommit till ön kan man naturligtvis endast gissa, men det torde ha varit per fartyg. Elim avslöjade att han blivit ilandsatt på ön av en allt annat än excentrisk miljonär som ville veta om det fanns guld o diamanter på ön, men sedan hade den girige aldrig hörts av eller setts till mera. Ja, således var ön förhållandevis bevuxen och vi gjorde en grov uppskattning av öns ålder på basis av våra geologiska och botaniska kunskaper och hamnade i den slutsatsen att ön nog var 200 år gammal och slottet var nog en 80 år. Fast allt detta mellan tummen och pekfingret. Sedd uppifrån luften –från en ballong – skulle ön ha sett gråfläckig ut med gula skiftningar samt här o där en blå pöl samt en röd prick på den långa sydsidan . Pricken skulle då vara vårt slott. Västeröver från vår ö – som enligt Elim hete Auer ( det stod i pappren ) – en rest från någon misslyckad tysk kolonisation kring förra sekelskiftet –låg den lilla ön. Ut från vår egen ös västra spets alltså. Vi döpte den till Theirs, ty vi hade faktiskt upptäckt att den amerikanska patrullbåten låg vid en liten brygga där, och alltså roade sig amerikanarna med att bebo kastellet, - som vi för skoj skull, och när vi ändå var i döpartagen – då gav namnet USA minor. Åt detta skämt skrattade vi medan vi sakta travande närmade oss slutet på vår cirkelvandring runt den svarta ön. Det kunde likaså noteras att mängden höns tilltog ju närmre slottet vi kom, men någon förklaring till detta kom vi överens om att inte ens försöka gissa oss till. Vi lät helt enkelt detta vara ett faktum. Klockan var ungefär 9 på kvällen när vi kom ”hem” och mottogs av gamle Pramalan (27) som var ute och vallade vargarna på slottsbacken invid solstolarna. Vargarna gläfste hurtigt och en av dem, den minsta, hoppade upp och slickade mig i ansiktet. Även Pramalan hade varit aktiv i döpartagen. Pramalan hade döpt vargarna. Leende bekände han att deras nya namn voro: - Grå, gråare och gråast. - Men Herre Gud! Sa jag, då får vi verkligen hoppas att de aldrig blir riktigt gamla och grå…! Så skrattade vi åt det. Och jag tyckte att denna dag varit en bra dag. På Auer. En dag som ännu inte var helt till ända. När vi kom in i slottets sal möttes vi av den heta Baruda – nu i röd klänning ( var får kvinnor alla kläder ifrån! ) – och jag tog argt med henne avsides in i en liten absid dekorerad med små putti, där jag bad henne om en stor tjänst: - Hjälp mig! Sade jag. Hjälp mig med att rädda dig själv! Den blodfulla, lystna kvinnan endast stirrade på mig, hett. Till slut sa hon hest: -Hur då? - Du måste ge upp tanken på att ”jag skall göra dig lycklig”. Du förstår – jag skall vara ärlig – jag är försiktig med kvinnor. - Nonsens! Sade kvinnan, vars brasiliansk-kinesiska uppenbarelse stod darrande framför mig, och hon tog snabbt min ena hand och lade den på sitt vänstra bröst. Jag tog bort handen, och sade: - Du är helt enkelt mitt problem. - Nonsens. sade hon med en papegojas envishet men tycktes ändå acceptera definitionen. Ty hon gick och satte sig i soffan vid öppna spisen och tog upp en bok (Robinson Crusoe).I en fåtölj intill satt Elena och sov med öppen mun. Den dövstummas små vita tänder stod i bjärt kontrast mot den skära tungan, som då och då rörde sig i korrespondens till drömtankarna. Pramalan plutade med läpparna och serverade mig en whisky och så satte vi på radion. Någon TV fanns inte på slottet. Efter de vedervärdiga nyheterna, som lästes med triumfartat tonfall, stängde vi av och satt sen och småpratade som om allt var som vanligt. Baruda var dock sannerligen inte glad utan påpekade sporadiskt: - Ja, lycklig är man ju inte….. och blir det väl inte heller …. Då sade jag åt Pramalan att denne följande dag skulle starta skolundervisning i slottssalen och att denna skulle innefatta ekonomisk historia, botanik och filosofi. Det nödvändigaste alltså. Denna samtyckte okoncentrerat.
- Så får Elena sluta upp med sitt dövstummande!!!! Sa jag så högt att densamma vaknade med ett ryck och sa: - - Va?! - - Ja, just det, ditt lilla trääpple! Nu skall du börja skolan! - Den lilla – hon var 17 år, det hade Elim sagt på min torra förfrågan – började gråta. Själv var jag dock ganska nöjd med att nu ha börjat bryta ner försvar på försvar ( och även vissa anfall ) hos mina undersåtar utan att för den skull göra dem ila så värst. Jag fick ett symboliskt beröm av den klipske Elim i form av en Havannacigarr, som han trollade fram ur en låda, där den uppenbarligen hade legat. Bolmande på cigarren gick jag – nöjd med mig själv – fram till Steinwayflygeln, satte mig, skruvade upp stolsitsen och slog an för att framtvinga ett dundrande H-moll. Men – inte ett ljud kom från instrumentet då tangenterna inte gick att pressa ned. De hade gistnat och fastnat totalt. Bedrövad svor jag på mitt hemlands tungomål och skrek sen: - Här arbetar man och arbetar man och aldrig aldrig blir det nån ordning! Då – bara som för att understryka detta faktum – blottade Elena sin högra axel med ett skälmskt leende. - Sluta upp med det där! Sa jag. Och fortsatte: - Gå nu upp till era respektive rum allihop! Jag stannar här hos vargarna! Dessa låg i grupp vid brasan och sov, som vanligt proppmätta av höns. Alla de tillsagda lomade iväg uppför stentrappan, vars trappsteg var ovanligt höga, och tröstad av att man här i alla fall då och då lydde order gick jag så och ställde mig vid ett av de nytvättade fönstren och stirrade ut i natten över det glimmande havet. Bakom mig i den skumma salen suckade Grå djupt och när nu klockan i slottstornet slog tolv tunga slag gick jag själv upp till mitt eget brungrålliga kontor – med några hyllor belamrade med fula terrakottagubbar - för att lägga mig där till vila för natten. Något sovrum hade man inte hittat åt mig.

Kapitel 4.

Jag skaffar enkelt en enkelsäng

Jag sov länge på min skinnklädda dyscha och var alldeles stel i kroppen när jag vaknade. Jag måste se till att få ett sovrum. Det måtte väl finnas massor. Jag hade ännu inte gått husesyn, skam till sägandes. Jag tänkte sällan på diamanten. Kanske skulle jag komma att glömma bort den. När jag haltade ner för trappan, fortfarande iklädd den rödfodrade kostymen jag ärvt av stackars Belfrage ( jag förmodade nämligen att denne inte överlevt flykten … ) hörde jag redan en mässande stämma med Pramalans karaktäristiska talfel ( oegentligt r ) genomgå ekonomins grunder. Invändningar haglade från de två eleverna, Baruda och Elena. - Är 5 verkligen ett tal? hördes från Elena. - - Ja, det följer på 6. sade Pramalan upphöjt. - Jaja. 5 procent.... sade Baruda. Det är väl enkelt. Snabbt berömde jag dem för att de nu gjorde något för sin framtid. - Är han bra? frågade jag den lilla, före detta döva. - Pramalan är alltid duktig. sade Elena med en röst som förvånade mig, förmodligen för att den s.a.s. var ny. - Det är utmärkt. Men jag måste störa. Nu vill jag gärna ha ett sovrum ... Tjänaren suckade, slog samman sina smala händer i det att han slöt ögonen. - Det var allt för idag, mina damer. Jag har tyvärr annat att göra. Pramalan och jag gick igenom övervåningens rum och jag fann till min förtvivlan att de var fyllda med hobbyartiklar, pingpongbord, damkläder, gamla fartygsmodeller i trä, ett tomt akvarium för tumlare, ett rum fullt av cyklar o.s.v. i det oändliga. - Men finns det då inga sängar. Å jo, i tornen. sa Pramalan. Och så gick vi till ett trapphus till ett av de två obebodda tornen. Vi gick upp en våning och där i det nordvästra tornet fanns ett ljust vitrappat rum med säng och bord och en utsikt som hette duga. Man såg kastellön och man såg ett underbart hav som tycktes ändlöst. Det sammansmälte långt borta med en himmel, som för ögonblicket var beströdd med små droppar som av kattguld. - Detta tar jag. sa jag. - Det är lite avsides. Ni blir ensam. sade Pramalan. - Det är vänligt att änka så, men jag har också en rygg. En rygg, Pramalan, som behöver vila. Jag behåller ju kontoret. Alla utom jag var missnöjda med att jag ville ha det bekvämt. Det var som om till och med den kloke Elim, som hjälpte mig bära en del böcker till tornet, tyckte att en greves främsta plikt var arbete. - Vad skall ni göra här då? undrade Elim. I ensamheten? - Det var då fan. Har det gått troll i er allihop!!! Jag vill väl ha det bra!? - Jojo. Men Belfrage.... Jag avbröt Elim med en svidande salva: - Inte ett ord om några D-jädra Belfragar. Det är jag som är greve! Efter detta nämndes inte namnet utan kringgicks. När allt nu var ordnat satte jag mig vid mitt rumsbord, hade tråkigt och såg ut över Stilla Havet. Jag öppnade fönstret för att höra havets svall. Det hördes lite. Så satt jag där. Jag hade nog suttit i en timme och ena benet hade nästan somnat när en knackning på dörren gjorde slut på denna en av tillvarons mer tidlösa pauser. - Kom in! Det var , ja gissa! Ja, Baruda så klart. Hon steg in och satte sig objuden på sängkanten, medan jag ju satt vid bordet intill fönstret. Ljuset föll vackert på hennes solbrända hy, och jag betraktade henne precis som hon ville. Det enda orosmolnet i min värld fanns inne i slottet och hette just Baruda. Det föll mig ett ögonblick in att mörda henne, men jag insåg det fruktansvärda i samma stund och frågade istället hur hon mådde ( i hopp om att hon mådde bra ). - Jo tack. - Nå? - Behöver jag säga det? - ja. - Får jag stanna? - Vad? - Här. I rummet? - Nej. - Skall jag gå? - Ja. - Fy. sade hon när hon reste sig. Ni är allihop lika dana... falska.... Jag hade fruktat detta. Och nu övervägde jag inte något mord, men väl att införa segregering i slottet. Män för sig och kvinnor för sig. Fast det hade ju inte gått... - Jag vill inte ha nån relation. sade jag. Med nån. Baruda lämnade rummet högröd i ansiktet och själv var jag genomsvett. När jag såg ut genom fönstret upptäckte jag en cyklon på väg mot ön. Jag rusade ut, rusade fel och hamnade i ett litet tornrum där man förvarade apskelett. Det var väl den där B-f- s hobby. Att samla apskelett och terrakotta och spela pingis. Jag hade inte tid med hobbies, jag. Ut ur rummet och snart var jag nere i salen . Cyklonen drog över utan at så mycket som nudda ön och det blev kväll igen. Jag förstod att cyklonen varit ett auspicium. Ett tecken. Man hade – som Storstarotsken skulle sagt – försökt att varna mig …. Men jag har aldrig låtit varna mig. Tvärtom: jag blir upprymd av hemska tecken och fruktansvärda spådomar. Det må vara en svaghet, men det tillhör min natur. Jag satt i mitt rum och hade tråkigt. Bläddrade i Auers aktieportfölj. Jag insåg att den var illa skött . Mina två tjänare hade ju alls inte tid att med de dåliga kommunikationerna ordna med förvaltningen av förmögenheten. Då hörde jag fotsteg och insåg att allt var fåfängt …..vad gällde detta med kvinnan. Ty det var hon. Vi var i mitt ensligt belägna tornrum, och där tillbringade vi så natten. Hon var nöjd. Vid ett tillfälle låg vi nakna och flämtade och hon frågade med kattlik röst: - Det var detta du ville. Det är detta som är det bästa. Min egen greve …. - Jaja. erkände jag och försökte att lekfullt dra henne i håret. - Vad gör du? Så olika människor kan vara!. ----

Kapitel 5.

Kaptenen är alltid ensam

Morgonen därpå visste alla om det. Jag gick ut på en promenad på denna , den tredje dagens morgon. I släptåg hade jag Gråast, den äldsta vargen, varghonan, som väl tyckte att jag behövde beskydd….. Mitt läge var nu försvagat p.g.a. Barudas seger och antingen väntade jag på att något oväntat skulle hända, enl. doktrinen som har anor från Aristoteles mindre kända sentens:” Det är sannolikt att det osannolika någon gång inträffar.” eller så gör jag något oväntat själv. Då kom jag på mig med att stå och gräva med foten i det svarta vulkaniska gruset vid sidan av min gångväg , alldeles intill en rododendron och en stele , med inskriften: ”Till alla som slänger en sten.”. Min tå blev härvid vrickad och jag var tvungen att haltande, med hjälp av gående på häl ta mig hem igen. Jag var dömd till länsstolen. Och vad hade man där att göra om inte för att tänka över varför man satt där man satt. Elim serverade varmt the´. - Varför i all sin dar lyder ni just mig ? frågade jag, ur balans och trött som jag var. - Det finns säkert en anledning. Svarade Elim. - Vad menar du med det? - Ja, att det kanske finns fler. - Va? - Anledningar. Nu knirkade jag till i stolen av häpnad. Här krånglade man till det. - Nu vill jag höra hur du menar, käre Elim. ( Jag lade till vänligheten i manipulativt syfte, vilket Elim genast märkte.) - Ja, jag finner ju praktiskt att lyda er, men varifrån idén kommer , det vet jag inte. - Nähä. Sa jag. – Så ni vet inte varför ni gör som ni gör? - Nja, dels ,dels. Nu funderade jag ett tag. Pysslade med gojan som låg i sin kartong och tittade ömsom på den ena ömsom på den andre. Som av roat intresse, eller inte…. - Säg, Elim. Kan ni inte fråga mig något som ni vill veta lika hett som jag ? - Jo, men ta inte illa upp! - Nä, fråga på! Jag ber om det. - Varför tillåter ni er att bestämma här? Nu var det verkligen illa att jag hade skadat min tå och hamnat i länsstolen. Varför i helvete skulle man tänka så mycket. Det är inte fantasin som styr tanken, det är möjligheterna. Och när de senare är begränsade, då rinner tydligen frågorna till på det mest konstiga vis. Jag bad nu Elim att öppna kontorsfönstret för att släppa in lite sommarvärme in i slottet. Utanför kvittrade en sparvhök. - Jag bestämmer naturligtvis för att ni vill det! - Nja. Sade Elim. Och fortsatte: - Vad är hönan och vad är ägget? Nu tittade Elena in med några klenetter. Hon sjöng lågt: ”Oh, what a wonderful morning….” En sån dum sång! - Nä, detta går inte! Sa jag. ( Och det var ju uppenbart att Elenas handling hade avgjort det hela.) Nu skall vi inte grubbla utan ta saken i egna händer. Jag är inte intresserad av småsaker. Den som inte tänker ”en gros” kommer aldrig framåt! - Men ni kan väl svara! Insisterade Elim, oförskämt. Pramalan skulle aldrig sagt så. Pramalan var mer en omtänksam typ. Elim var näsvis och klok… - Jag tar mig rätten, där ingen annan tar sig rätten. Vill du kanske ta över, Elim? - Nej , nej, på inte sätt. Hur skulle jag kunna det? - Ja, varför inte. Du som är så klok? - Nej, jag skulle aldrig kunna försvara det valet inför mig själv. sade Elim och vände på klacken och lämnade mig med Elena och gojan. Jag satt som förlamad. Vinden rörde om lite bland pappren på bordet. Gojan muttrade och Elena lallade. - Vad talar ni om, herr Greve? frågade Elena. Jag såg på flickebarnet. Vad skulle bli av henne. Skulle hon bli lycklig, lyckligare än jag. Vad skulle hennes lycka bli…..? - Asch, strunt och politik. Elena stödde sig med båda händerna mot bordskanten och såg mig i ögonen och frågade: - Kan jag inte få en hund? Jag svarade undvikande på detta och bad sedan att hon skulle leda mig ned till slottssalen. ”Kaptenen är alltid ensam.” tänkte jag då vi långsamt tog oss ner för trappan. Pramalan höll på att laga flygeln. Det var trevligt med en praktisk person. Baruda oroade sig för sina föräldrar: - De är så svaga. sade hon sorgset. Så klena så.. Jag skämdes över att inte ha besökt dem. - Vet de vem som är greve? - Javisst, det är klart. Jag har sagt att det är Ivan den förskräcklige. Hon log. Jag avvisade hennes leende. - Ja, idag blir en rolig dag. sa jag ut i luften. - Att laga en Steinway, sade Pramalan, är inte det lättaste. Med en smäll lossnade just en tangent och flög i en både över rummet och landade på Grå, som ryckte till och förvånat betraktade Pramalan. Denne ursäktade sig inför vargen, som då åter slöt ögonen. - Tänk om jag är med barn! sade Baruda plötsligt. Hon hade faktiskt en egenartad förmåga att tänka mest på sig och de sina. Elim smög tyst i gallerierna och iakttog en obehaglig tystnad. Men Elena började gymnastisera på golvet. Hon hjulade fram och tillbaka. - Nu är det väl dags för lektion, Pramalan? Sade jag.. - Det är Elim som har hand om filosofin. svarade denne. - Jaha. Elim! Filosofi! Elim masade sig fram till soffgruppen och satte sig i en blå fåtölj. - Ja. sade han. Då börjar vi. Vi börjar med Sokrates. - Varför det? undrade Elena klokt. ( Så klokt man nu kan undra. ) - Ja, det är arbiträrt. - Va? undrade Elena. - Vi måste ju börja nånstans. Och Sokrates är väldigt bra, eftersom han är dubbel. - Dubbel? undrade Baruda, tvekande men ändå inträngande på något sätt. När jag märkte att det filosofiska samtalet startat ( med undran ) smög jag mig långsamt, om än med svårighet, ut ur slottet och satte mig i en av de portugisiska solstolarna. Det gladde mig att jag svettades. Den som svettas, den lever. Över mitt huvud utkämpades en strid mellan en kondor och en sparvhök. Jag iakttog de olika metoder som antagonisterna använde. Det visade sig att kondoren använde sin tyngd mot sparvhökens kvickhet. Jag såg det som ett tecken (!) att kondoren vann genom att helt enkelt trycka till sparvhöken till marken i ett 50 meter långt nedtryck. Jag applåderade och sparvhöken … den dog. Sen måtte jag ha somnat. Jag var psykiskt uttröttad. Jag märkte inte att Pramalan lade en filt över mina ben och stoppade om mig. Jag såg inte hans ansikte. Jag var inte där. Jag sov i min drömfantasi och där red jag på en stor noshörning i Niger.

Kapitel 6.

En oväntad vändning

Följande dag var handelsdag. Medved Ivgenij Jenisej skulle komma med sin ombyggda svarta fiskebåt med matvaror och post. Jag bjöd upp denne handlare till slottet när han anlänt. Väl på mitt kontor låste jag dörren, bjöd på en cigarr, och lutade mig mot honom,så att jag kände doften av hans skägg, och frågade viskande: - Vad skall ni ha för att ta mig från ön ? Den gamle fiskargubben betraktade mig med sina små plirande ögon och blåste sen ut ett moln av rök och sade så: - Ni är änna dum. Här e världen ände. Och vart ska ni då ? Bryskt sade jag:
- Jag betalar. - Jag tar inte passagerare. - Fan också !
Jag insåg gubbens makt och min vanmakt. Dessutom var ju hans upplysning – eller vad det nu var – ganska intressant. Detta var världens ände. Följaktligen sade jag åt gubben att påföljande onsdag medföra en liten hund. En lugn liten valp. Något prickigt. Han avseglade och vi packade sen alla upp hans varor. Speciellt roligt var det med veckotidningarna. Ty här var ont om bilder på ön. Nu märkte jag dock att Elim och Pramalan allvarligt talades vid en bit bort. Hade månne Jenisej avslöjat min vilja att lämna ön ? Jag satt inne i salssoffan med Elle då de två tjänarna trädde in med var sin pistol i händerna och med ett par handbojor. Så nu var det roliga slut. Jag hade gjort något dumt. Något himla dumt. Jag skämdes inför mig själv när jag sträckte fram händerna och jag slutade svettas. Man satte mig djupt nere i källaren i ett valv bakom galler. Det behövdes inga ord. Allt var fullständigt självklart. Men jag hade inte väl installerat mig i den fuktiga cellen förrän min nyfikenhet fick upp ögonen. Vem, tänkte jag, skulle nu bli greve? Jag kunde nerifrån mitt källarhål höra hur diskussionens vågor gick höga uppe i slottssalen. Jag ställde om några terrakottafigurer så att de bildade en hörlur och kunde så höra valet: - Elena är vald till vår Grevinna! hörde jag Elim säga med skarp radikal röst. Barnet. Dom hade valt barnet. Som om det var en lösning. Dessa idioter på två ben. De skulle få se, och jag skulle få se. Men det skulle ge mig en chans. Särskilt när hunden kom! Nu gick dagarna långsamt och jag frös och svalt medan man däruppe hade lagat flygeln och börjat spela något ohyggligt på flygeln. Dum musik. Om inte annat skulle den s.k. musiken ta död på mig. Pramalan kom med mat. Han grät då och då och bad om ursäkt men sade att det fanns ju gränser. ( Han menade inte att vara rolig.) Så hade läget på Auer förändrats. En annan dag hörde jag också att de båda gamla nu dött och begravts vid stelen. Jag hade inget fönster och min begäran om att få åtminstone gojan som sällskap avslogs av slottsinvånarna. En annan dag kom Elena och visade valpen. En liten prickig valp som hon kallade Tomten. Så kallade man väl ingen hund! - Säg Elena, du förlåter väl mig? - Det kan man väl göra om hundra år. sa hon med ett litet leende och sprang iväg upp för att leka med Tomten, - den lilla söta grevinnan. Jag tänkte, att om jag hängde mig nu, skulle väl historien ta slut. Men som jag inte var säker på detta, så hängde jag mig inte. Inte än i alla fall……, tänkte jag. Svagt.

Kapitel 7.

Fångliv

Klockan var sju på morgonen den tredje februari då Baruda kom ner till cellen. Med sig hade hon ett bylte. Hon visade fram det och sa: - Här är ditt barn!
Jag flämtade till. - Det var djäveln! sa jag. - Jo du. log Baruda.
- Vad är det? Vad blev det? - En flicka! - Jaha. sa jag missnöjt. - Hade du blivit nöjdare med en pojke , frågade Baruda, som såg mitt missnöje. - Nä, jag sitter ju här o dör. Sa jag. - Ja, jag vet. Vargarna saknar dig så mycket. - Gör dom? Sa jag glatt. - Ja, dom gnyr o gnäller o får gå på Leponex och Trifanol och Nembutal och Albyl. - Har ni skaffat apotek? frågade jag hjärtlöst. - - Äh, vi låtsas. Sa Baruda. Allt e klenettsmet. Men vi lägger det i burkar och skriver små etiketter. - Jaha. sa jag , påmind om att jag egentligen inte förlorat så mycket där jag satt. Var jag dum, så var dom i alla fall galna. - Men det var ju roligt med barnet i alla fall . sa jag. - Ja, hon blir väl grevinna med tiden. - Grevinna ! Skall det vara något? - Vet du vad du är? Skrek Baruda. Vet du hur du är???? - Nä. - En dum, fånig snobb , en SNOBB, som sitter på cell! Jag tackade för upplysningen och frågade sen. - Skall barnet heta Tomtemor? - Nä, Greta-Lisa. - Jaha. När Baruda gått satt jag på min brits insvept i en filt och tänkte. Möjligheterna skapade mina tankar. Plötsligt fann jag att jag grät av lycka. Jag hade fått ett barn. Greta-Lisa…..

Kapitel 8.

Fri igen

Framåt vårkanten släpptes jag ut. Sittande i en av solstolarna, gnidande mina svartnade fötter för att försöka få igång blodcirkulationen, ropade jag glatt mot tärnorna som svävade i det blå: ”Quelle est l´ímportance de la democratie ?”. Jag såg mig sen, sittande där i stolen, blek och gråhårig, omkring och fann att Elena verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Massor av plantor och buskar och träd tycktes ha importerats från det närbelägna China, och stående i träpottor var det nu veritabel skog kring slottet. Pramalan log och Elim kom fram – allvarligare och liksom lite smalare ( lite lik Nicola Machiavelli på sin tid … ) nu än förr – och välkomnade mig med ett glas Pommac. Elena själv skred omkring med parasoll och beskådade sin lustträdgård med en kanariefågel i hand. Greta-Lisa låg i en liten ynklig barnvagn och vände bort huvudet när jag hälsade på henne. Även hon tycktes – så liten hon nu än var (eller kanske just därför ) – förakta mig. Jojo. sa jag ….., och upptäckte att min röst blivit svag och inget att räkna med.
- Ni får bo i Kastellet! Sa Elena glatt. Så gick hon för att rådgöra med Jenisej, som just var där, om nästa inköp av buskar.
Pramalan eskorterade mig i båt till kastellet, som , enligt vad han sade, hade övergivits av amerikanarna. Vargarna – som var i fin form – följde med mig till min nya exil. ( Min papegoja var försvunnen. ) Dom var gladast av alla att se mig. Gråast såg dock bekymrat på mig när hon trodde att jag inte märkte det och lade huvudet på sned och fällde ena örat. Pramalan berättade under färden på vågorna om läget på slottet, ovanifrån, så att säga. Elena hade visat sig vara den mest perfekta grevinna och ”sannerligen” vuxit i skorna. Hon hade satt sig in i affärerna och styrt och ställt och satt ( den nu tjocka ) Baruda på plats och Elim och Pramalan också. Det var inte bara trädgård hon ordnat. Nej, nu var finanserna överlämnade till Jenisej, som skötte placeringarna i Hong Kong via Vladivostok. Ja, som jag nu var en föredetting ( Pramalan kallade mig dock alltjämt ”Greve”; en gång greve, alltid greve …. ) var jag nöjd med att få kastellet, och att där få göra vad som nu kunde göras där. Vi var framme efter en timme och jag steg iland, medförande en säck med mat och kläder och lite vargmat. Så steg vi fyra kastellare iland och Pramalan vände om och i den begynnande kvällningen såg jag honom gunga bort mot den svarta ön i öster. Så gick jag upp mot det runda kastellet, där allt i och för sig var mörkt om man bortsåg från de röda solblänk som den neråtgående solen här och där sågs som reflexer i de små fönstren. Nyckeln låg utanför, mitt på trappan. En sån humor! Jag låste upp, gick in och famlade mig fram till en gammal fotogenlampa, som jag lyckades tända. Och oj, vad man hade lämnat kvar. Här fanns det surplus så det förslog. Gamla trasiga radarapparater, radior, vapen, ammunition, bildelar, båtdelar, cyklar, kastruller, simfötter, garn, salt och socker och en enorm hög med veckotidningar. På väggarna lyste det av skönhet. Playboyaffisherna satt på rad. Jag lät dem sitta. För all del. Sen lagade jag mat åt mig och djuren och gick sen till vila på en stor skinnsoffa, som sett bättre dar. Sedan jag rökt en Pall Mall lade jag mig på rätt sida och somnade – lugn och glad över att fötterna kändes okey igen. Och också de tre fyrbenta djuren sov. Ja, alltid en fröjd, den, att kunna sova!

Kapitel 9.

Kastell för en dag.

Morgonen därpå var en fin morgon, med ett lätt dis som svepte in den lilla än i ett behagligt töcken, som gjorde det lätt att änka. Utanför kastellet fanns en långbänk av redwood ( solitt tungt trä från Australien ) och där satte jag mig och kasta en blick mot huvudön (Auer ) medan jag funderade på mina närmaste planer, vilka var ganska vaga. Snart beslutade jag mig dock för att försöka gräva en tunnel till Kina. Det var ett lika realistisk företag som alla andra i min situation, om ni förstår vad jag menar. Jag tog således tag i en skovel av amerikansk kvalitet och började gräva på ett ställe jag tyckte passade. De skulle bli ett enormt arbete. Men jag har aldrig tvekat när det gäller sådant. Jag hade inte väl grävt i femminuter åt sydväst ( där Kina låg ) då hålet öppnade sig och en smärt kines i enkla kläder kröp fram med en liten kinesisk spade av enkel sort. Så! Det hade varit fler med planer här i världen - Kinesen visade sig ungefär heta Chen ( eller Then eller Schen ) och denne var nu hjärtlighen välkommen. Bara efter en kort stund kastade sig dock Chen på marken i förtvivlan, och jag kunde av hans gester och pekanden och gråt förstå att denne grävt fel, att han önskat komma någon annan stans än till kastellön. Detta var bedrövligt. Jag utfodrade honom med lite torkad kyckling, något som han uppskattade , trots felgrävningen. Eller på grund av denna. Vi satt så och smågestikulerade åt varann , när jag – under förvåning - kom på att om nu Chen kommit hela vägen från Kina ( vilket jag antog ), så borde jag lätt kunna krypa iväg åt andra hållet och snart dyka upp i Kina, alltså vara på kontinenten, och kunna bege mig varthelst jag ville: till Paris, till Berlin, ja till Konstantinopel….. Jag bad alltså Chen ta hand om Grå, Gråare och Gråast och tillverkade i all hast ett par knäskydd och begav mig sen ner i tunneln. Chen vinkade till mig orolig och upprepade några varningens ord, som jag naturligtvis inte förstod, då mandarin inte är min starka sida. ( Jag skrattade tyst för mig själv när jag tänkte på vad Pramalan skulle säga när han mötte en vilt främmande kines istället för mig vid nästa besök …. ) Väl nere i tunneln var det lätt att krypa. Jag kröp och kröp och här och där hade Chen lagt upp förråd med franskbröd och apelsiner, så jag tog mig vidare och vidare västerut, och tänkte att jag borde – återigen mellan tummen och pekfingret – vara i Beijing om tre veckor. Första natten sov jag i ett litet krypin längs tunneln, där Chen ristat numret 66 på väggen - med arabiska siffror - , vilket jag såg i skenet från min ficklampa. Alltså hade jag 66 dygn ( längre än tre veckor, tycktes det … ) på mig att nå friheten, ungefär…. Och vad var icke frihet, vad var icke kontinenten, mot det hemska livet i fängelsehålan på Auer. Månntro att filosofen ( jag ) var på väg ut i världen från ”fel” håll. Fri, fri, fri….. Kapitel 10. Tunnelliv. När jag blivit van att krypa, så trivdes jag ganska bra med det. Det var ganska varmt, men luften i tunneln tycktes i alla fall vara syrerik ty jag kröp ju. Rätt vad det var passerade jag en liten dörr av trä. Kanske alltså gjord av Chen i något anfall av storhetsvansinne eller så. Eller: kanske han inte grävt ensam? Ty på dörren fanns en skylt: ” Navet kring vilket tillvaron snurrar.” Det hördes bakom dörren även ett litet gnissel, så det tycktes ju stämma det hela. Nu hade jag varken tid eller lust att bese navet och dörren var dessutom låst, ty jag kände i alla fall på vredet.(”Se uppför dårarna!”) Så fortsatte jag. Vid matställena åt jag franskbröd och apelsiner, - ibland en grön equinox - något som fick min mage att ha det lite jobbigt. Jag räknade omsorgsfullt dagarna och jämförde med siffror på väggarna. En vacker dag ( med tunnellivsmått mätt ) såg jag ett ljus i tunneln. Och jag hastade uppåt. Där trädde jag så ut, - men till vad? En mycket, mycket liten ö tonade fram mitt i det bländande ljuset. Som jag knappt kunde se av allt ljus, så trodde jag att jag hade fel. Men nej då. Chen hade kommit från en annan ö. Därav hans förtvivlan! Och själv började jag så smått att misstänka att mina äventyr inte var av någon vanlig sort. Men jag ville inte beklaga mig …..

Kapitel 11.

Evangeline

Inte var det med stora förhoppningar jag nu bländad famlade mig ut från tunneln, då ljuset plötsligt skymdes av en gestalt och det dröjde inte länge förrän jag såg att det var en kvinna, den vackraste som jorden skapat. Hon log och tog min ena hand och ledde mig till ett litet hus. Undertiden observerade jag dels att ön var mindre än jag trott, ungefär som en holme, samt att kvinnan faktiskt var löjligt naken. Väl i huset tog hon på sig en liten svart elegant klänning och presenterade sig som Evangeline Prado. Det var ju lustligt tänkte jag och frågade efter ett glas vatten. Och brunn fanns naturligtvis, så Evangeline ut med spann och hivade upp klart kallt vatten. Jag tog en slurk och hällde sen resten över mig. En del av dammet som täckte mig från topp till tå försvann, och Evangeline sade med perfekt Londonaccent: ”Men ni är ju stilig!” Jag skrattade gott åt detta skämt och sneglade på henne. Hon hade ett brett ansikte. Ja, hon förtjänar faktiskt en beskrivning ( något som Baruda definitivt inte gjorde. En människa som förenade endast två egenskaper, att vara elak och att vara ointressant förtjänar ingen yttre beskrivning…..) .Evangelines ansikte var brett, hennes hy hade en gulaktig ton, som av en lätt hepatit, och hennes stora ögon var brett satta och alldeles blanksvarta, så att man inte kunde skilja pupillen från irisen. Läpparna var fylliga och röda och lätt särade. Hon log. Hennes hår var ljusbeige. Hennes längd 180 cm vid pass. (Jag är 186 ). Hon hade ett lojt sätt, men utstrålade vänlighet och liksom en fråga: ”Vad kan jag hjälpa till med.” Vinden rufsade i hennes hår och den gulbleka hyn tycktes något matt och uppfordrade till en smekning som ”det är nog inte så farligt!”, ty hon såg ju lite sjuk ut, fast hon nog inte var det. När hon talade och skrattade såg jag att hennes hörntänder var ovanligt stora, ungefär som dem Gråast hade haft, men jag blev inte rädd precis. - Jaha. sa jag, ”Vad heter denna ön då?” - Ja, inte vet jag! hon skrattade till. - Vad är det. - Ni har inga byxor! - Jag tog tag i en sjal som låg på ett litet vitt skrangligt bord vid hennes lilla stenhus och skylde mig med den. - Så där då! - Ja, tack! - Är ni ensam här? - Jo. - Jaha. - Hur kom ni hit då? - Åh, det är en lång historia. - Då tar vi den senare. Finns det någon båt? Är det långt till Kina? Är det möjligen så att ni känner till en kines , som säger sig heta Chen ? - Nej. Nej. Nja. - Jaha. Ni tycks ha ordning i skallen. Hon log - Får jag fråga vad ni heter? - Peter Brown. Ljög jag. ”Och ni?” - Evangeline Prado sa jag ju…… - Javisst. Det är detta med byxorna. Dom måtte ha åkt av när jag kröp. - Jaha. - Säg , har vi setts förr? - Det tror jag inte. Här avstannade samtalet. Jag blev sorgsen, och plötsligt hade jag en egendomlig känsla av att detta här var verkligt och att mitt tidigare liv varit präglat av tidigare generationers värderingar, hopp och minnen. Som om mina föräldrar och släktingar hade präntat in i mig att deras liv var viktigare och riktigare än mitt, men att jag nu äntligen hade skakat av mig denna uppfattning och bestämt mig (eller vad det var ) för att detta var det viktiga. Det var som om hennes gulbleka hy intalade mig att det var hennes hy som var nuet och älskansvärd. - Å, vad jag är förvirrad, sa jag och satte mig ner på marken, som var täckt av torrt gräs. Här sprang inte en enda höna. - Åh, vill ni ha mer vatten? - Nä, men en korv…. - Korvar har jag inte, men lite stekt fisk…. - Utmärkt! Vad är det för sort? Hon såg på mig och det spelade i hennes ögon och jag såg hur brösten darrade. - Spelar det verkligen nån roll? - Nä, inte alls. - Nä då så. Sa hon och gungade iväg efter fisken. Jag hade nu allt sjå i världen med att behålla känslan av det viktiga i det jag gjorde. Sålunda tänkte jag efter och ropade snabbt: - Och en whisky!!!!! Hon vände sig om och stod så , betraktande en smutsig man i sjal med halvlångt skägg och håret stripigt och blött. - På denna ön finns inte en droppe, Peter Brown! ( Jag visste att hon genomskådat min lögn. Det hörs ibland när man hittar på namn åt sig….)

Kapitel 12.

Ödlan.

Vid tvåtiden på natten vaknade jag liggande på gräset utanför Evangelines hus. Uppenbart var att jag ätit fisken, blivit trött ( inte konstigt ) och somnat. Några filtar hade blivit lagda över mig. Och nu var jag alltså vaken. Det var en blåsvart himmel med inslag av grönt. Ett litet ljud vid sidan av mig ( norrom ) varskodde mig om att jag kanske inte var ensam i natten. Nej, det var en liten ödla vaken också. I månskenet – ty månen sken – såg jag att den var grön med taggar på. Kanske att den var 12 cm lång. Om man inte räknar svansen, som var lika lång. Och taggarna var inte precis små, dom heller. Det var alltså ett djur att räkan med. Och märkligt var att den då och då liksom nickade. Det måtte vara opraktiskt för en ödla, som ju skall hålla sig stilla och smälta in i eventuellt gräs och sådant, men här hade tydligen evuloltionen spelat et spratt. Ty den nickade ungefär två gånger i minuten. - Hörru Nicklas! Sa jag, - som trots allt jag varit med om inte hade förlorat mitt goda humör; kanske var det genetiskt, - min var lär ha varit en glad filur ( ”vixit dum vixit lactus”) – och jag såg hur ödlan med glädje mötte min blick. - --- Du Nicklas, här e jag nu och jag måste säga att jag är förundrad över hur lätt jag känner mig i själen. Som om jag fått en helt annan syn på min uppväxt i Prexezla. Tänk bara dessa helger, jular och semestrar, då hela släkten var samman och åt och spelade kort. Ja, när jag tänker på det, så var det som om man alltid med största iver samlades i Prexezla varje ledig dag, just för att bara spela något himla kortspel. Ty inte talade man om något. Kanske att barnen hade vuxit och så, men kortspelet var väl just det som alla väntade på, och när det väl spelades, då log man, tittade sina kort och iakttog en nöjd ( eller missnöjd ) tystnad. Den lilla ödlan nickade. Jag tog tag i en av dess fötter och såg och kände att den hade simhud mellan tårna. Så den var förmodligen på väg över haven, den lilla, tänkte jag och släppte foten, vilket ödlan tycktes mäkta glad över, ty den vek taggarna bakåt och gäspade. - Ja, alltså, vad var det nu för liv man hade i Prexezla? Vad var det, kortspel och kyrkobesök, och ingen var religiös heller, (utom tant Olga )…. Och vad var det för meningslöst att söka varna mig för att lämna något meningslöst, som den gamla storstarotsken hade gjort, - ”Akta dig, du kommer att dö av ensamhet! Du kommer att få vara sjuk ensam. Du kommer att ligga död i en skräphög när den tiden kommer ….” Jamen, för tusen helsike, hellre det, än att sitta o spela kort med Fastrar och mina idiotiska kusiner, som ju alla så lätt räknade ut var korten satt. ”Ah, Olga har hjärter två!” Ödlan nickade. - Istället har jag nu träffat en kvinna, gulgrå i hyn och med sävligt sätt. Här sneglade jag mot det lilla huset, som låg intill. Nedsläckt och med dörren låst. Lite rök singlade ur den långa skorstenen upp mot natthimlen och skingrades i brisen under månen. - Och än märkligare är väl att jag nu, när jag sitter här, liksom tycker att jag alltid suttit och talat med dig, min lilla ödla, och att det är det naturligaste i världen och det bästa också. Att jag känner mig nöjd, ung och vacker, fast aningen smutsig efter allt detta krypande. Men, att jag känner det som om att jag bara levt rätlinjigt och att det var detta som var ”meningen”, att jag skulle träffa just dig, och att du skulle vara just ett sådant missfoster att du dessutom nickade stup i kvarten….. (Ödlan nickade inte.) Efter denna utläggning reste jag mig och gick fram till huset. Jag såg på dörrskylten, som var av blank mässing, att här bodde ”Evangeline Olsen”. Så praktiskt att veta att just i detta av alla en husen bodde E.O.! skrattade jag tyst och grep försiktigt i handtaget. Men det var alltså låst. Hon vet att värja sig, tänkte jag och återvände till ödlan. Denna satt och åt lite kvarglömd stekt fisk. - Ät du! sa jag. Sen satt jag bara där och njöt, hela natten igenom och kände hur livet kom åter i alla mina lemmar, och hur den syrerike havsluften fick mig att änka de mest vidunderliga tankar och komma ihåg de mest konstiga saker, mest från tidiga år. Ja, jag var som barn på nytt. Ödlan sov - med ett ben under sin lilla kropp.


Kapitel 13.

I hängmattan.

Ungefär klockan sju öppnades dörren. Det var utan tvivel ingen giraff, men väl Evangeline. Iklädd en vit tunn klänning och med kaffebricka med sig. - Hur har natten varit, Mr. Brown ? Jag stirrade på henne. Så suckade jag. Och sucken var så djup att jag tror att jag kunnat fylla seglen på en fullriggare till den grad att den med råge skulle tagit sig två distansminuter. Följaktligen kunde ingen annan slutsats dragas annat än att jag var djupt förälskad. Så hade då en av mina fastrars hetaste önskningar kommit att uppfyllas: ”Om du blott blir kär, så ordnar sig allt! Och kom ihåg, - om du inte blir kär, så ordnar sig ingenting! ” Jag betraktade föremålet för min dyrkan från topp till tå. Hon föreföll mig så stor, för stor för det lilla huset, för ön, för mig också. Men det spelade ingen roll. Jag fick väl känna mig liten då, liten och lycklig. Vem är icke i grund och botten liten inför ödet och lyckans växlingar ? När vi satt vi det skrangliga kaffebordet och vinden svepte omkring oss och i hennes hår, så sade jag: - Filosofi är faktiskt strunt. All filosofi är strunt. - Jaså. - Ja, men nödvändigt strunt. - Jaha. sa Evangeline, som om hon inte alls hörde på. Det tyckte jag inte om. Att min älskade inte alls lyssnade. - Vet du överhuvudtaget något alls om filosofi ? - Nja…., sa jag överrumplad. ( Nu rodnade jag.) ”Något har man väl lärt sig i Leningrad…..” Nu lutade hon sig närmre mig och sade med låg röst: - Prata inte nu. Bara VAR! Något chockad satt jag där med kaffet. Gammalt smakade det. För starkt var det. Hon hade inget kaffe och kunde inte laga det, och hon hade inget vett att inte servera dåligt kaffe. Men skit idet! Och jag skulle vara tyst. Jag reste mig för att söka efter ödlan, som varit betydligt vänligare. Men Evangeline drog ner mig på stolen. Så frågade hon: - Vart leder tunneln? - Jaha, sa jag. ”Så nu passar det att prata?” - Vart leder tunneln???? - Till kastellön, till Euer, helt nära Auer, varifrån man lätt kommer till Prexezla ! Hennes ögon var nu fästa någonstans fjärran i horisontlinjen. Hon sade långsamt. långsamt: - Jahaaaaa….. Jag tog mod till mig och sa: - Du är så vacker! - Jahaaaa…. (Hon var kvar vid förra ämnet.) - Jag vill kyssa dig ?! - Inte nu. Sen!... Evangeline reste sig och vandrade av och an längs husfasaden. (c:a 9 meter ). - Tror du att du kan krypa tillbaka till den där ön och sen komma med båt istället? Jag kan faktiskt, trots att jag försöker, inte minnas när jag grät sist, när jag hade gråtit sist innan jag nu brast ut i en flod av tårar, kastande mig på marken , bultande Moder Jord med mina nävar. - Djävlar, djävlar, djä…dj…ävlar! Ska….hall då allting ta….ha…..gas ifrån mig? Skall jag aldrig få ro och ly….hy ….cka ….. Evangeline gick in i huset och jag hörde låsvredet smälla till två gånger. - Jag DRÄNKER mig! Ropade jag mot huset. - Ja men gör det…, hördes Evangelines sorglösa stämma. - Kanske Chen kommer med en båt? Han satte en i sjön i alla fall. Sa jag halvhögt. Inget hördes. Plötsligt kom det dock musik från ett fönster på vinden. En vevgrammofon hade satt igång. En polonäs av Chopin. Det var – av allt att döma – just så här livet var. Just så här. På pricken. Jag gick och lade mig i hängmattan som var uppspänd mellan två tallar. Den lilla ödlan med simhud mellan tårna, Nicklas, höll jag i mina händer och sade till denna: - Just så här är livet. Mitt i det vill man bara dö! Sen låg jag där och såg molnen flyga förbi österut och alla tankar tog de med sig. Det var som om jag hade förlorat allt hopp. Min stora, stora skatt, mitt hopp, det flög där uppe, bort, bort…. Bort…… Ödlan slickade de salta tårarna från mina kinder och jag smekte den och sade: - Så, så, katten hänger i garnet…… Byssan lull, koka kittele…en full…. Det kommer tre fartyg på vååååågen….. Det gjorde det nu inte. Ingenting hände. Det var fullständigt meningslöst , utom möjligen polonäsen då. Den tog dock slut och avlöstes av den bekanta Humlans flykt.( Ett orkesterstycke.) Att det skulle ta ett sådant slut - på en holme i Stilla Havet ? Kärleken ville inte riktigt släppa. Jag sneglade mot huset. Kärleken. Kärleken. Jag var dessutom hungrig. Men nu skulle jag svälta ihjäl. Det var ett nobelt sätt att dö på. - Nu svälter vi! Sa jag till Nicklas, som nickade. Då kom Evangeline ut igen. - Jaja. Vi kommer väl aldrig härifrån då. Hon satte sig på marken och tände en cigarett som tycktes vara gjord av några lokala löv och brann med svart rök. - Men du kan väl inte begära att jag skall krypa hela vägen tillbaka. - Jag gjorde ju det. Just. - Jojo. - Vet du vad du är? ( Det var en av de frågor jag hatade mest. Denna fråga, som kvinnor kastade ur sig, när de fått vad de ville ha, eller när de inte fått det….) - Nej. - En ganska ynklig man. Jag vred mig i hängmattan. Nu skulle det bli förhör och utskällning. Jag skulle inte kunna svälta mig i fred ens. Här var lika bra att hoppa i. Eller gå och slå ihjäl den undersköna. - Jag vet det. - Du är inte mycket till karl du! - Nä. - Kan du inte gå och meta i alla fall? - Jojo. Jag reste mig, hämtade ett spö som stod vidväggen och gick till stranden och ut på en klippavsats och kastade i krok och sänke. Nu började jag förstå Starotsken. Mer och mer började jag inse, att den gamle vitskäggige prelaten hade haft rätt. Då, plötsligt, dök det upp ett segel vid horisonten i söder. Va? En skonert! En liten skonert? - Det kommer en båt! Skrek jag uppåt Evangelines. - Den passerar. Sade hon på sitt släpiga vis och blåste ut ett moln svart rök. Jag kastade spöet på klipporna och tog av byxorna och ställde mig att vinka med dem i handen. Och båten närmade sig, långsamt. Nu bad jag till Jungfru Maria och skrek högt: - HJÄÄÄÄÄÄLP! - Då kände jag ett par läppar nära min kind, och hörde Evangelines röst: - Vet du vem jag är? - Nä. Sa jag, utan att kunna tänka. - Lustan! Jag är lustan, och du är galen! Hela ön är lustan. Havet finns inte. Båten finns inte. Det finns ingen fisk. Det finns bara jag! Då for det som en yrsel i mig och jag befann mig åter i kastellet, liggande på soffan. Så man kan drömma! Av lusta…… Gråast slickade mig i ansiktet. Det var det jag trott var Evangelines kyss. - Fördömt! sa jag, lycklig som en ost.

Kapitel 14.

Ordning på torpet

Ensam med de tre tillgivna vargarna gick jag och stökade i kastellet – funderade på den osannolika drömmen, om den långa krypfärden och kinesen och Evangeline och allt. Drömmar är strunt.(?) Men nödvändiga,….skrattade jag ogenerat och gav Grå – den minsta krabaten - en kram. - Ibland, sa jag halvhögt, ”vet man inte var drömmar börjar och slutar.” Jag såg mig nu om i kastellet. Det var runt och som jag nämnt av rosa sandsten, och byggt i två plan med en liten oinredd vind, där man också hade en liten stjärnkikare monterad på en roterande platta och naturligtvis då en avlång lucka i taket, som även det gick att – med handkraft – veva runt 360 grader. I första våningen – den med playboyaffischerna – var en salig röra av möbler och alla dessa apparater. På den andra våningen var det mer som ett hem, fast något kasernlikt. Men där var mer ordning. Sju sovrum, ett kök och ett allrum. Alla väggar var vitrappade och det var rent och snyggt på andra våningen. Därnere luktade det lite jordkällare och man kunde se – och känna – en och annan loppa här och där. Ljus fanns elektriskt om man väl fick igång generatorn, något jag hade besvär med. Så det var mest ljusstumpar och fotogenlampor som fick stå för läsbelysningen. Ty ett litet bibliotek fanns bakom en skärm. Allt upptänkligt, mest på Engelska. Här fanns inga datorer, men en skrivmaskin. Och en packe A4. Så fann jag det lätt att skriva ner lite av vad jag upplevt. Och jag tänkte oavsett allt annat att skriva en drömbok. Ty jag var ännu inte riktigt vaken och drömmen spökade, (”spectered”….) - just som drömmar böra. Och det bästa sättet att komma underfund med sig själv, det är att ….skriva. Mina tankar var liksom fästa med ett osynligt rep till Auer. ( Mer än till Prexezla – trodde jag då … ) , och det sägs – bland filosofer – att man överhuvudtaget inte alls kan ha någon tanke i sitt huvud som inte är riktad till en person! Och här var det alltså – enligt denna gamla teori (från 1800-talet ) några stycken som kunde komma ifråga. Den gräsliga Dakota – eller vad hon nu hette ( jag förträngde likgiltigt hennes namn … ) eller Pramalan eller den osympatiske lismaren, den dolskt intelligente Elim, - svikaren …. Ja, ty lilla Lisa-Greta kunde man väl knappast ha i åtanke som implicit lyssnare. Och det är klart att primo: närheten och secundo: beroendet, spelade in. Hade Auer legat 500 mil från Theirs , - d.v.s. min nuvarande hemvist - så hade mina tankar styrts av min födelseort, Prexezla, som avgjort inte låg mer än tio mil bort….. och kanske hade jag tänkt tankar åt Starotsken till … eller till Olga , kusinerna och de andra, som ännu levde.( Båda mina föräldrar hade arbetat ihjäl sig.). Ty min fars släkt i Omsk kunde väl inte komma ifråga. Eller kunde den det? Ty den var ju så förnäm och fin ….. ? Jaja, hela teorin kunde vara fel också…… ---- Nu var det lunchtid och jag gick en tur på min lilla ö med en halv vetelimpa ( från Elenas odlingar? Eller möjligen kom den från Vladivostok …. ) i handen och åt, medan vargarna nafsade mig kärleksfullt och hungrigt i hälarna. Jag tänkte på min dröm och var helt förvånad över hur mycket den lärt mig. Och jag tackade marken och stenarna för att jag så väl kom ihåg den. Och att jag alltid kom ihåg mina drömmar, det var nog min stora begåvning, tänkte jag belåtet och gick in i mitt kastell igen vid tretiden, för att nu när det blivit lite ordning på torpet ( mig själv, alltså ) ta itu med något vettigt. Det skulle väl vara första gången, liksom, som det skedde…… Kapitel 15. Vetenskapligt arbete. Allt sedan mina ( Grigorijs ) tidiga år – efter ett fall uppifrån en gunghäst – hade jag lidit av en latent periodisk epilepsi. Med ”latent” menas att något ligger och lurar och när allt är frid och fröjd och som allra bäst och tycks ordna upp sig, då bryter något mycket dåligt in över det stackars objektet . Nu drabbar denna sjukdom ofta (oss) snillen men denna dag tycktes jag långt ifrån något anfall. Jag hade dock en benägenhet att tänka på fallandesjukan, vilket i sig var störande. Som jag antytt, så var det mig fjärran att tänka på att ligga på latsidan. Du milde! Jag hade nu rensat ut en del skräp från bottenvåningen.(Till och med affischerna hade åkt i brasan. ) Och jag förberedde nu ett experiment med loppor, som var djur jag kände till. Man skall aldrig ge sig in i ett vetenskapligt studium av saker man inte har en aning om. När Pramalan såg min iver ( denne var på tillfälligt besök ) sade han: - Spräng er icke, herr Greve! Jag skrattade och satte upp små kolvar och rör på en ställning. - Arbete är mitt naturliga tillstånd! Försäkrade jag. Det skingrar tankarna. Det finns inget så tanklöst som arbete. - Nja, jag vet inte det … - Nähä, lille filosofen…, retades jag medan jag byggde en liten eldstad av lera under en kolv. - Tankearbete är väl inte tanklöst. Envisades Pramalan. Jag stannade upp. - Tänk, så underbart med dessa enfaldiga människor, som till exempel du, som försöker lägga ihop a och b. Eller till exempel likställa x med x. Ni är löjliga! Tankearbete är oftast monotont och följer enkla tautologa mönster och har egentligen inte med någon tankerns fullhet att göra. Ack! Om ni enkla människor höll er till ert, medan vi – som förstår – fick utveckla den andens kraft i fred, som betyder grunden och framåtskridandet i världen. Tanklöshet är vad som präglar det mesta av begåvning här i denna värld - vilken är en av de få vi känner – och jag är så led på alla dessa s.k. begåvade människor som har så lätt för att lära, för att lära in just mönster för tankearbete, när verkligt tankearbete är att arbete sig UR mönster. Löjligt! Skrek jag och höll på att tappa en kolv. - Jaha. sa Pramalan. Men varför sätter ni upp en maskin av glas då ? - För att forska! - Jaha. - Ja, för att se om loppor tänker annorlunda vid olika temperaturer och vid vilken temperatur de börjar tappa minnet. - Jaha. Varför då? - För graden. Och för att jag ämnar få Nobelpriset! - Jaha. Pramalan tittade på sitt armbandsur. Ni vill inte ha ett lugnande piller? Jag stannade upp och sneglade på Pramalan. Denne brast ut i skratt och vi kramade om varann och jag grät av lycka för att jag hade en sån vän som Pramalan. - Ta du o ge lite klenettsmet till Dakota! - Baruda menar du? - Jaja. Och låt mig nu arbeta, ty jag behöver vila tanken. Pramalan gav sig iväg och jag arbetade på och hade snart gjort om halva bottenvåning till ett labb. Det var en överraskning till och med för mig själv att jag nu samlade mig till detta. Ett infall hade blivit från mygga till elefant. Jag ämnade nu arbeta enligt ett edisonskt mönster, vilket var det mest effektiva om man ville göra vetenskaplig karriär.( Alla som vet något om Edison håller med mig. Ni andra kan väl slå på nätet. ) Loppor fanns det gott om. Pulex irritans. Och så skulle dom fångas. Jag satte in vargarna som loppfångar. Dom ilade runt och kom sen med dom en o en i pälsen. Det var bara att plocka. Dom kunde liksom dra till sig lopporna genom att stå stilla en stund o föreställa uppstoppade. Jag startade upp en ångmaskin och värmde en kolv och ovan den lät jag loppor krypa i ett tempererat rö där jag sedan hade lagt ut mat vid märkta platser. Ja, alltihop var sinnrikt och enkelt. Jag satt sen och förde bok med stoppur i handen och så fortsatte jag dag efter dag efter dag. Ni som inte är vetenskapsmän vet inte hur det går till och ni skulle aldrig förstå det heller, men tiden går illa fort när man arbetar så intensivt och tanklöst. Då och då fick jag besök från Auer. Endag seglade självaste ( ipsissimus ) Elena in i min lilla hamn ( som jag kallade Pearl Harbour, fast den hette Port Salut ) och steg iland i röd klänning och stråhatt , leende och nu fullvuxen både som kvinna och grevinna. Vi drack te på en obefintlig balkong. D.v.s. i gräset utanför kastellet. - Trivs du här? undrade den lilla. - Jo du. sa jag trilskt. - Vad? - Jojo. ------- - Ja men skall det vara på det viset så åker jag! sa hon. - Nej nej, jag menade inget illa. Man är väl bara människa! - Ja, när det gäller dej så tvivlar jag ibland. sa Elena. Så fortsatte konversationen ut i det meningslösas töcken ända tills kvällen, då min gäst –helt slut i skallen – vacklade till den väntande båten. Jag själv kunde inte annat än le ett sadistiskt leende. Dom skulle inte få krossa mig. Över huvud taget var det som om jag glömt min dröm och vad den avsett. Tillbaka vid kolvarna blev jag stående och nu kände jag att något – därför , för att jag glömt …. - hände. Jag började skaka i kroppen , tog tag i en kolv (dumt nog ) och sen minns jag inte mer än vad jag nu skall berätta. ( Det är aldrig erinringen som föder, - men just glömskan!)


Kapitel 16. Riesengebirge.


Jag befann mig plötsligt sen – av alla ställen – inne i mitt eget huvud. Det var ett jättelandskap, med berg, floder, himmel och ett pågående åskväder med strilande regn. Detta upphörde dock med ens som landskapet upptäckte mig. Det förvandlades då till ett visserligen molnigt men dock mycket ljust landskap: molnen voro kritvita, himlen rosa, havet ljusgrönt, träden lila, buskarna mörkröda och gräset lejongult med violetta blommor. Här och där var himlen istället lila och havet rosa, så det var ingen ordning där, precis. Jag vacklade omkring och – som ofta händer en drömmande – jag var helt medveten om att jag drömde och att jag just befann mig i mitt huvud, vilket i och för sig framstod –som det ofta gör i begåvade människors huvuden – som en gigantisk uppgift. Att nu ett helt landskap, som väl i sin uppenbarelse både dolde och avslöjade en hel värld, var min uppgift, och kanske ”blott för några timmar” , det syntes mig – konstigt nog – både glädjande och glädjedödande. Dubbelt alltså. Man väntar sig ju, vid inträdet i en värld, att man skall få vistas där i ett liv åtminstone ….. Men, icke så. Här var jag, med drömmarens insikt om drömmens förgänglighet, utlämnad åt en snar förgängelse. Det som då gällde var väl, som jag då tyckte, att ha så roligt som möjligt. ( Det är en gammal, gammal princip, som jag även i det vanliga livet strävar efter att följa till punkt och pricka, även om det naturligtvis uppstår en del onödiga och en del nödvändiga konflikter mellan denna princip och omgivningen stup i ett. ) Sålunda tog jag ett steg framåt. Det skulle jag inte ha gjort, ty där var en avgrund i mörkblått i vilken jag till hälften rasade ner. Hade det nu inte varit för ett grått fält och en liten krokig svart linje, så hade jag varit förlorad. Hängande i en illgul trädgren tänkte jag: - Som om jag inte hade det jobbigt nog i kastellet! Som om detta vore till nån nytta!? Då svarade på min tanke en liten iskallt gloende halvmeterhög vit tiger: - Välkommen till Riesengebirge. ( Märkligt hur dessa horder av djur dras till mig som järnfilspån till en magnet…..) - Jaha . sa jag som hängde där halvt nere i klyftan. - Stick din hand i mitt gap bara! (Oanständigt! ) Jag gjorde så medan jag slöt ögonen. Katten vinschade upp mig på en torr illgrön fläck, som knappt hade torkat av vattenfärg. - Vad allt verkar provisoriskt här! - Nja, sa katten, det skall snart bort alltihop…… Jag suckade ( som ni väl förstår.) och frågade: - Vad är meningen med detta då? ( Alla världar jag har vistats i har verkat ha en uppfattning om att man skall foga sig i dess villkor, något jag ständigt haft problem med. Jag kan inte begripa varför en godtycklig värld skall bestämma över mig! Det är då sannerligen en gåta…. ) Den vita katten såg snålt på mig: - Ni ska få träffa kungen av Riesengebirge. - Är det en arvfurste? frågade jag medan jag lade håret till rätta. - Nu får ni ta skeden i vacker hand. sa katten. - Ja. Vad skall man göra. Tills jag nu vaknar. - Det kan ta tid. - Jaha. skrattade jag, blott alltför viss om att jag ”bara” drömde. ( Jag genomfors av en viss skräck för att dö i sömnen…. ) Vi gick och vi gick. Det var ömsom djungel, ömsom öken, alltihop i grälla färger och ibland med konturer som var lite slarvigt ritade. Det enda som var visst var att molnen var alldeles vita. - Kan man inte begära att ni ritar färdigt trän och sånt? frågade jag katten, som nu plötsligt var en svart silhuett mot en grön bergssida. - Puh! sade katten utförligt. Ni kan väl vara lite nöjd. Vi gör vårt bästa. Alla gör vi vårt bästa! - Okey. svarade jag och klappade katten lite stolt på huvudet. Nu tycktes vi vara framme vid ett litet herresäte. Vi klappade på och släpptes in och fördes genom några rum fram till en tron, där det satt en herre i mantel. Han hade runt ansikte och matchande röda mustascher. Dom hade inte ens bytt färg till mustaschen. - Välkommen, greve Vaktel!, röt mannen, som skulle föreställa kung.


Kapitel 17.


Kungen.


Jag – greve Vaktel, som man sade här ( löjligt!) - satte mig i en fåtölj av solitt urberg och väntade på tilltal. - Du vet varför du är här? - Nej, herr Kung! Kungen slet av sig mustaschen och svor. Han visade sig vara en hon, en vacker kvinna minsann !: - Ingen ironi här. Det är det minst sexiga som finns! - Jaha. sade jag, helt paff av förvandlingen. - Tag en titt på bordet här bredvid. Där ligger en del böcker. Jag steg ( nöjd ) upp från den kalla fåtöljen och gick fram till bordet. Där låg sju böcker på rad. Befalld att noga se på dem, så tog jag en och en i handen och läste deras omslag. Samtliga var på mitt modersmål. Böckerna var – från vänster till höger – följande: Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön, Baron Munchausens äventyr ( lite rörigt med ursprunget ), H.C.Andersens Snödrottningen, J.D. Salingers Räddaren i nöden, Lewis Carolls Alice i Underlandet, Franz Kafkas Slottet och Tolkiens Sagan om Ringen. Jag såg förvånad på böckerna och kunde inte ens skratta. Så löjligt var det hela. - Så löjligt! sa jag. - Det kan tyckas så. sade kvinna i manteln och släppte nu ut håret och började måla munnen röd med ett litet läppstift som det stod Marilyn på. - Ja. - Men det är det inte. - Är det en tävling? Frågade jag. - Inte alls. Sade kvinnan, som väl kunde vara sisådär 33.( Jag är väldigt bra på att gissa kvinnors ålder. ) - Ni skall välja en bok, greve Vaktel! - Jag heter inte greve Vaktel! Hon ignorerade protesten med en hånfull böjning på den just nu röda överläppen. - En av böckerna! upprepade hon med envisheten hos en häst som just fastnat i en bagagelucka. - Jaha, resignerade jag. Men Salinger hör ju inte dit. Han skall ju bort! Han är ju den som skall bort! - Så ni väljer inte Räddaren i nöden? - Det sa jag inte. Jag sa bara att den inte var lik dom andra böckerna. - Det var värst vad ni är beläst…. - Ja, jag råkar – av en lump ( jag sade medvetet fel….) – ha läst böckerna, men misstänker att det inte är någon ”lump”….. - Ja, vi har bråttom, vilken av böckerna väljer ni? - Om jag skall ta med en till när jag vaknar, alltså, så inte blir det Kafka, han är gräslig, och inte H.C.Andersen; han är sentimental, och inte Jules Verne, för den boken kan jag utantill, och inte Alice, för den tycker jag är hjärtlös, och inte Tolkien, för det är väl bara ett konstlat hopkok och Munchausen är ju inget man vill ha hemma direkt …. Och Salinger hör ju inte dit… - Ni måste välja en. - Annars. - Annars får ni inte vakna! - Jaha. ( Nu funderade jag skarpt. Jag var säker på att jag blev lurad. När jag vaknade skulle jag inte alls ha nån av böckerna med mig. Det vore ju som en saga .Och löjligt! ) - Ja, sa jag, ”För att få slut på eländet, så tar jag väl …. icke, picke, pö ….. puh ……. Usch …… ja, Salinger då!” Den vita katten vred sig av skratt.


Kapitel 18.

Livet såsom tummelplats.

Jag låg halvvaken på golvet, utmattad. I ena handen hade jag Salingers Räddaren i nöden i pocket.. Snabbt som tanken kastade jag tillbaka boken in i drömmen. – Man vill ju inte leva i en slags amerikansk B-film. Så gick jag ut och satte mig i en solstol utanför kastellet. Jag tänkte att det där med vetenskap var nog egentligen inget för mig. Kanske hade jag fått en chock, ty jag blev riktigt allvarlig – så allvarlig jag nu kan bli ( Jag delar denna brist med min landsman Nikolaj Gogol, som likaså led , han led verkligen av det, att inte kunna vara allvarlig…..). Men nu kom starotsken varning igen. Vad hade den gamle mannen sagt egentligen. Jag letade i mittminne efter hans formuleringar… Jo, så här var det: ” Om du ger dig av, så kan du aldrig komma tillbaka. Det är ingen i hela Prexezla som kommer att TOTALT förlåta dig, att du gav dig av. Du kommer, om du alltså återvänder – det sannolikaste är väl att du omkommer i nåt slagsmål – att bli ensam. Alldeles ensam. Och på grund av dina erfarenheter kommer du icke att bli förstådd och inte riktigt förstå heller, ty du har icke våra erfarenheter, -ty vi lever i en brytningstid….” Ja, ungefär så. Ja, Så var det. Han hade lagt till: ”Du kommer att leva i ett elände. ”Elände” betyder ”utan land”!” ---- Men nu var jag alltså på en liten ö utanför Vladivostok, och denna Kastellö, den var ju nästan min, mitt land.. Jag skulle fråga Elena om detta, om jag inte kunde få papper på Kastellön för all evighet och för min avkomma i alla led. ( Jord, jord, jord , ack gamla nationalekonomiska frågor dök upp i min skalle. Jordägarklassen….) Snabbt blev jag avbruten av att Pramalan kom gående från Port Salut med en väska i handen. Jaha. Kanske de böcker jag velat ha. Om loppor. ---- Det visade sig vara mat, konserver och bröd och lite mjölk. Jaja. När detta var uppackat satt vi och talade en stund i den neråtgående solens sken. Vi hade var sin pipa med Greve Hamiltons blandning i. Röken for virvlande över våra huvuden och insöps av några tornsvalor, som nästan svimmade av på kuppen. - Du Pramalan. Jag tror jag stannar här på Kastellön. - Jaså? - Ja, roligare blir det nog inte om jag åker till Kina eller Ryssland eller U.S.A.. - Jag tror jag skriver en väl en bok här . - Men är det verkligen något att göra? undrade den jordbundne slaven. - Nja, men jag vill.och jag lade till med en rökpuff:”Och det roligaste som finns är när allt kommer omkring att skriva.” - Jaså? sade Pramalan. Och nu började jag inse att den för övrigt så genomsnälle mannen satt och drev med mig. - Du förstår inte finessen med litteratur. Det är det hela. Du har aldrig gått i skola! - Nja, lite grann. Jag har läst Dante. - Jaha. sa jag, förvånad. ”Det har inte jag.” - Asch, sa Pramalan, det var en grälsjuk roman. En nyckelroman kan man säga. Han tog heder och ära av folk han inte gillade, och som jag ju inte visste nåt om…. - Intressant! - Nej, inte speciellt.sa Pramalan. - Jag menar att du fann den dålig. - Det är väl inte så himla intressant det heller! sa betjänten. Vi satt tysta. - Hur skall du hitta tillbaka med båten nu, - nu är det snart mörkt. - Min far var matros. - Jaha. - Du, Pramalan, vad tycker du är roligt då? ( En fråga man sällan ställer till nån, om man inte har ruskigt tråkigt själv.) - Ja, supa och knulla. Jag tittade på Pramalan, som var helt allvarlig. - Och du? frågade Pramalan. ( Han titulerade mig icke ”greve” alltså.) - Samma. - Ja! Pramalan nästan skrek ordet och reste sig med samma och tog tag i den tomma väskan.” Vi ses om ett par dar. Skall jag ta med papper och pennor?” - Det finns här. sa jag surt. - Livet, herr Greve, är en tummelplats! Jag beordrade nu argt den lille indonesiern att snabbt försvinna från ön, enär ”jag hade viktigare saker för mig än att diskutera vad Livet var. Och han försvann, iklädd sina svarta jeans och sin vanliga skrikigt gröna glänsande skjorta. Jag ropade efter den nu skugglika gestalten: - Be Elena komma en dag ! - Jag skall fråga!!!! Ropades det nerifrån hamnen. Jag gick in i Kastellet. Så mycket jag hade att skriva. Jag fick ständigt mer att skriva. Tänk, en sån platthet: ”Dricka alkohol och kopulera!” Det visste väl alla, liksom alla visste att livet var ett helvete. Och om man inte hade erkänt det, så fick man sannerligen ett ännu större helvete! Och en tummelplats var väl Livet, - här tumlades det av bara den ; här tumlades lycka och olycka , ensamhet och sorg och lust och längtan och svält och tandvärk och skit och elände….! Men,…. Det fanns nu två saker som kunde stoppa tumultet. Konsten var det ena, kärleken var det andra. Min kärlek till Georgina ( hemma i Prexezla ) hade icke besvarats. Så återstod Konsten. Konsten var ju också en tummelplats. Hade alltid varit och kommer att vara länge än. Så började jag städa upp efter explosionen. Jag kände mig helt återställd nu efter anfallet. Det var nog tobakens förtjänst. ( Den gamle fransmannen Nicotin hade ju importerat tobaken från Nya Värden som medicinalväxt.) Jag klappade om mina vargar och gick och lade mig. ”Skriva, skriva, skriva!” sa jag till Gråast, som vid dessa ord – som alltid när hon tyckte jag hade fel – slog ner blicken.

Kapitel 19. Ensamhet. Helt överskattad är inte den tro vi i allmänhet har på det fria valet. Vad tror vi egentligen att vi väljer fritt? Vad skulle ett val vara om icke fritt? Jag satt följande morgon med en kopp te´ och grunnade över detta. Jag tänkte helt enkelt att hur mycket man än rådgjorde med sina vänner och med sakkunniga. Så var själva valet ett komplett mysterium. För: hur skulle jag veta om det bästa nu vore att stanna på Kastellön och där skriva en bok ( till exempel ) eller att lämna Kastellön för att åka till Kina eller någon annanstans? Det är väl inte utan att ni känner till problematiken….. Jag hade ju utmärkta rådgivare i Pramalan och vargarna, men ändå kunde jag absolut inte fatta själva beslutet. Hur skulle det gå till att göra det? Jag försökte minnas allt jag lärt mig om beslutets filosofi ifrån mina studier i St.Petersburg. Men det jag nu mindes var inte till mycket hjälp. Som alltid var jag tvungen att göra arbetet själv. Att lämna Kastellön var ju möjligt, med hjälp av Pramalan. Nå. Beslutet måste jag fatta själv. Och genom ett resonemang med mig själv. Nu är det – egendomligt nog – så. att när man resonerar med sig själv, så resonerar man oftast inte alls med sig själv, utan med någon annan person som stått en nära, eller varit någon auktoritet. Det är – enligt Hegel – t.o.m. så, att man aldrig tänker något utan att ha en ”adressat” i omedveten åtanke. Detta påverkar givetvis varje beslut.( Om nu denna teori är sann.) Och enda sättet att bli kvitt denna avvikelse ifrån ett strikt personligt resonemang är ju att göra sig av med alla bindningar till personer som man då kan tänkas ha som diskussionspartners. Man måste alltså göra sig ensam. ---- Jag hart alltid tränat på detta. Och nu trodde jag mig i stånd att verkligen föra en dialog med just mig själv och inte med någon annan.( Nån förälder, vän , foren lärare eller starotsk.) Och så grep jag mig an – i förtröstan på att det verkligen bara var mig själv jag talade med – problemet. ”Skulle ja lämna ön ?” I det att jag nu inte var helt van vid att förlita mig …. Alltså: Jag ville ha en uppmärksam åhörare ändå! En som absolut inte sa något. Men som hörde. Så att jag formulerade mig inför mig själv lika väl som jag skulle ha formulerat mig inför den mest kritiske åhörare. Som bekant blir ett musikstycke bäst om man sjunger medan man komponerar, liksom en bok blir allra bäst om man pratar medan man skriver den, som om man riktigt övertygade papperet om att det var detta som skulle stå på det, och sålunda formulerade sig med säkerhet och utan tvekan. Jag kallade med en vissling på vargarna, och snart satt de där ikring mig vid solstolen utanför det röda kastellet och såg på mig. Och de satte sig snart på baken och tungorna hängde ut och deras ögon var fästade vid mina. Jag betraktade Grå, Gråare och Gråast och såg hur det brann eldar i deras egenartade vargögon. I sex gula ögon brann det. Och jag började sålunda tala om för mig själv hur problemet nu såg ut. ”Skulle jag lämna ön?” Jag yttrade dessa ord: - Skall jag lämna ön , eller skall jag det inte ? Det fanns utan tvivel något kristallklart över frågeställningen. Och det kristallklara har en lockelse, medge det! Jag har överhuvudtaget träffat mycket få människor som har gett intrycket av att vara kristallklara i tanken. Men det har ofta berott på att situationerna har varit sådana att de inte inbjudit till kristaller i just tankegången. Allra oftast har jag varit i sammanhang där man nöjt sig med en ad hoc inställning: ”Vi gör så här så länge.” Vissa människor har en sådan inställning hela livet. - Vissa människor ha en ad hoc inställning hela livet. sa jag högt. ”Även gäller detta vargar!” tillade jag. De tre djuren lyssnade och lade då och då huvudet på sned, liksom för att bekräfta att de förstod, åtminstone så här långt.( Jag tänkte att om jag nu talat på samma sätt med Gud, så skulle denne icke ha lagt huvudet på sned så där. Denne lär ju förstå allt, till och med på förhand. Alltså skulle han knappast lyssna alls. Han skulle ju veta. Men allt sånt är teologi och absolut icke den korsning av filosofi och psykologi jag själv sysslade med.) - Men det gives tillfällen i det mänskliga livet då vissa människor inte nöjer sig med en sådan. Ett sådant tillfälle är detta och en sådan människa är jag! ( Jag kände nu hur ensam jag var. Och det var ju en förutsättning för valet, men ack så smärtsamt!) - Att stanna på en ö, det är att välja ensamhet. Det må vara i enlighet med en integritetens filosofi att stanna i ensamhet, som Simon Styliten, att sitta uppe på en pelare livet igenom och vara en fri ande, integer, alltså ”hel” och fri. Men till vilken nytta. Hur fritt jag än tänkte och hur riktigt det än blev och hur kristallklar min tanke så småningom flödade, så – vad var egentligen värdet med det? Förutom den extraordinära njutningen ( som ingen anade och avundades). Man borde inte umgås! Så låter eremitens fältrop. Här såg nu vargarna på varann. Jag insåg också att min inledning ingalunda var kristallklar. Det fattades något, och för mig, som studerat kristallografi något föreföll resonemanget något kristallskelettartat, och något kristalläpple fanns helt enkelt ännu icke. Kanske borde jag börja på nytt. Men vargarna hade nu tröttnat och gått på jakt efter höns. Så var jag nu alldeles ensam, utan minsta beslut. Jag hade inte beslutat nåt alls. Jag började fundera på om jag skulle kasta tärning om saken. Jämnt så gav jag mig av och ojämnt så stannade jag. Denna obehagliga tanke sköt jag bort. Tänk om nu tärningarna tvingade mig att STANNA! I och med denna känslostorm var ju beslutet klart. Jag skulle lämna ön, utan att först ha resonerat igenom saken. Och för att klara mig skulle jag be Pramalan följa med och vi skulle bege oss till Europa! Jag studsade upp från solstolen och började dansa av glädje. Beslutet var fattat utan romber och romboider. Så fåniga människor är. Dom vet svaret innan.

Kapitel 20. Avfärd.. Följande dag laddade jag en kanon. Som signal till Pramalan att något var galet. Så gick jag ner till Port Salut med ett litet handbagage, åtföljd av de tre gråa bestarna. Omkring en timme efter kanonskottet kom Pramalan också mycket riktigt seglande med den lilla snipan .Även Elim var med. Jag måtte ha skrämt upp dem ordentligt. Redan innan de anlöpt ropade Pramalan: - Vad har hänt??? - Inget. Överdrev jag.” Jag vill lämna ön.” De två från Auer steg iland och vi satt en stund på en bänk i hamnen och diskuterade saken. Så steg vi ombord. Vargarna också, ty jag ville ogärna att de skulle svälta på Theirs. Hönsen var betydligt fler på Auer. Det blev naturligtvis kalabalik på Auer. Dakota skakade av ilska ( barmen hotade spränga klänningen.)när jag berättade om saken vid en liten improviserad lunch. - Men ungen då!!!!! Greta -Lisa satt och såg på mig och åt spagetti med händerna. Hon hade lärt sig prata: - Ja, ungen då!!! ekade barnet och blicken uttryckte det slags förakt som bara kan vara inplanterat, icke sprunget ur en äkta upplevelse. Jag undvek barnets blick. Vi beslöt dock att Pramalan och jag skulle följa med Jenisej – som skulle betalas i guld – till Vladivostok påföljande onsdag. Så skedde också, och stående i aktern på Jenisejs gamla fiskebåt kunde jag länge den onsdagseftermiddagen stå och betrakta de tre vargarna, som tätt intill varann på en högt belägen klippavsats stod och såg efter den lilla båten och mig tills mörkret gjorde det omöjligt. Och jag fällde en tår, viss om att aldrig mer få se de tre underbara djuren. Pramalan – eller Pram, som jag nu sade – och jag bodde i lastrummet. Vi diskuterade där länge vårt resmål och beslutade oss ganska snabbt för Paris via den transibiriska järnvägen. Jenisej skulle skaffa pass. Den gick med på att försöka ordna den detaljen mot ytterligare ett par gram. Och vi hade en påse guld var, Pram och jag. Så skulle vi också låta Jenisej köpa oss två kostymer, så att vi kunde stiga iland som något så när respektabla personer.( Vi var närmast klädda i trasor.) Efter sex timmar var vi i Vladivostok och somnade i lastrummet medan Jenisej gick iland och hem till sin fru. Dagen därpå återvände fiskaren med kostymerna och två biljetter till Paris och pass för Jean-George Vactel och Pram Pramalan. När vi dagen därpå steg upp på expresståget var vi stiligt klädda i kritstrecksrandiga kostymer och vita skjortor och mörkblå slipsar. Vem som helst kunde nog tro att vi var affärsmän eller ingenjörer. Så satte sig tåget med en knyck i rullning och färden, den långa, mot Paris tog sin början. Jag var själv ytterligt förvånad över vad som hände och sade till Pram: - Så underligt. Vi talade auerska – en slags rotvälska som påminde om tyska. En medpassagerare sade på ryska: - Förlåt? - Asch, sade jag på samma språk, ”det var ingenting.”


Kapitel 21. Plysch.. Redan efter en timme var vi långt på väg, och redan då hade jag och möjligen även Pram upptäckt att vagnarna var lite ålderdomliga i det att de hade säten klädda med plysch, alltså inte nån slags vanligt kläde utan gammal dyr tjock plysch, som ju har den egenskapen att kläderna fastnar i den och att man så att säga när man söker förflytta sig, enbart förflyttar sig i sin kostym eller liknande, och att det fordras en ohygglig ansträngning för att dra sig loss inklusive kostym för att gå till den skramlande vattenkaraffen längst bak i den gungande vagnen , som ständigt är på väg över tundran i ett monotont stilla dunkande. Således fann några av passagerarna – däribland Pram och jag – det lika gott att falla i sömn och tryggt vila i det höljde som således erbjöds av den antika inredningsdetaljen plus de nya kostymerna. ( Vi sågs lite över axeln av de andra eftersom våra väskor inte rimmade med kostymerna. Väskorna var gammal slitna bruna, fläckiga väskor av pressad papp, som ingen numera längre har. Men vi hade hittat dem på Auer och funnit dem dugliga.) Så slumrade vi alltså till. ------ Plötsligt vaknade vi av att folk ruskade i mig. Pram vaknade av detta också. Men vi var båda oförstående inför detta ingrepp i integriteten: - Får man inte sova på det här tåget!!!? skrek jag i mitt hölje, yrvaken. - Ni måtte ha drömt. sade då en allvarlig man med stort svart skägg. - Det har jag inget minne av. - Jodå. Det ni berättade för hela vagnen här har verkligen skakat upp oss! sade mannen, som därefter presenterade sig som doktor Ivanov. Ansikten bredvid Ivanovs bekräftade detta med nickningar och instämmande rop och en dam i blått grät tyst.” Jean-George Vactel.” sade jag.( ”Vem e karln egentligen?” hörde jag en mansröst halvhögt yttra på tjeckiska, men jag ignorerade detta inpass av nyfikenhet inför vad som verkligen hänt.) - Ja , men berätta då vad som hänt .sade jag.” Jag försäkrar, att jag själv har icke det minsta minne av någon dröm och jag är , som forskare , nästan patologiskt, ….ja, ni förstår, även yrkesmässigt… intresserad av alla slags drömmar. Drömmen är – som bekant – kungsvägen till det omedvetna! - Kungsvägen. sade Pram ,instämmande.( Något ironiskt, vilket var ovanligt från denne hedersman. Det var väl kostymen.) - Jag skall berätta om vi nu alla slår oss ner lugnt och stilla och om alla är tysta och lugna, sade doktorn med myndighet. Alla slog sig ner på sina plyschsoffor och var tysta och Ivanov berättade följande: Jag hade efter en stunds sömn börjat tala med hög röst, eller rättare sagt med två röster. En av rösterna var min egen, en annan var tydligen en viss herr Dvidovitchs, ty min egen röst tilltalade en annan röst , inför hela kupén (vagnen) , med adress: ”Snälla Davidovitch!” eller ” Men Davidovitch, då!”. Och så refererade Ivanov – som tydligen besatt ett ofantligt exakt minne hela det samtal mellan de två rösterna, som kupén förskräckt hade åhört. Ivanov regerade följande dialog: Kapitel 22. Drömmen på tåget. ”Vactel:” sade Ivanov, en stor rund karl, som nu ömsom böjde sig till vänster med ansiktet vänt åt höger och sen åt andra hållet och bytte röst i enlighet med vad han ( och alla de andra åhört) – troligen hade han varit nån medicinspexare som ung …. ”Vactel: - Jaha, så en filosofisk diskussion är alltså enligt dig , käre Davidovitch, en tävling?” Davidovitch: - Givetvis en tävling. Man kan inte karaktärisera den som något annat. Vad annat? Vactel: Jag blir så förbannad när man nedgraderar filosofin till något så simpelt. Davidovitch: Nu tävlar ni inte. Ni nästan hotar! (skratt.) Vactel: Så jag måste bevisa att jag har rätt och ni fel? Davidovitch: Javisst, och lyckas ni, så har ni vunnit tävlingen! ( D. skrattar åter, överlägset.) Vactel: Så det har inget med sanning att göra ? Davidovitch: Inte ett skvatt! Vactel: Då skall jag bevisa för er både att ni resonerar fel och tala om för er vad filosofi är. Davidovitch: Ja, då vinner ju ni! Vactel: I en tävling, käre Davidovitch är det så att man når först eller längst eller högst, alltså når ett bättre resultat än den andre, alltså var tävling har ett kvantitativt inslag och ingen tävling handlar om att finna ut vad som är rätt eller fel, om man nu inte i förväg bestämmer att den som först når det som är rätt har vunnit. Men en sådan överenskommelse finns inte inskriven i inledningen till filosofins historia. Davidovitch: Va? Vactel: En filosofisk diskussion kan icke vinnas. Man kan på sin höjd bevisa att den andre, B, resonerar galet. Men är det verkligen en vinst? Davidovitch: Ja, det är klart. Den andre, B, framstår ju då som dum. Och den som bevisar, A, framstår som klokast och har vunnit. Vactel: Men om den ene, A, bevisar att B resonerar riktigt då ? Davidovitch: Ja då har det väl inte uteslutits att B kunnat göra detsamma vid förfrågan! Vactel: Men vem vann? Davidovitch: Ingen, ty det var ingen diskussion. Vactel: Om A då frågar B om han, A, resonerat riktigt. Davidovitch: Då svarar naturligtvis B jakande. Vactel: Har B då vunnit en filosofisk diskussion? Davidovitch: Nä, för det var ingen filosofisk diskussion. Vactel: Om jag frågar dig om jag resonerat riktigt och du svarar ja, då har väl du gjort en argumentationsanalys på basis av dina filosofiska insikter? Davidovitch: Jo. Vactel: Men då erkänner ju du att jag har rätt. Davidovitch: Jojo. Vactel: Men vann jag då? Davidovitch: Ja, det verkar så…… Vactel: Då skall jag bevisa att du har fel i att jag vann. Davidovitch: ( förtvivlad) jaha, hur då ….? Du vann ju…. Vactel: Herregud, förstår du då inte att filosofi är att dela med sig ? Davidovitch : (rappt) Bevisa det! Vactel: När A frågar B om han A har resonerat riktigt, så lurar A ju B, ty B skulle ju – i en munhuggning – ha sagt: Ja, men jag hade resonerat exakt likadant. Och partiet hade varit oavgjort. Alltså har jag visat dig en filosofisk fint, och jag delar härmed med mig av den, och förklarar att man naturligtvis båda två kan resonera på samma sätt och ingen har vunnit, och därmed har jag delat med mig, vilket är det allra högsta målet med filosofi, liksom det är det högsta här i livet att etiskt förhålla sig generös till sina medmänniskor. Således har jag förklarat för dig att A och B resonerat och att A och B var fullständigt kapabla att resonera likadant utan att den ene eller andre på något sätt vann, men att A lurade B enbart i avsikt att dela med sig av kunskap. Davidovitch: Jag kan ändå inte komma ifrån att jag tycker att du vann….. Vactel: Det är ju helt enkelt för att du är dum! Och det, min käre Davidovitch, är en helt annan femma!!!!!” Ivanov gjorde här en paus, och sade så: - Sen fäktade ni med armarna som i ett slagsmål, varför jag föredrog att väcka er innan ni blev ihjälslagen eller tvärtom…. Jag var helt förvånad över denna historia, som jag inte alls kände igen och aldrig hade jag väl känt någon Davidovitch….. Kupén, som nu två gånger upplevt detta storartade gräl (!) var i upplösningstillstånd. De två tjeckerna skrek : - Vi tycker Davidovitch hade rätt! Han förlorade! - - Davidovitch hade rätt! Han hade fel! Fyllde en magerlagd konduktör i, som tydligen hade det hela fullkomligt klart för sig. Damen i blått räddade ( nu fullständigt lugn ) situationen. - Mina herrar, det hela var blott en dröm och, som det tycks, knappt ens det! Då lugnade det ner sig och alla satte sig tysta med sitt och Ivanov tog stånkande fram en pillerdosa ur vilken han tog en liten vit tablett med skåra i ( läkare är ofta missbrukare ) och sade: - Jaja. Vi får hoppas att det hela nu bara inte upprepas. - Näädå, sa Pramalan, som klok, trots att han inte förstod ryska, anade vad den tjocke doktorn sagt.

Kapitel 23.

Auer

Under tiden gick livet vidare på Auer ( enligt vad som berättats för mig senare, av en säker källa ). Blott det att hönsen till en börja med var relativt lugna, ja, de stod i grupper och stirrade mot klippavsatsen där de tre farorna med grå päls fortfarande i dygn efter dygn spanande ut över havet efter sin herre. I slottet var nu Elim ensam karl och Baruda (d.v.s. Dakota ) försökte påföljande onsdag att charma Jenisej, tog hon med upp på rummet och det hela avlöpte tydligen så väl( eller så olyckligt, beroende på hur man ser det ) att Jenisej lovade att bosätta sig på ön, och lämna sin fru ( Denise ) för gott i den ryska hamnstaden . Elim och Jenisej lade bort titlarna och blev du och bror. Elim hette Elim och Jenisej visade sig heta Igor. Igor ville dock prompt ha med sin dotter, Patricia, och så ville han ha ett ståtligt bröllop. Så installerade sig den gamle fiskaren med sin vackra dotter, som dock –enligt min sagesman – var en hygglig arbetsam och intelligent flicka i de övre tonåren. Man var dock så orolig över att jag ( Greve Vaktel ) skulle hitta på något fuffens i Ryssland ( där man trodde att jag var ) så att man beslöt att Elim skulle ge sig av via tunneln till ön varifrån jag ursprungligen kommit och därifrån skulle denne ta sig till Prexezla för att rådgöra med Starotsken och höra om det fanns några faror med att låta mig släppas helt lös i Ryssland. Det var lite sent påtänkt och hur resonemangen helt hade gått vet ingen, ty Elena hade sina grunder, Elim sina, Jenisej sina, Baruda sina och Patricia och Greta-Lisa ingen talan. ( Nu tror ni naturligtvis att det är Patricia som har berättat allt detta för mig, och det skall jag säga, att det är ingen dum gissning.) Elim gav sig av med knäskydd och hjälm och hacka och ryggsäck och en liten påse guld. ----- Bröllopet blev aldrig av men Baruda blev gravid. Auer var en fruktsam ö. Vargarna började åter jaga höns och snart var allt ungefär som vanligt, fast Pramalans värme och omsorger om allt visade sig medföra att det blev lite mer oreda här och där. Solstolar lagades inte, maten blev sämre. Man blev tystare och om det talades så var det nu alltihop mer präglat av oro. Igor visade sig inte vara någon ledargestalt, och Elim förhöll sig – som alltid – i rollen som grå eminens, och det blev så Elena och Baruda som styrde och ställde. Elena var ju Grevinna, men hon hade i mycket låtit sig styras av den lille diskrete Pramalan. Elena saknade nog mest av allt det att få ge Pramalan order, och invänta dennes intelligenta reaktioner. Så förlorade ön i två slag sina färgklickar: jag var försvunnen och det var ju Pram och Elim också. Kvar var nu bara ”gästerna”. Ja, man började bli osäker på den auerska grammatiken i formlig desperation över detta övergick man till att tala ryska, vilket också var det enda språk som Igor kunde förstå. Patricia talade vanligen engelska med sig själv. Vargarna flydde till det stora berget , där de slog sig ner i en håla och upprättade där en vaktlista, så att det alltid var någon som stod och spanade mot väster för att se om jag skulle dyka upp. I och för sig låg fiskebåten – som jag lämnat ön med - i hamnen, men som varg tänker man på ett annat sätt. ( Hur vet jag inte. Längre kanske.) ---- Man kan säga att jag lämnar denna redogörelse med hänsyn till känsliga läsare, men också för att – i realiteten och viss mån retsamheten - så ett litet korn av oro. Ty, vad hände om nu Elim fick tag i Starotsken, som förvisso hade – via den ortodoxa ryska kyrkan – kontakter över stora delar av klotet? Och månne hade starotsken varning varit mer än en vanlig omtänksamhet om min säkerhet och lycka? Vem vet? Kapitel 24. Transsibiriska järnvägen. Tundran var blek och Pram och jag likaså bleka Skymningen hade börjat sänka sig över slätten, där det lilla tåget, åtta vagnar efter ett svart lok, sökte sig fram. Man var i allmänhet kvar i sittkupén, fast den blå damen hade redan gått till en av sovkupéerna för att sova. De andra tände nu en lampa över sin plats, alternativt bara satt och drönade i fåtöljen. Till de första hörde Pramalan, nu upptagen med att nedteckna dagens händelser i sin röda anteckningsbok, medan jag själv nog tillhörde drönarna, och endast satt. Fast jag tänkte ju skarpt. Nu var vi än mer utfrysta av sällskapet som var på väg till Paris och allt var den där förbaskade drömmens fel: och det kunde jag svära på, att det inte var min dröm inte !!! Efter ett tag hade jag börjat snegla mig omkring i kupén efter någon möjlig drömmens verklige ägare ( ett infall, som kan tyckas mången absurt, men så var fallet, och jag ämnar icke här redogöra för annat än det som var fallet!) och så kom det sig att mina ögon till slut fastnade vid en liten kutryggig gubbe med glest vitt hår på sitt stora vaggande huvud. Mannen, som väl var runt sjuttiofem, satt vid ett fönsterbord på den andra sidan vagnen och spelade schack mot sig själv på ett litet bräde. ( Det kan tilläggas att expressen – som den brukar kallas – inte var helt fullsatt. Den var då och då på modet, men är ju mer och mer kommen att bli en kuriositet i vår tid, när få människor vill spendera flera dygn för att ta sig över en kontinent. På tåg.) Mannen med schacket syntes upptagen med detta och redan det var misstänkt. Därför reste jag mig , gick fram till honom och frågade om jag kunde få spela ett parti mot honom. ( Detta är, som ni vet, inget ovanligt i mitt land, där schack är nationalsport.) Han antog genast erbjudandet och ställde så upp pjäserna på nytt till batalj. Den gamles ansikte var dock uttryckslöst. Endast ögonen levde. Isblå och skarpa. - Nå? Sa han och sträckte fram sina knutna händer med en pjäs i varje, som brukligt är. Jag slog lätt på den vänstra och fick en se vit pjäs när handen så öppnades. Jag började. För att testa den gamle lutade jag mig med slutna ögon bakåt i den fåtölj jag satt mig i – mitt emot honom alltså – och sade: - e4 - Inte oväntat slog den gamle ihop schacket och lade det i sin väska och sade efter att på liknande sätt lutat sig tillbaka och slutit ögonen och släkt lampan, så att våra ansikten nu bara var gråa ovaler: - e5 - Springare f3. - Springare c6 - Springare b5 Och så vidare i ett vanligt Spanskt parti med Marshallangrepp. ( Detta var ett smart sätt av mig att ta mig in i gubbens huvud. Jag var ju alltså nu där, liksom han var inbjuden till mitt. Ty vi spelade – som ni förstår, hoppas jag – blindschack, schack i huvudet, genom att endast leverera varandra beteckningarna för dragen och sedan hålla bilden av ställningen i huvudet.) Mitt i partiet slog jag dock till med ett helt oväntat drag. I stället för att i sjuttonde draget göra rörelsen Springare g4, sade jag: - Så ni kände Davidovitch ? Gubben stelnade till och famlade efter knappen till lampan. När han tänt sade han så med blicken stadigt fäst vid mina ögon, som nu intensivt betraktade honom: - Jag trodde vi spelade schack! - Fel. sade jag. - Det är oförskämt. sade han. ( Detta var i och för sig helt riktigt.) - Jag måste få veta…. Sade jag, nu med förtvivlan i rösten i det jag lutade mig fram mot honom. - Jean-George Vactel, sade jag så och sträckte fram min hand. Men gubben vägrade hälsa. Han strök endast undan en vit hårtest som fallit ner i ena ögat och sa: - Så det har gått så långt? - Va? - Att ni tror att ni drömmer andras drömmar, eller rättare: att andra drömmer era? - Ja, jag misstänker tyvärr det. svarade jag , och tillade: ”Uppgivet.” (sic! ”uppgivet är nu en gång för alla också en schackterm.). - Er börda måtte ha blivit en omgivning för er. Sa gubben, vars kloka ögon nu var något vänligare, när jag både givit upp och visat förtvivlan. Efter en stund tvekan sade jag: - Det var ju fyndigt sagt. Men varför håna mig….? - Jag hånar inte. Det är väl sant, att ni bär på något? - Jojo…. Men…. Det var inte min dröm! stammade jag. - Men varför just min, då? - Ni ser just ut att ha studerat filosofi. Ni är den ende i vagnen som ser studerad ut, förutom Ivanov. - Jo, det är ju en klyftig gissning. Men den är lite fel. Filosofi har jag läst, men i Berlin. Och ingen Davidovitch har jag mött. Gubben liknade en liten Solschenitsyn. - Vad är ni till professionen? Undrade jag. - Ingenjör. - Jaha. - Och det var inte er dröm. Som jag sa, sade gubben, i det han reste sig från fåtöljen och tog tag i sin portfölj med schackbrädet: - Er börda måtte ha blivit en omgivning för er! Så gick han för att söka upp sin sovkupé, lämnande mig med ett oavslutat Spanskt parti i huvudet och lika om viss om det partiets slut som om vems dröm det egentligen varit, som jag drömt. Kanske gubben, som misstänkt nog hade vägrat presentera sig …. Hade rätt i det att han tydligen ansåg mig på väg in i en galenskap, från vilken jag månne aldrig skulle återvända. I skräck över detta flyttade jag mig åter till Pramalan, som alltjämnt präntade på. Vad skriver du. - Dagbok. - Får jag se? - Javisst. Pramalan skrev med små bokstäver med en Bic på portugiska ner sina tankar om dagens händelser. - Det hade jag ingen aning om. Sa jag. - Jag har alltid skrivit. Det håller hjärnan ren. - Det är således ingen roman? Undrade jag. - Det vet jag inte. Sa den genomärlige indonesiern. - - Vad står det på titelbladet, om ett sådant finns, då? - Varsågod! Sa Pramalan. Han sträckte mig boken och i det svaga skenet på tåget såg jag nu på de linjerade raderna på förstabladet i den röda boken skrivet med majuskler: ”SAUDADE.” - Vad betyder det? frågade jag, som dock icke kunde portugisiska. - Ensamhet. svarade Pramalan. Jag avstod att kommentera detta och föreslog att vi skulle gå till kojs. Vi gjorde så. I kupén låg redan Ivanov och konduktören. De två tjeckerna hade ursprungligen skullat lega där, men vägrat och så hade en omförflyttning skett. Jag tog en överkoj mitt emot den snarkande konduktören, och snart, efter denna hemska dag – och utan att jag visste om det - sov jag själv.


Kapitel 25. Natt på tåget.


Jag vaknade emellertid snart. Dunket mot rälsen var ovant, och jag kände mig ensam och aningen övervakad av de tre (trots allt) sovande. Nästan omedvetet smög jag därför ut ur sov- och in i sittkupén iklädd min kostym – ty alla sov på galonslafar här, med kläderna på. I sittkupén var det släckt och endast månen lyste glimtvis upp eller någon förbipasserad lykta. Då såg jag att kupén icke var tom, utan att här fanns den blå damen, damen som gråtit så hysteriskt över mig och min föregivet högt talande dröm tidigare. Nu satt hon tyst och såg ut i natten på södersidan av tågvagnen. Hennes ansikte var blekt och allvarligt. Håret svart och kortklippt. Mittemot henne var alltså en tom sits och jag slog mig ner där utan att fråga annat än lite med blicken. Vi satt länge tysta och såg ut i natten. Det slog mig ju genast att hon visste betydligt mer om mig än jag om henne. Ty jag visste ingenting om henne. Hon tänkte tydligen samma för hon sa rätt vad det var: - Själv är jag minsann inte Guds bästa barn heller. Att kommentera detta tyckte jag för ögonblicket var lite svårt. Och en närmare analys av denna lilla mening avslöjade ju en hel del. Det uttryckte en skepsis gentemot mig i all sin föregivning generositet. Hon hade varit vittne till min dröm och ansåg uppenbarligen att folk med mardrömmar inte var ”Guds bästa barn”. Och av tonfallet att döma , så gick det inte att lita på såna, och hon tillhörde själv dem man avgjort inte kunde lita på. Därför var det ju också meningslöst att inleda ett samtal, tycktes uttalandet raskt förmedla. Så om jag nu sade emot, eller frågade ”Hur så?” eller sade något likgiltigt som ”Det är svart såsom natten därute.”, så skulle det vara att motsäga henne och hennes visdom. Ty det var ju enkannerligen sant, att folk med mardrömmar hade problem och folk med problem är ju upptagna med dessa och har det alltså svårt med att förstå andra och man kan inte lita på dem. Och jag var själv heller inte säker på att jag var intresserad, genuint, av den blå damen (hon var väl runt 35 ).I brist på idéer och lust att lära känna henne, och likaså något förolämpad, så valde jag att sitta tyst. Och det var tydligen ett val som retade upp henne ordentligt. Efter bara några minuter såg hon ilsket på mig, tände den lilla lampan över sitt huvud och sa, i det hon böjde sig fram över tågbordet: - Du ska inte tro att du är något, bara för att jag grät. Det var av medlidande! När hon tänt lampan såg jag att det låg en bok framför henne, och man såg titeln på den: ”Totalité et infini”. Detta hon sa om medlidande var givetvis lögn, men en så vacker tanke, att jag nu log. Ty medlidande var jag inte bortskämd med. Och det var som om hon anat att blott nämnandet av detta ord skulle förföra mig, vilket det till dels också gjorde. (Kvinnor är listiga djur.) - Läser du? frågade jag, och i och med detta hade jag gett mig in i något som jag visste enbart kunde sluta på ett sätt. Varför i helvete kunde jag inte hålla tyst??? Hennes hand låg nu redan på min och vandrade sedan upp på min glänsande kostymärm. - Ja, sa hon med hes röst. Då – som av ett mirakel – hörde jag ett buller och snart dök doktor Ivanov upp och satte sig intill den blå damen ( - inte intill mig alltså). Damens hand försvann till totaliteten och oändligheten, d.v.s. boken. Ivanov hade räddat mig. Det visste han liksom om, men såg saken på ett något annat vis: - Jaha…. och här talas det filosofi? - Nja, sa jag. Vi kunde inte sova. Här protesterade nu damen livligt, ty det jag sagt kunde ju uppfattas som att vi legat och sovit tillsammans tidigare, eller något ditåt. Jag hade i alla fall förolämpat henne och hon sade, återigen lika listig, görande sig intressant: - Jag sover aldrig på transsibiriska järnvägen! Det lät som poesi. Nöjda applåderade Ivanov och jag också denna replik. - Ha! sade doktorn och tog fram sin pillerburk, eller tydligen en annan pillerburk, ty han bjöd laget runt: - Får det vara ett ilskepiller? - Jag missbrukar inte. Sade jag kort och blev allvarlig som en präst. - Vad är det för piller? frågade damen nyfiket. - Man blir glad av dem…. - Lever ni på piller? frågade jag, och släppte lite på min värdighet.( Bara för att få svar.) - All glädje utan piller är konstlad glädje! Bullrade doktorn och tog snabbt två piller, medan vi –naturligtvis – avböjde. - Och ni är doktor! Sa damen. - Igor. sa denne, dymedelst presenterande sig. - Valerie. sa damen. - Valerie? sa doktorn. - Jean-George. sa jag. - Jean-George? sa doktorn. Så blev det tyst. Vagnen dunkade på och svajade lätt på den ålderdomliga rälsen. Jag log och damen lyfte upp sin bok och Igor inväntade med slutna ögon effekten av pillren. - Jag skall säga en sak, sade jag med låg röst: Tänk vad man kan bli berusad av lögner… tata, säg inget, jag skall förklara…! De båda andra satt med slutna ögon, troligen önskande sig bort , var och en till sitt paradis. - En lögn är som en dörr, en öppnad dörr. Ty, om jag säger :”Det finns inget tåg!”, då är allting så fritt och spännande. Ty , vad finns då. Vad finns när existensen rubbas på detta sätt, så ofattbart fräckt genom en uppenbar lögn? ”Det finns inget tåg!” ,- det är bättre än något piller i hela världen. Det botar allt, -särskilt om man sitter på ett tåg… Nu såg de båda andra intensivt på mig, som om jag vore galen. - ”Det finns inget tåg”. sade damen eftertänksamt och smekte nu totaliteten och oändligheten med sin liljebleka hand.( Smalare o vackrare än Barudas .) - ”Det finns inget tåg”, sa Ivanov, vars tabletter nu börjat verka. - Det finns inget tåg. sa jag, likt en österländsk meditationslärare. Jag mässade detta några gånger, för att få de båda andra i stämning. Och vad det såg ut, så lyckades jag. De log, och det var som om en dörr öppnats. Av en märklig lögn, som de alls inte trodde på. Nu var goda råd dyra, ty jag kunde inte länge tyst behålla dem i mitt grepp. En fortsättning måste följa. Alltså sa jag: - Erfarenheten av icke existerande tåg är att de är eviga. - Nää. Sa Valerie. Hon satte båda händerna runt sitt ansikte. Ni är inte riktigt klok! Jag hade alltså missbedömt åtminstone en av dem, Valerie alltså, och nu var situationen helt katastrofal. - Det finns inga tåg , som inte existerar. Sa jag ,nu med en annan, en barskare röst. - Nä, just det! fyllde Igor i. - Nä, det vet jag väl, sa Valerie, det är ju därför han e galen!! - Men läser ni den där boken ni har framför er? Frågade jag. - Ja. - Men då vet ni väl att ickeexistensen måste vara evig. - Jag har inte hunnit så långt än. sa Valerie undvikande, som nu var på väg att börja gråta igen. ( Alls inte av medlidande.) - Ta ett piller! sade doktorn och makade sig närmare det lilla odjuret i blått. - Tack! Hon tog ett piller och bad mig hämta vatten. Jag gjorde så. - Förlåt mig , det är mitt fel allt. Jag blir ibland poetisk på natten….., urskuldade jag mig. - Jojo. sa doktorn med ett skälmskt leende. ”Ni är ingen vanlig man inte. Med mardrömmar och poesi och filosofiskt skitsnack!!!!” Detta var ju rena rama sanningen, och så slogs liksom dörren igen för vidare samkväm. Och var och en satt nu och såg ut i den svarta sibiriska natten, som om inget hade hänt. Damen och doktorn log svagt. Jag satt sur kvar intill morgonen bara för att bevaka dem, så att inget mer spännande skulle kunna hända. Det bekom dem inget, ty pillren var alltför starka. Så fick jag ensam läsa igenom ett kapitel i Totalité et infini av Emmanuel Lévinas. Det gjorde jag enkom för att träna inför Parisvistelsen. Hela boken var full av strunt. För mig kunde det lika gärna vara kinesiska. Själva morgonen kunde också när den kom vara på kinesiska. Jag förstod inte att den kom. Det var så lite jag förstod – av ren utmattning, tror jag.

Kapitel 26.

Pramalans vrede.

På morgonen serverades te. Av doktorn och blå damen syntes icke ett spår. Själv var jag i färd med att lägga sista handen vid en essä benämnd Mensonge et éternité , med vilken jag ämnade göra min entré i den franska kultureliten, något jag planerat sen fyraårsåldern, - att få gå in på förlaget Gallimard och lite vårdslöst slänga fram en bunt papper med repliken: - Här har ni århundradets största intellektuella prestation, och på PERFEKT FRANSKA! Jag och Pramalan drack te och åt rostat bröd med marmelad. - Har du sovit gott? frågade jag, något skuldmedveten, min kamrat. - Jodå. Man måste vårda sin hälsa. Pramalan var i egentlig mening inte elak. Bara tillrättavisande. - Exakt min mening. - Vad har man sin hälsa till annars? lade jag till. Pramalan fnös åt detta, och sade: - Vi har nu i US dollars 500.000. Ungefär - i guldsand. Vi måste väl dela det mellan oss? - Exakt! Vem skulle ha mer? - Nej, nu är vi ju jämspelta, utomlands. - Ja, skrattade jag. Inget Auer längre. Fria män. På äventyr. - $250.000. - Just. sa jag. - Jag bad dig inte att dividera. - Nänä. - Men vad tänker du göra i Paris Jean-George? - Ja, roa mig, tror jag. - Jaha. Jag tänkte skaffa mig en liten lägenhet. - Jag vill bo på hotell. - Men du har väl en plan? - Jovisst, jag tänkte bli pizzabagare. - Allvarligt? - Nä, jag skall bli författare och ha roligt sa jag ju!!!! Nu såg Pramalan retad ut. - Jaha, så det är meningen med alltihopa? - Ja. Får jag fråga vad som är ditt övergripande mål med denna resa då??? Pramalan såg med stora svarta ögon på mig och sade: - Jag vill bli en riktig, arbetande, respekterad och älskad människa! - Jaha. Pramalan flög upp från tågbordet och skrek åt mig: - Du kan då inte vara allvarlig ens för en sekund. Och du kommer inte att överleva heller! - Varför skall jag nu avslöja alla planer för dig! skrek jag. De båda tjeckerna som satt intill lyssnade nu intresserat. Ty här var en schism på gång, tyckte de. Pramalan sade inget. Båda tänkte vi väl att vänskap är inget man bygger i vuxen ålder. Jag tänkte på starotsken och på att mina vänner, mina riktiga vänner, dom fanns bara i Prexezla, och Prexezla var det jag lämnat….. Bittra satt vi tysta hela dagen, var och en med sina papper och böcker. Mitt franska manuskript tycktes mig nu enbart löjligt och jag beslöt att senare slänga ut det genom ett tågfönster till något pappersätande djur på stäppen. Utan Pramalans vänskap fanns det ingen framtid. Så tänkte jag och jag bjöd honom på choklad och började fjäska för honom. Men han vek sig inte. Ja, hans besvikelse var så stor att han gick och satte sig ensam längst bort i vagnen, bortom gubben med schacket. Starotsken hade varnat mig. Och nu var jag bara en hårsmån från undergången. Plötsligt dök den blå damen upp, som från ingenstans och sa ,verserat: - Jag skall bespara dig bördan av ett beslut, så jag sätter mig helt sonika ner bredvid dig och frågar ( i det hon satte sig ….) :” Hur mår du?” Hon tycktes nu nykter och återställd. - Olycklig. Jag och min vän har grälat. - Jaha, han där borta! Mulatten? - Han är inte mulatt! - Strunt samma. Skall jag tala med honom? - Ja gärna. Vill du? - Det är klart. Vad har man här på jorden att göra om man inte hjälper varann? Jag blev mållös. Genast planerade jag en ny bok, som skulle heta: La philosophie de générosité. Under tiden jag skrev denna i mitt huvud , så förflyttade sig den lilla blå damen – som nu hade en röd klänning – til Pramalan och där utspann sig ett samtal , om vars innehåll jag inte besitter någon kunskap. Jag var glad över Pramalans vrede. Den var i sig generös. Att bry sig om! Och Valerie, en sån pärla. Kunde inte vi tre…. Valerie återvände och sade: - Han är ganska så ledsen. Du förstår: han är också ensam här i världen. - Han kan väl gå och köpa sig en papegoja i Paris när vi kommer fram, då. sa jag, surt. - Men Jean-George! - Säg Grigorij ! - Säg Olga! - Olga. - Grigorij. Så satt vi intill varann och njöt av att bara finnas till som två enkla , vanliga ryssar på väg mot det fina Frankrike, där ingen av oss någonsin satt våra fötter. Snart var Pramalan hos oss och vi planerade nu att hyra en lägenhet för tre. Till lunch åt vi pannkakor med sylt och sen berättade Ivanov roliga historier. Tjeckerna skrattade så dom tjöt. Pramalan smålog. Hans ryska var inte den bästa. Olga hade också historier att berätta. Dom var dock inte så roliga eftersom kontentan i dom alltid var att karlar var korkade . Hon blev utbuad och alla skrattade åt det. Och till slut kysste jag henne lätt på kinden som tröst. Alla var glada i meningslös glädje. - Om man skulle skriva en bok, sa jag till Olga, som hette La gaíté denué de sens, - alltså ”Den meningslösa glädjen”….? - Men lägg av! Dej får man väl nästan ta hand om! sa Olga.. Den dagen var , när den tog slut, ganska lyckad. Det skulle inte den påföljande bli.

Kapitel 27.

Katastrofen.

-------------------------------------------------------------------------------- (”Varom man icke kan tala, däröver måste man tiga.” (L. Wittgenstein.)) -------------------------------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------------------------------- -------------------------------------------------------------------------------------- ---------------------------------------------------------------------- ---------------------------------------------------------------

Kapitel 28.

En förklaring.
Trabant, - den andre tjecken , lutade sig över min axel, så att hans lilla röda pipskägg lade sig på mitt kavajslag, och sade med låg röst: ”Jag har levt mitt liv, helt och fullt, sittande uppflugen på en gärdsgård.”, varpå han raskt gick tillbaka till sin plats. Det var dagen efter katastrofen, och ingen i vagnen var sig längre lik. Så hade schackmästaren presenterat sig (som Alenov ) och jag själv var helt enkelt stupfull av billig whisky. Jag vet att ni önskar en förklaring, men en sådan kan – av hänsyn till källorna och av hänsyn till er läsare också, tyvärr, icke ges. Oväntade händelser tillåta sig ibland icke ens att beskrivas. Och om de nu då och då – enligt sannolikhetens lagar – nu måste inträffa, så är det inte alltid lyckat att i detalj beskriva dem, och inte alltid möjligt, ty eftersom de är så ovanliga, så finns det inget synsätt, vare sig på nära eller långt håll, som gör dessa händelser rättvisa. Så kommer det att vara i alla tider, och historieskrivningen kommer i framtiden att vara lika oförmögen att gestalta denna händelse som jag är nu, och det kommer att vara lika omöjligt att urskilja det väsentliga i det som jag har som minnesbilder som det är att utpeka gråsparvarna i Beethovens Pastoralsymfoni. När vi tänker på det oväntade, så tänker vi på saker som inträffat oväntat, och vi väntar oss sällan att det i nästa sekund skall inträffa något oväntat framför näsan på oss. Vi räknar med att i lugn och ro kunna fullfölja läsningen av en mening, - när det är ett mirakel att vi nu hunnit så långt fram igenom den meningen vi är i. Men så tänker vi aldrig. Nästan aldrig! Vi tänker på terrorattackplan som listigt flugits in i en byggnad i en storstad. Ty vi väljer bort vår egen fantasi. Vi föredrar de lätta associationerna. De skonsamma tänkesätten, och aldrig tänker vi ,att: nu smäller det! Just såna är vi. Ja vi vill nästan tydligen hellre bli tagna på sängen, så att vi efteråt, just som Trabant, kan bli galna efter att ha upplevt det oerhörda, och babbla på, just som han, och kanske flyger då meningslösheter ur munnen på oss, just som denna:” Jag har levt mitt liv, helt och fullt, sittande på en gärsgård.” Meningslöst. --- På något sätt har jag – det medger jag – alltid haft svårt med medlidande med män ( det är förmodligen ett fadershat i botten ) , ty jag betraktade Trabant med förakt och tog ännu ett glas Whisky. Och ännu ett – och fann sedan buteljen tom, och somnade mitt på blanka förmiddan.

SLUT PÅ FÖRSTA DELEN

Kaj Bernh. Genell 2023

© K. Bernh. Genell 2023